Oj...

Läste en av mina favoritbloggar nyss, där adoption pågår (sorry guys, bloggen är låst så jag kan inte länka). Deras handläggare hade uttalat sig om ålder och medgivande (rekommenderad högsta ålder är 42 år för att få medgivande) - och plötsligt slog det mig.

Det är ju för sent för oss...Även om någon skrev att man måste vara högst 42 för att ansöka så stängdes den dörren. 
 

KABAM! In your face!

För Älskling har fyllt 43 år nu, och även om vi skulle dra igång hela adoptionscirkusen nu så tror jag inte att det kommer att gå vägen. Att adoptera ett äldre barn eller syskonpar som ibland gör att åldersreglerna töjs lite är något som min äkta hälft inte kan tänka sig.

Jaha.

Så då har vi minskat våra chanser till enbart två alternativ:
- att få barn på ett naturligt sätt, the normal way
- eller att få barn med hjälp av läkare (IVF, äggdonation, till och med embryodonation?)

Visst, det finns hopp och vi har inte undersökt dessa möjligheterna än.

Men kom igen... Jävla SKITLIV!!! 

Visa mig det där jävla fönstret då, som ska ha öppnats nu! :(

Leve Levaxinet?

I'm back in the loop. The medicine wheel. Igår tog jag mitt första Levaxinpiller på ett helt år.

Hade fruktansvärd mycket huvudvärk häromdagen som höll i ett helt dygn, jag mår illa mest hela tiden (nej, jag ÄR inte gravid), jag är tröttare än trött, jag har ett minne som är värre än ett durkslag (Alzheimer Light går visserligen i släkten, men ändå...) och den där j*#/@ mensen är fortfarande borta. Och då har jag inte ens sagt något om min vikt...

Det känns som om jag misshandlar mig själv. Jag tror ju på alternativmedicin, jag tror på medicinmannens behandling och approach - och ändå kan jag inte ta mig själv i kragen och skaffa mig disciplin att fullfölja.
My body is my temple - och hade jag varit min egen Goddess hade jag sparkat templets vaktmästaren för länge sedan.

Så jag är tillbaka som sköldkörtelpatient. Det har varit ett roligt år utan (mjah, nej) men nu blir det ett litet vitt piller vid läggdags varje kväll igen. Men bara en låg dos, och jag fortsätter hos medicinmannen. Men min kropp behöver lite Levaxinstöd, och då ska jag lyssna.

En halv sådan =samma effekt som dessa? Let's hope so...

Katten, musen, tiotusen!

Nämen... Mitt lilla cyberskrymsle har fått lite drygt 10.000 sidvisningar!
Hur ska detta firas, tycker ni? Ska jag lotta ut något? Tävling? Typ 'De första tre som lämnar en kommentar får en liten julklapp'? :)

Jag ska fundera lite. Tiotusen är ju ett fint antal. Vad önskas?

Bild lånat från http://www.1652.se

Min man ♥

Mina kollegor skämtade om att jag reade ut min man. :)

Men sanningen är att jag inte vill sälja honom ens för all pengar i världen. Han är min, det har jag till och med papper på! ;) 

Den här bloggposten innehåller nötkräm

 Foto/UNICEF

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.
Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.
Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

Jaha, nehej...

Läget? Jo, läget är följande:

* Punktionen gick bra. Men ajfan det där vill jag inte göra om! Jag som har nålskräck... Hur som helst, det visade sig vara en liten fettknöl. Helt ofarlig. Skönt att veta. :)

* Jag har verkligen njutit av mina lediga måndagar. Men efter jul ska jag jobba 100% igen, av olika anledningar. Kommer att få avdelningsansvar och jag vill inte känna att jag missar en del info för att jag jobbar lite mindre (jo, så har det varit lite nu..). Och så känner jag att jag orkar.

* Ingen mens. Skit. Snart kan jag fira ett års frånvaro...

* Måste snart ta nya blodprov. Vet inte om jag vill veta läget. Fast å andra sidan är det väl bra, då får jag ta ställning till om jag ska återuppta medicineringen. Suck.

Ja, jag mår bra. I det stora hela. Humöret svänger lite som det ska. Det blåser lite, regnar lite, och sedan kommer solen fram lite då och så.

It aint over 'till it's over

Jag som trodde att jag kunde andas ut efter mammografin... Men nej då, igår ringde en sköterska från sjukhuset angående min remiss till punktion och att jag kunde komma idag onsdag kl13. Någon hade lämnat återbud och nu var det min tur, bra va?
Hoppsan. Men eftersom jag fortfarande kan känna den där lilla knölen tyckte både hon och jag att det då var lika bra att göra punktionen, som en rutingrej. Visst, då har jag iaf gjort allt.

Men jag är liiite rädd för nålar... :)

Hoppsan

Nästa vecka är det redan första advent... Men julkänslan är fortfarande lååångt borta - trots att barnen på jobbet sjöng luciasånger mest hela dagen. :)
Det måste vara bristen på snö och kyla... Och nej, vattenkyla räknas inte. Jag längtar efter de där krispiga kalla dagar, med vit snö och blå himmel!

Nåja, julgardinerna ska upp i helgen (för första gången har även jag köpt julgardiner! Mest för att min man tjatade till sig det, hehe) och jag antar att julpyntet ska granskas med.

Och så pysslas det för fullt till adventsmarknaden! Om drygt en vecka åker vi upp till syster+familj i vackra Östhammar, det ska bli underbart! Mest längtar jag efter systersonen!

Så hoppsan, vad tiden går. Var inte det sommar nyss? Men men, bara att hänga med.
Snart är det jul, people!

Största julgranen i Holland: tv-masten i Lopik som pyntas till julgran varje år.

Bara bröst

Igår var jag på sjukhuset för att göra min första bröstundersökning i den mest elaka maskinen jag någonsin mött! ;) 34 år gammal och redan nu dags för mammografi...
Det var ju för att kolla upp den där lilla knölen jag hittade för några veckor sedan. Så in med brösten i apparaten - ajajaj - och bara härda ut. Det gick rätt snabbt som tur var, och de var så snälla. Sedan blev det ultraljud av ena bröstet. Imponerande att personalen kunde tolka dessa svartvita bilder, jag fattade ingenting! Men en vänlig läkare visade mig mjölkkörtlar, fettvävnad och små 'knutar' av nämnda fettvävnaden. Inget att oroa sig för, det kunde vara så att hormonella förändringar i kroppen orsakar små knölar men de försvinner sedan. Och det kan ha varit faller hos mig (fast knölen är inte borta än, men svårare att känna).

Maken lättad, familjen lättad, jag lättad.
Livet känns gött, people! :)

F is for Friend!

F is for Fantastic Friends. Och F is for min härliga kompis F♥. Det här inlägget är för dig!

TACK för att du finns för mig, för att du kommer förbi och piffar upp min vardag, för att du släpar mig ur träsket om det behövs, för att du vet att det räcker med lite kaffe och pepparkakor för att allt ska bli bra... 

...för att du tänker med mig, för att du får mig att skratta och gråta, för alla kloka och galna ord, för uppåtpuffarna, för tips och idéer och roliga påhitt, för shoppingstunder...

 
för att du är DU!!!!

