Facebook-frustration

Jag måste bara släppa lite på ångan här, annars blir det fel...
Jag får verkligen spontanutslag av dessa facebookinlägg om andras bebislycka och 'om du är en mamma...' eller så. Man snubblar liksom över dem, det går inte att undvika dem där. Tyvärr. Och när olika vänner och bekanta överöser nätet med meddelanden om hur trötta de är/hur jobbigt det är med krämpor/hur lyckliga de är över att få sin 'kärleksbebis' snart osv - då känner jag hur käkarna kramar ihop och hur en stor arg klump fastnar i halsen. Då blir jag bitterfittan herself, jag skulle vilja svara med någon elak och passande kommentar som får mig att må bra för en liten stund och förmodligen bara skadar den andre.

Det värsta är ändå att jag inte förstår varför jag låter det komma in under skinnet! Det gör mig mest frustrerad! Är jag avundsjuk? Men varför då? Jag bor i ett underbart hus, jag är gift med en underbar man som jag inte skulle vilja byta ut ens mot alla miljoner i världen, jag har ett bra jobb och ett bra liv som jag inte heller vill byta!
Varför vill jag då ta ett basebollträ och slå ihjäl någons brevlåda och skrika 'SLUTA SÄG ATT DU HAR LÄNGTAT, KOM TILLBAKA NÄR DU HAR FÖRSÖKT ATT BLI GRAVID I ÖVER 5 ÅR!' som svar på någons femtielfte inlägg om hur hon har väntat på/längtat efter/försökt att bli mamma när jag vet att relationen i frågan t.ex. har varat i drygt 3 år, eller när någon har slutat med p-piller för 8 månader sedan och beklagar sig över 'att de fortfarande inte har blivit gravida'? Det känns ju för f*n som ett hån!

Ja, jag vet att jag borde släppa det. Jag är så frustrerad att jag gråter. Just nu har jag dold några människor på fejjan så att jag inte kan reta upp mig över det de skriver längre. Kul att de mår så bra, men jag behöver inte veta det just nu. Har nog med mig själv och mina egna känslor.

Tur att jag har en skog bakom huset, för dit ska jag nu för några kilometer powerwalk. Bäst att göra något bra med all energi känslorna framkallar....