In the deep

Nåja, inte jämt. Jag mår faktiskt bra emellanåt, jag skrattar ibland och har kul. Mitt jobb (när det är som idag: rätt lugnt, mycket avslappnat och mycket roligt) är oftast det bästa som finns och barnen är så oerhört generösa med sina kramar och sin uppmärksamhet, det gör vardagen mycket lättare. Underbara ungar! Och underbara kollegor! ♥

Det är när jag kommit hem som leendet försvinner sakta och tankarna kommer fram. Känslorna. Jag känner mig vilsen, jag vet inte vad jag ska göra eller vad jag vill göra. Jag är arg, ledsen, glad, lugn, besviken, frustrerad, likgiltig, allt på samma gång. Tur att det inte är avtrubbad, tomt. Alltid något... Just nu är det bara att bära masken med leendet och 'jag mår bra'-minen. Ja, jag vet att det kommer att bli bra. Ja, jag vet att det kommer att kännas bättre. Fast det känns skit för tillfället.

Tur att jag har min katt. Och min man. Och mina härliga vänner. Mitt skyddsnät.
I'll be back, men först ska jag vara lite här i träsket.

Låt mig vara en stund!

Surfade lite på Facebook och läste vad alla vänner och bekanta hade för sig under dagen.
Läste ett inlägg som fick mig att bryta ihop. Inget konstigt egentligen: en person som för femtielfte gången skrev hur lycklig hon var med lilla barnet. Det är bara det att sådana inlägg kommer flera gånger om dagen, med/utan bilder, med/utan hjärtan (dessa jävla hjärtan!), så gott som alla dagar i veckan. Och hon är inte ensam om det.
Oftast kan jag rycka på axlarna och tänka 'Jaja, hon har väl ett enormt bekräftelsebehov, kul för henne' och sedan gå vidare med mitt eget liv.

Men idag var det bara för mycket. Tusende slaget i ansiktet, liksom. Just nu tycker jag att det är skitjobbigt att försöka hålla huvudet ovanför livets vattenyta, den där 'jag måg bra'-gränsen. Kroppen fungerar inte, hjärnan vill inte hänga med, en viss oro över bröstgrejen finns där - när ska det fungera för mig? När är det MIN tur då?

Något kan väl bli bra nu. Låt den där förbaskade mensen komma, jag frågar inte ens om att bli gravid nu utan det skulle vara trevligt om vissa delar av hormonsystemet kan göra som de bör...

Jag behöver en kram. Jag behöver många kramar. Jag orkar inte vara den som ger och ger just nu. Jag behöver bli ompysslad, utan att jag ska be om det. Jag orkar inte vara glad och positiv och pigg, låt någon annan vara det. Jag vill bara vila en stund från hela skiten. :(

Mera kärlek!

Igår ville syrran ha ett samtal med mig. Hon och blivande maken hade pratat om oss och hon ville veta hur vi ligger till när det gäller behandlingar och barn och så. Och så sa hon såhär (på ett ungefär): 'Vad kan vi göra för att hjälpa er att bli gravid? Vad kan jag göra för att ni ska kunna få barn? Donera ägg?'

♥♥♥♥♥ Det där är min härliga syster. Det där är Kärlek! ♥♥♥♥♥

Laddning pågår

Syrran+familj in da house! Behöver jag säga mer? ;)
Massor av bus, skratt, mys, roliga saker och andra härliga stunder. Som en utflykt till Valla för att klappa djuren, eller fika i Gamla Linköping. Gött mos, folk!
Nu är det soffhäng med en snorig bebis och fyra trötta vuxna. Sam är klokast, han har redan lagt sig. Men så har han ju också haft det sååå kul idag! ♥

Mycket att tänka på!

Igår var jag hos min ordinarie läkare på vårdcentralen. Hon tog god tid på sig, lyssnade, kollade igenom hela rubbet, kände, klämde och frågade. När jag gick ut därifrån fick jag en remiss till mammografi, en till punktion och ett blodprov för alla olika värden.
Det känns rätt lugnt, faktiskt. :)

Idag ringde hon och berättade att mina sköldkörtelvärden var fortfarande för höga (23), dock lägre än sist (58), och att hon tyckte att jag skulle börja äta Levaxin igen (för att komma till 1,5...). Bajs också!!
Det där känns faktiskt jobbigare. Nu ska jag fundera massor, för jag vill inte äta Levaxin. Men jag vill inte heller riskera min hälsa...

Kryptiskt?

Jag ber om ursäkt för mitt kryptiska inlägg häromdagen. :)
Såhär var det: mina bröst har varit lite...konstiga. Eller ena bröstet, snarare sagt. Det kändes som en mentholkänsla på insidan, som om det är tigerbalsam liksom. Det kliar inuti.
Det behöver inte vara något, men senare i duschen kände jag något knöligt som inte hade funnits där innan. Och sånt är lite läskigt...

Idag tyckte jag att andra bröstet också kändes sådär menthol-aktigt. Nu läste jag att det där med kliandet kan bero på hormonförändringar i kroppen. Graviditet, menstruation. Nej jag är inte gravid så jag hoppas att det är mensen som -äntligen- kan vara på väg. Eller kanske en ägglossning?

Det där med knölen... vi snackar om en liiiten knöl, men ändå. Det kan vara en körtel eller så.
Hur som helst så ska jag ändå kolla upp det. Men jag är inte så orolig.

Kärlek!

Det här är kärlek! :)

Vill inte

Hittade något konstigt på/i kroppen imorse. Det i samband med några andra symptom gjorde att jag googlade lite. Man kan bli rätt konstig av att kolla upp saker på nätet, kan jag säga... ;)
Enligt the world wide web finns det tre alternativ: ett positivt, ett rätt positivt och ett negativt.
Jag utgår ifrån att det är det första eller andra. Men för att utesluta det sista är jag tvungen att söka vård ändå, fast jag inte vill...

Pyssel

I brist på egna barn syr jag åt andras. Helt okej lösning för tillfället. :)
Det här är Mayas nya klänning!

♥

Och så en sak till. Jag blev alldeles rörd när vännen berättade att hon även hade funderat på att erbjuda sin fysiska hjälp för oss som hade svårt att få barn (innan hon slutade få mens) - det är nog en av de finaste saker jag har hört!!

Förstår ni vilka guldklimpar jag har omkring mig?? Jag bara älskar dem! ♥

Där kom det!

Hade en fantastisk kväll! Bästa kvällen sedan länge, faktiskt.
Jag blev bjuden på hockeymatch av min härliga vän I, dubbel lycka för förutom skön tjejhäng så spelade mitt favoritlag mot ortens pöjkar (hehehe, Frölunda mot LHC alltså). Yes, jag var laddad!
Men det allra bästa var att jag plötsligt insåg något där under kvällen.

Såhär var det nämligen: för några dagar sedan undrade jag plötsligt vad jag skulle göra om det visade sig att vi verkligen inte kan få barn, vad ska jag då göra? Vad ska jag då drömma om?
Ja, det var en del sorg i den tanken. Men det var även en 'vanlig' fråga. Om livet inte alls blir som man tänkte och drömde om sedan typ fjorton års ålder, vad gör man då? Hur går man vidare?
Vad ska jag då hitta på, vill jag jobba kvar inom barnomsorg eller blir det för konfronterande? Ja, vad gör vi då?

Och idag, när vi stod och pratade lite under pausen, kom svaret. Jag vet vad jag vill göra, och det vill jag oavsett om vi får bli föräldrar eller inte. Jag vill bli som min vän! Nu går det inte att beskriva här varför och vad hon gör - det kommer inte att göra henne rättvisa! Men om jag säger såhär då: Jag brinner precis som hon gör för de barnen som behöver det, de barnen som behöver stöd och råd och en himla massa kärlek. Jag vill kunna öppna mitt hem för dem, bara finnas till när de behöver det. Ungefär.

Nåja, jag vet i alla fall vad jag menar. ;)
Så där kom det: insikten. Mitt liv tar inte slut om det inte blir som jag tänkt. Mitt liv har en mening oavsett om det blir som jag tänkt eller inte. Det handlar om vilken mening jag ger mitt liv! Och idag har jag insett att mitt liv är skitbra ändå. :)

Stjärnorna

Python.
Monty Python alltså. De hade så rätt när de sjöng 'Always look on the bright side of life'. :)
Fast det kan kännas becksvart ibland...

Mitt liv just nu är inte svart. Inte bright heller kanske, men definitivt inte svart. Det är... som morgonen. På väg att bli ljust. Med några rosaröda solstrålar som försöker att bryta igenom. Ja, så är det nog just nu. Och mycket beror på att jag har så många underbara vänner!
Makalösa vänner som drar upp mig ur vattnet när jag tror att jag drunknar, som påminner om att andas när jag glömmer bort det, som blåser på såren när jag har slagit mig och som finns till när jag behöver dem. Som säger det jag vill och inte vill (men måste) höra, som kramar om och lyssnar och pratar och peppar och lugnar och delar glädje och sorg med mig.

Ni är guldkanten på min vardag, vet ni det? Ni är mina livbojor, ni är stjärnorna på min himmel!

Så är det ju!

Bajslivet...

Ibland suger livet verkligen! Som när Annas lilla snöflinga i magen inte verkar leva... Och de som skulle behöva lite hopp och glädje! :(

Lite holländsk prägel på huset :)

Lite holländsk prägel på huset :)

Luft!

Har åkt på något skit i luftvägarna.
Det brukar drabba mig någon gång om året, men den här gången är det supersegt. Har varit hemma sedan i fredags och orkar inte mycket annat än att ligga på soffan och se alla dåliga serier som visas dagtid. Som tur är somnar jag lite då och då... ;)
Usch, jag gillar inte när jag inte kan andas som jag vill. Ge mig luft! Jag vill ju ut i det härliga höstvädret, ta en skogspromenad och andas in frisk luft.

Min och din?

Det där med sorgen över barnlöshet...

Det handlar inte bara om min sorg. Och inte heller om sorgen över att min kropp inte gör som jag skulle vilja. Det handlar också om sorgen över att inte kunna ge min Älskling ett barn, att inte få kunna göra honom pappa.

Jag kan ta min egen smärta, men jag tycker att det är så svårt att se honom längta.

Tur att vi har varandra. :)

Det där med att välja

Ja, det gjorde faktiskt skillnad. Att välja hur jag ville reagera på något.
Det krävs lite jobb, så är det. Jag måste liksom säga åt mig själv att 'Nu måste du bestämma dig. Ska du deppa över det här - eller väljer du att se det som något positivt?' Och allt har inte blivit positivt. Men det går att ändra på, det har jag bevisat för mig själv. :)

Som idag. Kompis M har fått en liten pojke i veckan, jätteroligt. Någonstans tänkte jag 'Skönt att bebisen har kommit ut, nu behöver jag inte snubbla över alla facebook-inlägg om graviditetskrämpor osv.'
Men istället haglar inläggen om lilla bebisen och mammans mys- och lyckokänslor tätt.
Ja, snabbast var den där 'f*n också, nu blev det såhär istället' i mitt huvud.
Men sedan tänkte jag om. Det är väl självklart! Det skulle jag ju med göra, för jag skulle vara så stolt och lycklig och hela världen skulle få se mitt lilla barn! :)
Så jag är glad för henne. Och samtidigt känner jag hur jag slappnar av.

Vet ni, det handlar ju aldrig om dem. Det är mina egna känslor, som jag förvrider. Det handlar om att de snuddar vid en känslig punkt inom mig. Alla besvikelser, alla tårar, all smärta och den långa otåliga väntan - det blir mer och mer krampaktigt. Jag blockerar mig själv, mina möjligheter. Jag har fått mig själv att tro att jag inte förtjänar att få ett barn.

Det låter kanske flummigt, men det känns som om jag börjar förstå vad som menas med 'att släppa det'. Det är inte som de flesta säger, att släppa tanken på att försöka få barn. Det handlar om att släppa det djupare inuti. Att släppa tanken på att det inte funkar. Varför skulle det inte det? Expect the unexpected!

Nej, jag tänker återgå till hur jag tänkte förut: allt är möjligt. Jag väntar med öppna armar på alla stora saker som kommer att hända mig! :)

It's all about attitude!

Det blev faktiskt en skillnad när jag hade bestämt mig för att tänka mer positivt och välja hur jag ville reagera på det hela. Det tänker jag fortsätta med. :)

Dagens insikter

* Jag har alldeles underbar människor omkring mig! ♥ TACK för att ni finns och har accepterad mig med hela mitt känslopaket! ;)

* Jag är trött. Och då snackar vi riktigt sjukt mycket trött. Och då fungerar jag inte bra. Förutom att sova ordentligt om nätterna längtar jag riktigt mycket efter att få gå ner i tjänst ett tag.

* När jag inte mår bra (= ledsen) behöver jag leta upp de saker som får mig att bli lite gladare, inte de som får mig att bli ännu ledsnare.

* Jag har fastnat där nere i gropen och behöver komma upp igen. Kan jag inte själv, måste jag söka hjälp.

* Och viktigast av allt: jag väljer själv hur jag bemöter livet och alla händelser. Jag kan inte bara sitta och vänta på förändringen. Jag ska vara förändringen. Jag ÄR förändringen.

Sorgbearbetning del två

Jag tror att en stor del av sorgen redan fanns inom mig. Och den vill ut.

Igår kom kompis H till mig. 'Jag måste bara prata lite med dig. Har du tid?'
Jag hinner tänka 'Snälla, säg inte att du är gravid för jag vet inte om jag orkar hålla upp humöret för att reagera på ett positivt sätt.'
Jotack. Det var ju det hon berättade, och eftersom hon vet hur det ligger till hos oss ville hon berätta för mig först. Så himla gulligt! Och jag tror att jag reagerade ok. Om du läser det här, H: jag är verkligen glad för er skull och tycker att det är jätteroligt att ni blir fyra nu. Det är bara det att jag är trött och ledsen och är rädd att jag inte kunde sära tillräckligt på mina känslor för er och mina känslor för mig själv...♥

Idag får jag sms från kompis J. 'Är du hemma? Måste berätta något för dig.'
Klump i magen, klump i halsen och jag tänker igen: säg inte att...

Jag orkar inte. Jag vill inte undvika mina vänner heller och jag ÄR ju glad för deras skull.
Men den där dumma sorgen gör att det mesta känns lite tungt, jag vet inte riktigt varifrån den kommer och vad jag ska göra med den.

Sorgbearbetning

Älskling har haft mycket att göra de sista dagarna, framför allt med tanke på flygolyckan förra veckan. Redan på väg till flygplatsen, när det fortfarande var oklart vad exakt som hade hänt och om det fanns överlevande, snurrade tankarna och formulerades sms till journalistkollegor och hockeyprofiler.
Han är väldigt tagen av det som hänt, och vem är inte det? Ett helt hockeylag - borta. Många föräldrar som förlorat sina söner, många fruar som förlorat sina män, många barn som nu får växa upp utan pappa. Det berör massor, och jag har också gråtit. Pratat. Tittat på vackra sorgliga ceremonier. Varit ledsen för familjen som behöver gå igenom all smärta och sorg, önskade att jag bara kunde ta bort det svarta för dem...

Idag frågade Älskling hur man går vidare efter något sådant, om man kan gå vidare.
- För du kan ju sånt här, la han till. Du är ju sorgproffs.
Jag dolde ansiktet bakom tidningen, svalde bort tårarna och sa nåt om att man ju måste.
Jag är ingen sorgproffs. På sin höjd erfarenhetskunnig med ett stort intresse. Ja, jag känner att det finns någonting som jag måste göra med min kunskap och kompetens inom området.
Men då behöver jag nog bearbeta en hel del själv först...

Tungt och tragiskt

Usch vilken sorglig dag! Hjärtat känns tungt och jag blir så ledsen när jag tänker på Stefan Livs familj, framför allt på hans fru och deras två pojkar. Så oerhört tragiskt och tungt för dem, att förlora sin man och pappa i en sådan fruktansvärd olycka! :(
Älskling och jag var på väg till flygplatsen (åker till hemlandet några dagar för bröllop och familjemys) och vi hade knappt lämnat hemmet när det ringde från redaktionen om nyheterna. Att jag själv skulle flyga några timmar senare kändes väl lite sådär...
Men jag hade även gärna stannat hemma med mitt hjärta, kramat om honom lite extra. För man vet ju aldrig vad som kommer att hända...

Hallååå

...dumma mens, var är du? Vad händer i min kropp? Du har varit frånvarande sedan innan jul...
Jag trodde inte att jag skulle säga det, men snälla KOM nu. Visa mig att kroppen fungerar. Give me a sign! :/

Katten också.. :)

Min lilla Tomi är väldigt social. Och då menar jag VÄLDIGT social. Hon har nog varit in i vartenda hus i vårt område, SÅ social är hon.
Inte alla uppskattar det så klart, det förstår jag. Men vad ska jag göra? :)
Idag visade min granne och kompis M att Tomi hade lämnat kvar ett avtryck när hon varit inne i deras förråd. Eller ett... snarare flera:

Japp, kattspår förevigade i cementgolvet! :)
Som tur var kunde både hon och hennes familj skratta åt det. Och visst ser det lite gulligt ut?

The Catwalk of Fame! ;)

Så är det

When you want it the most
there's no easy way out
When you're ready to go
and your heart's left in doubt
Don't give up on your faith
Love comes to those who believe it
And that's the way it is!



Bra där, Celine Dion. Just så är det.
Keep the faith. :)

Min älskade syster

Min älskade syster, jag är så stolt över dig! Vet du det?
Jag älskar dig för att du är som du är. Envis som få, rolig, svartvit :), avslappnad, underbar, knäpp, händig, slarvig, skön, kramgo, gullig och mycket mer! Jag kan skratta med dig, gråta med dig, bråka med dig och bli sams med dig och det gör ingenting för blod är ändå tjockare än vatten. :) Du är en av mina bästa vänner, din (blivande) man är härlig (good choice, girl!) och jag avgudar dina barn.

Och den här bilden visar precis hela din ljuvliga familj. My favorite picture!
Ik hou van jou, Jules! ♥

Äntligen!

Måndag 26/9 startar en ny dokumentär på SVT1 angående ofrivillig barnlöshet: Barn - till varje pris, med programledaren Pia Johansson. Det blir sex delar, och jag kommer att sitta bänkad. :)

Dessutom kommer TV3 också med en serie om barnlöshet, men när är inte känd än.

Sägas bör att Älskling och jag har pratat om att anmäla oss till någon av programmen (okej, jag pratade och han lyssnade) men vi ändrade oss. (Min tuffa hockeyreporter är inte så bekväm framför kamerorna...) ;)
Nejdå. Det var nog inte det just vi behövde, men det ska bli intressant att se dokumentären. Bra att ämnet öppnas upp, för vi är MÅNGA som kämpar.

Just nu håller jag tummar och tår för Anna och hennes man. Heja guldägget! :)

Mer tid åt Ph!

Har bestämt mig för att gå ner i arbetstid, åtminstone under okt-nov-dec.
Jag tror att det blir mycket bra, jag känner att jag behöver det. Hur kul jobbet än är, det finns mer än jobbet. Just nu går helgerna oftast åt att återhämta sig från veckans arbetsdagar - och så borde det inte vara.

Och nej, jag ska inte ersätta den tiden med en massa annat, jag ska bara vara och göra det som jag känner för på min lediga dag (för det är det jag har önskat mig: en ledig dag, inte fem kortare dagar). Pyssla, rensa, ordna, fixa, bygga, leka, plantera, fika, träffa kompisar, åka iväg - sånt jag vill göra. :)

B

B är nästa års stora Bokstav.

B för Bröllop, eftersom älskade syster ska gifta sig.
B för Balans, eftersom jag behöver det. Balans mellan arbetsliv och privatliv, mellan jobb och avslappning, mellan kropp och själ. Mellan drömmar och verklighet.
B för Beslut, eftersom jag måste bestämma mig för vad jag vill göra åt min jobbsituation.
Och B för Barn såklart, bland annat eftersom älskade vännen C och många fler i min omgivning väntar smått till nästa (v)år.

Men som min kompis F klokt meddelade idag: inte allt handlar om att få barn. (Tack för det honey, det blev dagens aha-upplevelse när det väl hade sjunkit in! ♥)
Och det gör det ju inte. Men för mig har det varit så... Mycket i mitt liv kretsar kring att få barn. Hur jag ska dela in min arbetstid, hur jag ska minska stressen, hur jag ska jobba bort överflödiga kilon, hur jag ska förbättra min hälsa - direkt eller indirekt för att kunna få barn.
Jag kanske har blivit låst där. Det känns faktiskt lite B det med...

Jag är kär!

Har precis kommit tillbaka efter en helg hos syster min, där både Älskling och jag gosade med lilla Maya och storebror Sam. ♥

Sam är redan min ögonsten, honom längtar jag till nästan varje dag.

Och ärligt talat, vem skulle inte bli kär i den här lilla tösen? :D

Fick den stora äran att få ta hand om älsklingarna om det skulle hända något till min syster och hennes blivande man. Det känns stort att få det förtroendet... Tack Jules!! ♥ Men se till att det inte händer något på måååånga år. :)

Just det!

Var hemma på lunchen, kände mig uppjagad och trött och lite ledsen. Fick en stor kram som hjälpte lite. Och när jag kom hem stod dessa fina rosor på bordet.
Det var det här jag menade. Älskling vet precis hur han ska få mig att må bättre. :)

Min man ♥

Idag fyller min man år. Det blev ett lugnt firade, hans föräldrar kom förbi och vi åt gott. Nu ligger födelsedagsbarnet på soffan och vilar medan jag jobbar lite (for the record: han var ledig idag, jag har jobbat och varit uppe sedan kl5... Är det inte jag som borde vara trött?).
Och så passar jag på att skriva lite om mitt hjärta, mannen i mitt liv sedan 6 år tillbaka. Ja, bara 6 år - men det känns som om han har varit min i hela mitt liv. :)

Han är envis så in i vassen, han har liiite svårt att lyssna, han är är en skrytPelle, han har en mycket udda musiksmak och hans humor - hjälp... ;)

Och jag älskar honom för det!
För när jag inte orkar, när livet känns tungt och svart och orättvist, när marken under mina fötter försvinner för en stund - då är det han som finns där, som säger att allt kommer att bli bra, som kramar om. Han får mig att le, han får mig att skratta.

Löööv you, darling!

Andas

Har av någon anledning (nej, jag vet inte varför) känt mig uppjagad och stressad idag. Inte hela dagen, men det kom över mig då och då. Skitjobbigt. Att jag skyndade mig till Ikea efter jobbet för att sedan glömma bort varför jag skulle dit gjorde inte saken bättre - eller lugnare. Ibland är jag bara för mycket...

Som tur är har jag gulliga kollegor som tål att jag skäller och gnäller lite på dem, för att jag sedan kommer till insikt och lugnar ner mig. Min härliga kollegakompis Z är klok som en bok och fick ner min stresshormonnivå rejält. Och min härliga kompis F tog sig ut till Ikea-området för att äta lite mat med mig. :)

Andas in....och andas uuuuuut.

Barn, barn, barn

Den här bloggen handlar allt mer om barn, har jag insett.

Jag drömmer om och längtar efter barn.
Jag sörjer barn.
Jag jobbar med barn.
Jag pysslar för barn.

Ja, man kan lugnt säga att mitt liv kretsar kring barn.
Bara att acceptera att barn är ämnet i mitt liv. På ett eller annat sätt. :)

Moster igen :)

Idag har jag blivit stolt moster till lilla Maya ♥.

Längtar redan tills jag får träffa det lilla byltet!

Min finfina gudson ♥

Ringde idag till min härliga kompis S i hufvudstaden, mamma till min lika härliga gudson M.
Först pratade vi om allt möjligt, sedan fick jag prata lite med honom.
Och jag kan ju inte annat än att smälta och le när han utbrister 'Herregud, jag har saknat dig så och jag älskar dig!' för att sedan förklara att han nu förstår varför han sover så dåligt när han är hos sin far: det måste vara för att han saknar mig. :)

Gullunge!! ♥ 8 år gammel och ett sånt stort hjärta!

Han föreslog att jag skulle komma upp till Stockholm snart så att vi kunde gå på Gröna Lund. Det är precis det jag ska göra. Och precis det jag behövde! :)

Dubbel sorg

När jag precis tror att jag vet hur jag fungerar får jag vissa känslor som jag själv blir förvånad över. En av de sakerna gäller det där med ofrivillig barnlöshet.

Som ni säkert vet (ja, det mesta finns ju att läsa här på bloggen) går det väldigt upp och ner med känslorna angående vår barnlängtan och försök att få barn. Ena dagen kan jag vara väldigt positiv, för att dagen efter kollapsa i min sorg och känna att jag aldrig mer kan komma upp... Så är det, och jag tror att de flesta av er som är/har varit i samma situation känner igen berg-och-dalbanan.
Det är tufft. Det gör så jäkla ont och det går riktigt inte att beskriva hur man mår efter alla besvikelser. Fast man har varit med om det förut så hugger det till i alla fall när ägglossningen uteblir, eller när det blir missfall. Eller rentav vanlig mens. Skit helt enkelt.

Och mitt i mina känslor kan jag känna en stor sorg för mina medsystrar som liksom jag kämpar med det som för andra verkar gå så lätt (och för enstaka alldeles för lätt...). När jag får reda på nära och kära som kämpar och går igenom tuffa behandlingar och blir besvikna och ledsna.
Då känner jag att jag med all glädje skulle kunna göra vad som helst för att hjälpa dem, bara de slapp lida. Donera ägg, hyra ut livmodern, ge dem ett barn. Om jag nu hade kunnat göra det, om det nu hade varit till någon hjälp.

Att veta att andra behöver gå igenom samma smärta, det gör nästan mer ont än min egen fight...

Skärpning!

Hm.
- Jag är lite hes
- Jag är mycket trött
- Jag har ont i lederna
- Jag är på inte-så-bra-humör väldigt ofta på sistone (det syntes väl här om inte annat...)
- Jag har gått upp i vikt trots att jag börjat äta bättre och motionera mera
- Mensen har varit frånvarande i en låååång tid nu
- Min syn har blivit sämre

Då var vi där igen. Och det är helt och hållet mitt eget fel.
Sköldkörteln fräser ifrån. Min kropp får lida och skriker åt mig att fort som f*n göra något. Ring medicinmannen och boka tid, ta blodprov och ät medicin igen, läs häftet som jag har haft hemma länge nu men inte gjort något med än och ändra min kost - men gör NÅGOT.
Annars blir det botten igen, och dit vill vi (kroppen och jag) inte.

Jag är på tok för slarvigt med min hälsa. Såhär kan vi inte ha det. Skärp dig, Ph! Det är för mycket som hänger på att din hälsa blir bra. Bättre hälsa = bättre balans i kroppen = bättre förutsättningar för barn. Bland annat. Det borde vara skäl nog.

Nu tar jag min kopp ingefärste och mitt häfte från Eva Renner och lägger mig. Imorgon ska det tas beslut vilken väg vi ska ta i det här fallet.

... och andas ut

Inläggen regnar tätt. Bloggen är min lilla spypåse, mitt Tekniska Verken för känsloutsläpp. :)
Funkar bra, för idag mådde jag lite bättre. Inte riktigt på morgonen, men efter samtal med kollegor och senare en helkväll med goda vänner som dessutom själv befinner/har befunnit sig där jag är nu börjar åskmolnen runt mitt huvud att försvinna.
Ta det inte så personligt, Ph! Vem säger att andra med avsikt säger och gör det de säger/gör för att komma åt dig? Ingen, just det! (Inte för att jag trodde det, men det kändes ändå som om allt var personligt..)

Så breathe in, breathe out - och inse att no matter what så duger jag. Bara för att vissa delar av min kropp inte gör som jag vill är jag inte misslyckad. Då finns det tydligen en annan väg som jag ska gå.

Dagens läxa...

Jag anser att jag inte är särskilt religiös, men jag är intresserad i religion och 'övernaturliga' saker. Jag och mina systrar har växt upp i ett väldigt openminded hem kan man säga, det pratades om både kyrkan och reinkarnation och näturväsen och mycket mer, vilket gjorde att vi själva kunde bestämma och välja vad vi ville tro på. Jag är nog lite av en allätare och tror på mer än vi bara kan se. Det kanske räcker så... ;)
Hur som helst, jag brukar få nyhetsmail varannan dag från Neale Donald Walsch, författaren till Samtal med Gud. Det är kloka ord, ibland från honom själv, ibland från filosofer eller andra världskända människor. Dagens mejl innehöll följande:

On this day of your life, dear friend, I believe God wants you to know...

...that if you become ruffled with every comment that

you consider a 'slight,' you will never find peace.

Nor will you find it by always separating yourself from

those who ruffle you. You can only end so many

friendships before you find yourself very much alone.

You can keep making new friends, of course, but

sooner or later they will ruffle you -- and then what?

Perhaps the better course might be to let the ruffle

go. People rarely mean it when they do that, and a

touch of gentle tolerance and easy forgiveness every

day is even better than an apple...

Kan det vara mer passande efter gårdagens meltdown? Nu ska jag bara jobba på att kunna göra så. May the force be with me! :)

Facebook-frustration

Jag måste bara släppa lite på ångan här, annars blir det fel...
Jag får verkligen spontanutslag av dessa facebookinlägg om andras bebislycka och 'om du är en mamma...' eller så. Man snubblar liksom över dem, det går inte att undvika dem där. Tyvärr. Och när olika vänner och bekanta överöser nätet med meddelanden om hur trötta de är/hur jobbigt det är med krämpor/hur lyckliga de är över att få sin 'kärleksbebis' snart osv - då känner jag hur käkarna kramar ihop och hur en stor arg klump fastnar i halsen. Då blir jag bitterfittan herself, jag skulle vilja svara med någon elak och passande kommentar som får mig att må bra för en liten stund och förmodligen bara skadar den andre.

Det värsta är ändå att jag inte förstår varför jag låter det komma in under skinnet! Det gör mig mest frustrerad! Är jag avundsjuk? Men varför då? Jag bor i ett underbart hus, jag är gift med en underbar man som jag inte skulle vilja byta ut ens mot alla miljoner i världen, jag har ett bra jobb och ett bra liv som jag inte heller vill byta!
Varför vill jag då ta ett basebollträ och slå ihjäl någons brevlåda och skrika 'SLUTA SÄG ATT DU HAR LÄNGTAT, KOM TILLBAKA NÄR DU HAR FÖRSÖKT ATT BLI GRAVID I ÖVER 5 ÅR!' som svar på någons femtielfte inlägg om hur hon har väntat på/längtat efter/försökt att bli mamma när jag vet att relationen i frågan t.ex. har varat i drygt 3 år, eller när någon har slutat med p-piller för 8 månader sedan och beklagar sig över 'att de fortfarande inte har blivit gravida'? Det känns ju för f*n som ett hån!

Ja, jag vet att jag borde släppa det. Jag är så frustrerad att jag gråter. Just nu har jag dold några människor på fejjan så att jag inte kan reta upp mig över det de skriver längre. Kul att de mår så bra, men jag behöver inte veta det just nu. Har nog med mig själv och mina egna känslor.

Tur att jag har en skog bakom huset, för dit ska jag nu för några kilometer powerwalk. Bäst att göra något bra med all energi känslorna framkallar....

Släpp det själv då!

Ni som också kämpat med er barnlängtan - känner ni igen det här?

Man pratar med en väninna. Era försök att få barn kommer på tal. Väninnan lyssnar på berättelsen och svarar sedan: 'Men du måste ju släppa det. För då kommer det av sig självt.'

Jo tack. Försök att släppa tankarna på din egen barnlängtan när du ständigt blir påmind. En gravid kollega som vaggar runt med magen i vädret. Facebookstatusar från vänner och bekanta om nyinköpt barnvagn/barnmorskabesök/havandeskapspenning/graviditetskrämpor/ultraljudsbilder/mys-med-nyfödd-bebis. En gravid syster som kan ploppa ut ungen när som helst. En runda på stan, och vad ser man där? Just det, HELA JÄKLA STAN verkar vänta barn - förutom du.

Släpp det. Tack för tipset. Ursäkta mig om jag kräks lite...

Nä, jag är int' bitter. Bara lite. ;)

Hade precis skrivit ett blogginlägg om min 'Idag morrar jag åt livets djävligheter och orättvisor'-dag. Kom sedan på att jag samtidigt följer minnesstunden i Oslo för terrorattackerna. Och skäms.

Ja, livet är bajs ibland (och idag tycker jag det), och det gör ont. Ja, jag har förlorat mycket och många i mitt liv och jag har trott att jag skulle gå under själv.
Men jag överlevde, jag lever, jag har inte sett mina vänner skjutas ihjäl, jag har inte behövt springa för mitt liv. Jag behöver inte ta itu med sådana grymheter just nu, mina sår blöder inte längre.

I'm fine. Idag gråter jag för alla andra istället.

Avslappning på högsta nivå

Svärföräldrarna har ett litet sommarhus vid Varamonstranden vid Vättern, vilket är den underbaraste oasen för stressade själar! Så fort vi känner att vädret skulle kunna bli bra åker Älskling och jag dit för att umgås med dem, sola, (kanske) bada, vila, läsa och bara vara. Svärfar har alltid något byggprojekt på gång som han gärna vill visa mig (resten av familjen delar inte riktigt hans gör-det-själv-glädje och det gör jag) för att sedan prata sport med sin son, medan jag försöker mota bort svärmor ur köket så att hon också kan sitta och ta det lite lugnt ibland. Oftast fixar hon allt ändå, och ärligt talat är det riktigt skönt att bara få vara där och bli väl omhändertagen med mat och kaffe och roliga samtal.

De senaste dagar har även kompis F♥ följt med, till svärfars stora glädje som gillar henne (de är båda mycket bra på att prata, haha!). Idag var en sådan dag, fastän solen dolde sig bakom moln alltför ofta och vattnet var friskt (=kallt!) när vi väl var så varma att vi behövde ett dopp.
Modiga F badade hela fyra gånger, medan jag nöjde mig med två (jösses, jag frös ju!)...
Respect, sister! ;)

Sådana här dagar är jag avslappnad. Så borde det vara jämt!

Norge

Det har gått två dagar sedan de fruktansvärda händelserna i vårt grannland. Och jag tror att vi fortfarande inte kan förstå vidden av det som hänt. Varför? Varför gör någon något så hemskt som att orsaka så mycket död och förstörelse? Hur tänker den människan, när han njuter av att skjuta ungdomar som hade hela livet framför sig?

Jag blir så illa berörd, jag blev så ledsen och nu när nyhetssidorna uppdateras om antal offer och historier av de som klarade sig så blir jag fortfarande ledsen. Jag är en känslomänniska och har alltid varit, men sedan jag själv har fått uppleva hur det känns när barn dör så lider jag oerhört med dem som behöver uppleva samma sak...
Att veta att det finns så många föräldrar som aldrig mer kommer att få kunna krama, höra, se sitt barn igen, att så många barn har förlorat så många vänner - det gör att mitt hjärta svider och gör ont på riktigt. Mina ärr gör sig påminda, smärtat sitter i cellminnet och kommer aldrig att försvinna helt.
Att veta att andra känner en likadan smärta är för jävligt, och jag önskar att jag kunde göra något för att få all deras smärta att försvinna. Men tyvärr vet jag att det inte finns något som bara kan ta bort det onda. Det enda som hjälper mot att inte gå under är att känna värmen, ljuset och stödet omkring sig när man själv inte orkar ta itu med livet just då...

Hjälp till du med!

Jag följer Carros exempel och kopierar Lindas text rakt av, för att hon skriver så j*kla rätt. Hjälp till du med!

Ingen kan göra allt men alla kan göra nåt

Medan många semesterfirare här hemma i Sverige är trötta på regn så finns det miljoner människor som lider fruktansvärt på grund av bristen på just det. Torkan i Afrika. Den värsta på 60 år. Bilderna på svältande barn som behöver hjälp. Ingen kan göra allt men alla kan göra nåt. 1miljon barn riskerar att dö. Låt oss skicka ett sms eller sätta in en peng. Låt oss skita i argument som "pengarna kommer i alla fall inte fram". Låt oss skänka en hundring, en femtiolapp, en tia, nånting! Låt oss göra det i hopp om att det hjälper. Så väldigt många fantastiska människor jobbar för att hjälpa och är beroende av att det kommer in pengar. Jag har valt Läkare utan gränser. Välj den organisation du vill. Den summa du tycker. LIV till 72970 via sms ger 50:- till Läkare utan gränser. Eftersom folk tror att jag är sponsrad så fort jag andas i den här bloggen så bör jag kanske påpeka att det knappast är så. Läkare utan gränser har betydligt mycket mer undernärda människor än den här att lägga slantarna på.

Det tar tre sekunder att skicka. Det är pengar jag aldrig kommer att sakna. Nu drar vi iväg det där sms:et. Minst två gånger.

Think Before You Speak-Day

Så känns det idag, ja. Bäst att vakta min tunga, för det kommer ut dumheter och onödiga kommentarer - som jag sårar andra med och dessutom får jag dåligt samvete. Typiskt.

Jag vet ju vad det beror på. Det är min kära sköldkörtel som talar om för mig att den inte mår bra och att jag borde ta tag i någon form av behandling SNARAST. Ja, jag har varit alldeles för slarvigt. Så nu ska jag ta det lugnt och efter helgen måste jag ringa min medicinman igen.

Until then:

Snart...

... har vi varit gifta i ett år. På söndag firar vi bomullsbröllop, tydligen. Vad fort det går!

Foto: Carolina Byrmo

Älskling har fixat en romantisk överraskning, som jag fick veta lite i förväg eftersom han behövde mitt råd. Jag blev förvånad, inte trodde jag att han skulle tänka ut något sådant - romantik är liksom inte hans grej, but he pulled it off quite fine!
Vad det är får ni reda på efter söndag, hehe! :)

Bläddrade genom bilderna häromdagen, vilken härlig dag det var! Precis så avslappnad och skön som vi hade önskat oss, med familj och vänner. Det skulle jag kunna göra om varje år!

Foto: Eric Hampusgård (med lite redigering av mig själv) :)

Foto: Carolina Byrmo

Foto: Carolina Byrmo

Och jag gifte mig med världens underbaraste man, som alltid finns där för mig! ♥

Husmorstips

På tal om något annat: måste dela med mig receptet på bananflugfällan!
När invasionen är ett faktum finns det bara en sak att göra:
- blanda 2 msk vinäger, 2 msk honung och några droppar diskmedel
- häll i en burk eller skål och låt stå (t.ex. över natten)
- stå ut med lukten :)
- och dagen efter kan man skörda sin vinst! ;)

Och effektivt är det:

Jag visste inte ens att vi hade så många små djävulskryp hemma! Men nu är de borta!
Muhahahahaha! ;)

Personligt meddelande ♥

Detta är ett personligt meddelande till vårt blivande barn. ♥

Det är dags att du kommer till oss. Nu. Vi är så trötta på att vänta och längta, vi behöver dig här. Du kommer att ha det så bra hos oss, vi har oändligt med kärlek som vi vill ge dig!

Vi vill hålla om dig, pussa på dig, krama dig, skratta med dig, bråka med dig, oroa oss för dig, vara rädda om dig, visa upp dig för alla vi känner och inte känner, lära dig saker, lära oss saker från dig, vänta på dig, jaga dig, leka med dig, prata med dig, läsa för dig, hjälpa dig, låta dig hjälpa oss, njuta av dig, allt! Vi vill ha dig hos oss. Vi längtar efter dig.

Så skynda dig och kom! Vi älskar dig redan!

/Din pappa och mamma

Nu jävlar!

Idag gav jag mig själv en gåva. Ett löfte.

Jag lovade mig själv att jag ska ta hand om mig själv på rätt sätt. Att jag ska förse min kropp med rätt saker: motion och rätt kost. Hälsosam kost, det som är bra för kroppen.
Känner jag efter vad min kropp reagerar på är det kolhydraterna som får ryka. Bröd gör mig trött, eller för den delen allt som innehåller jäst och/eller vetemjöl. Så därför hoppar jag på LCHF-tåget igen, tror jag. Då mådde jag som bäst.

Tänk om - tänk rätt.
Det hjälper inte att liksom straffa sig själv genom att banta, det är bättre att belöna sig själv med rätt bränsle till motorn. Jag straffar mig själv genom att äta fel produkter, det har jag ju fått uppleva så många gånger. Så nu ska det tänkas rätt, för bövelen!

Likaså med motionen: jag får ont av att sitta stilla för mycket. Alltså ska jag röra på mig.
Jag gillar ju att cykla fort, men efter min lilla olycka (hehe...) ser ju cykel-dear ut såhär:

Najs, eller hur? Note to self: Måste köpa ny cykel. Och skaffa körkort...
Och med bra skor och motionsspår i skogen precis bakom huset har jag faktiskt inga ursäkter!
Jag är bara så dålig på att ta mig själv i kragen. Men det gäller att ha målet framför ögonen hela tiden: en hälsosam Jag och Baby2011 (nja snarare 2012). Jag vet ju det, men ibland måste man bara gnugga in det lite hårdare:

Artikel i DN

Jag gillar när svåra ämnen öppnas upp. Som ofrivilligt barnlöshet.
Häromdagen publicerade DN denna artikel.
Ja, jag svarade också på enkäten. Ja, jag svarade också att livet suger ibland och att jag då inte orkar med social kontakt. Nej, jag är inte självmordsbenägen. Ja, jag tycker att livet är oftast alldeles underbart och jag njuter av min familj och mina vänner, omgivningen, enkla saker osv.

Och ja, ibland är det bara skit. Skönt att sådana dagar finns med. :)

I ♥ hjärtan!

Jag älskar smycken! Och jag har en hel del. Ringar, halsband, armband, MÅNGA örhängen...
Älskling kallar det sjukligt, men han är ju man. Han förstår inte. ;)

Och älskar man smycken så hittar man sina favoriter bland skaparna.
För min del är det Edblad & Co, Tomas Sabo och några fler. Och så finns Johanna! Jag har sagt det förr, men jag tokgillar hennes grejer! Johannas smycken ligger på nummer ett i min smyckelista och varje gång hon bloggar om ett nytt hjärta vill jag bara ha.
Senast idag fick jag hem den här underbara pärlan ur hennes kollektion. ;)

Så jag hängde den direkt på kedjan och runt halsen för att visa alla vänner och bekanta.
Jag är din levande reklamskylt, Johanna! ;)

När jag säger all-ätare...

... menar jag all-ätare. I musik alltså. :)

Det fick jag bekräftad idag igen. Imorse när jag cyklade hade jag Camille Saint-Saëns underbara Danse Bacchanale i lurarna, ikväll diggar jag Metallica på svt1. Rätt så brett spektrum.
Brukar säga att man hittar allt från Bach till Rammstein bland mina skivor, och det är faktiskt sant.

Rätt bra, dessutom. Jag hittar alltid något gott att lyssna på! :)

Hela, halva, bara lite?

Har funderat en hel del kring bloggar och i synnerhet min egen blogg.
Vad vill jag med min blogg? Vill jag visa upp något, eller vill jag skriva av mig?
Ska det handla om något? Är det pyssel som är huvudtemat, eller barnlängtan, eller sorg?

Bloggarna jag följer kan nog delas upp i just dessa tre kategorier:
- pysselbloggarna
- barnlängtanbloggarna
- sorg/förlust/änglamammorbloggar

Vad skriver jag om? Var passar jag med min blogg? Ska jag röra om lite, dela upp, ändra upplägg?

Jag kanske bara ska skriva om hur tankarna och känslorna går kring vår resa i barnlöshetslandet, hur vi innerligt längtar efter en (två, många) unge att hålla om och pussa på och bråka med...
Eller visa upp alla mina pysselprojekt: papperspyssel, sömnad, lite inredning, vackra ting...
Eller tankar och känslor om sorg, om mina egna stora förluster och min sorg, om min dröm att få kunna jobba med barn och sorg och krishantering (fast jag krisar själv emellanåt), mitt mål att få föreläsa...

Men jag har kommit fram till att jag inte ändrar något. Den här bloggen speglar mig helt och hållet: här läser ni om det jag har i huvudet, i händerna och i hjärtat. Jag vill inte dela upp mig själv, jag behöver få utlopp för alla dessa delar. Det är hela Ph ni får, inga småbitar. :)


Bloggen är inte heller helt anonym, har jag insett. Har jag valt. En del av er som läser känner mig personligen, andra har helt enkelt hamnat här bland mina påhitt och stannat kvar. Det tänker jag inte heller ändra på, jag litar på att det jag skriver här inte utnyttjas på något sätt. Den dagen det händer får jag väl tänka om...

Road trip

Maken tog med mig på en liten road trip denna vecka: Västervik, Kosta glasbruk, över bron till Öland, Borgholm, Byxelkrok, Böda Sand och Kalmar. Mycket vackra saker att titta på, god mat, inga måsten och en hel del shopping. Underbart! Vi hade tur med vädret med, lite regn blev det men även sol - så Älskling passade på att bada vid Böda Beach...

Nej jag badade inte. Och inte för att det var för kallt för min del, utan NÅGON var ju tvungen att föreviga hans plaskande... ;)

Sägas måste att det faktiskt var han som köpte mest! Han är en shopaholic när det väl gäller. :)
Jag hittade också några pärlor till hemmet. Vad sägs om de här skatter från ljuvliga Green Gate?

Den här har jag suktat efter länge!

Och den fick sällskap av dessa fina burkar.

Jag är nöjd! Superskön resa, bra anordnad av herr reseledaren. Har kunnat slappna av, trots att vi båda två sov rätt illa de flesta nätter. Men inatt väntar vår egen sköna säng. Borta bra... ;)

Pyssel på hjärnan

Det är så många känslor och tankar som far runt i huvudet och hjärtat att jag inte ser skogen för alla träd, tror jag. Har inte det blekaste vad det är för känslor och var de kommer ifrån, hinner inte fånga upp tankarna. Det är dessutom intensivt på jobbet, och jag känner mig stressad. Att jag inte är i toppform gör nog saken inte bättre... men om några dagar väntar en hel veckas ledighet, det ska bli underbart.

För att klara mig har jag plockat fram lite pyssel. Älskling blev lite orolig när han såg att jag satte mig vid matsalsbordet, han har stört sig lite (mycket) på alla mina saker som ockuperat bordet under en lååång tid innan jag städade undan allt. Och visst muttrade han lite om att jag borde få ordning på mitt rum så att jag kan pyssla där. Men han ser också att jag behöver pysslet för att varva ner, så han säger inte mycket om det. :)

Just nu är det enkelt pyssel jag behöver. Papperspyssel, klipp-och-klistra-pyssel. Så jag gör kort efter kort, klipper ut saker, limmar och visar stolt upp mina alster för honom.
Avkoppling på högsta nivå! Just nu finns det inget så rogivande som att sitta med en pyteliten sax och klippa ut små figurer ur vackert papper. Hjärnan tom, händerna fulla. Me like. :)

Lättare fötter och små tecken - djupa tankar

Det tunga börjar gå över. Som tur är. Livet börjar bli lite ljusare och lättare igen.

Jag måste säga att jag är förvånad över hur det kunde bli så tungt just den här gången. Det var som en smäll i ansiktet, i kroppen. Det lamslog mig. Så har det egentligen aldrig varit förut, så varför just nu? Har jag förträngt känslorna som nu bara skulle ut? Eller var det mycket annat som passade på att komma ut?
Jag vet ärligt talat inte. Jag lät det bara komma över mig, och nu när det börjar avta kan jag försöka kolla om det går att se vad som kommit upp. Mycket sorg över Andreas, den smärtan kände jag igen. Sorg över min tomma famn? Det tror jag säkert.
Vad det än var så behövde det komma ut. Och jag tror att jag fick en liten gåva på köpet, eller som tröst...

Jag tror på att det finns mer mellan himmel och jord än vi kan se, höra eller förklara. Det ger mig både styrka och tröst när det blir svårt. Ibland, när allt blir tungt, glömmer jag bort det. Men så händer det små saker som påminner mig om det.
I torsdags fick jag några udda påhälsningar av olika djur, däribland en liten sparv och en igelkott. Enligt vissa kulturer händer sådana saker inte utan anledning, så jag sökte på nätet efter symboliken för dessa djur.
Och jag hittade bland annat detta:

The Sparrow speaks of higher thoughts and ideals. She beckons us to keep our burdens as light as we can in order to avoid a heavy heart.

Kan det bli tydligare? Till saken hör att vi kallade Andreas ofta för 'sparvöga' på grund av hans stora bruna ögon. Och låten spelades på begravningen...
Så jag tar några djupa andetag, jag vänder ansiktet mot solen och låter hjärtat släppa lite på tyngden. Jag måste framåt, jag väljer att inte fastna.



Igelkotten står för övrigt bl.a. för fertilitet... Passande, eller hur? :)

Vattenkrig mot sorg

Igår kväll, när vi hade lagt oss, berättade jag för Älskling om hur jag upplevde dagarna kring Andreas död. Det bara kom, jag behövde berätta. Alla tankar, som till exempel att jag försökte köpslå med Gud: 'Snälla låt honom få leva, då lovar jag att...' osv. Jag fattar ju att det inte fungerar så, men då var det ungefär det enda jag kunde göra - förutom vänta och be innerligt att allt skulle gå bra. Jag grät. Han grät med mig. ♥

Jag somnade med ett tungt hjärta, jag vaknade med ett tungt hjärta.
Jag kom inte riktigt igång, inte heller på jobbet. Inget sug, ingen glädje, ingen ork eller lust att leka. Ville helst sova, blunda, inte finnas där. Stenarna vägde bly.

Det går som det går när man jobbar med barn. Det gick liksom inte att inte dras med i deras härliga vardag. Så efter lunch, när vi tog fram vattenleken (en 'båtbana' med båtar och slussar och en pump) och alla barnen plaskade och skrattade och lekte, lossnade det tunga. Bit för bit.
Och när plaskandet förvandlades till vattenkrig hade molnen i mitt huvud försvunnit och log jag.

Och jagade den där busungen som hade mage att hälla en kanna vatten över mig. ;)

Imorgon tar jag med mig ett ombyte till jobbet...

Tunga stenar

Mitt lilla hjärta!

Idag var tungt. Jag har gråtit flera gånger. Det bara kom.
Det är aldrig lätt att försöka ta sig igenom din dödsdag, men på något sätt verkade den här 10-årsdagen större än föregående åren. Jag tror att det var mest i mitt huvud, JAG gjorde den till en tyngre dag - jag gav den mer tyngd 'bara för att det har gått 10 år'. Men samtidigt handlade det om insikten att det faktiskt har gått 10 år sedan jag var med om dig. Tio långa, korta, lätta, tunga år utan dig. Tio år där du bara var 3 år gammal, aldrig åldrades. Tio år sedan jag hörde, kände, rörde vid dig. I tio år har burit mina sorgstenar. I början öppet, jag kunde inte annat. Sedan mest tyst för mig själv och osynlig för andra. Bara synligt den här tiden om året.

Jag sov så dåligt inatt. Och det konstiga var att jag vaknade vid flera speciella klockslag.
När du slutade andas. När ambulansen kom. När du dödförklarades.

Jag vill inte minnas hur du dog. Jag vill minnas ditt liv. Men din död har orsakat stora viktiga sår i hjärtat och själen, och de har jag med mig resten av mitt liv. De blöder inte längre, men är aldrig borta. Inte heller efter tio år.

Rose Kennedy hade så rätt:

"It has been said, 'time heals all wounds.' I do not agree. The wounds remain. In time, the mind, protecting its sanity, covers them with scar tissue and the pain lessens. But it is never gone."

Saknar!

Tio år har gått sedan den natten livet vändes upp och ner. Tänk att man kan sakna någon så det gör fysiskt ont... Lilla gubben! Den dagen du dog gick hjärtat sönder. Det har läkt nu, men ärren finns för alltid kvar. Jag tänker ofta på dig. ♥

Nähä..

Mensen har varit frånvarande sedan december. Jag har genomgått två akupunkturbehandlingar för att stimulera hormonflödet, men inget hände. Jag har inte känt något speciellt i kroppen, men det var väl bäst att kolla upp så att vi kunde 'utesluta' att jag eventuellt skulle kunna vara gravid.

Nu vet vi. Inte den här gången heller.
Bra egentligen, då kan jag fokusera på att få igång rubbet. Och få bort några (många) kilo, för det behövs med.

(Men självklart hade jag liiiiite hopp om att det kanske skulle visa plus då...)