Hade precis skrivit ett blogginlägg om min 'Idag morrar jag åt livets djävligheter och orättvisor'-dag. Kom sedan på att jag samtidigt följer minnesstunden i Oslo för terrorattackerna. Och skäms.

Ja, livet är bajs ibland (och idag tycker jag det), och det gör ont. Ja, jag har förlorat mycket och många i mitt liv och jag har trott att jag skulle gå under själv.
Men jag överlevde, jag lever, jag har inte sett mina vänner skjutas ihjäl, jag har inte behövt springa för mitt liv. Jag behöver inte ta itu med sådana grymheter just nu, mina sår blöder inte längre.

I'm fine. Idag gråter jag för alla andra istället.

Avslappning på högsta nivå

Svärföräldrarna har ett litet sommarhus vid Varamonstranden vid Vättern, vilket är den underbaraste oasen för stressade själar! Så fort vi känner att vädret skulle kunna bli bra åker Älskling och jag dit för att umgås med dem, sola, (kanske) bada, vila, läsa och bara vara. Svärfar har alltid något byggprojekt på gång som han gärna vill visa mig (resten av familjen delar inte riktigt hans gör-det-själv-glädje och det gör jag) för att sedan prata sport med sin son, medan jag försöker mota bort svärmor ur köket så att hon också kan sitta och ta det lite lugnt ibland. Oftast fixar hon allt ändå, och ärligt talat är det riktigt skönt att bara få vara där och bli väl omhändertagen med mat och kaffe och roliga samtal.

De senaste dagar har även kompis F♥ följt med, till svärfars stora glädje som gillar henne (de är båda mycket bra på att prata, haha!). Idag var en sådan dag, fastän solen dolde sig bakom moln alltför ofta och vattnet var friskt (=kallt!) när vi väl var så varma att vi behövde ett dopp.
Modiga F badade hela fyra gånger, medan jag nöjde mig med två (jösses, jag frös ju!)...
Respect, sister! ;)

Sådana här dagar är jag avslappnad. Så borde det vara jämt!

Norge

Det har gått två dagar sedan de fruktansvärda händelserna i vårt grannland. Och jag tror att vi fortfarande inte kan förstå vidden av det som hänt. Varför? Varför gör någon något så hemskt som att orsaka så mycket död och förstörelse? Hur tänker den människan, när han njuter av att skjuta ungdomar som hade hela livet framför sig?

Jag blir så illa berörd, jag blev så ledsen och nu när nyhetssidorna uppdateras om antal offer och historier av de som klarade sig så blir jag fortfarande ledsen. Jag är en känslomänniska och har alltid varit, men sedan jag själv har fått uppleva hur det känns när barn dör så lider jag oerhört med dem som behöver uppleva samma sak...
Att veta att det finns så många föräldrar som aldrig mer kommer att få kunna krama, höra, se sitt barn igen, att så många barn har förlorat så många vänner - det gör att mitt hjärta svider och gör ont på riktigt. Mina ärr gör sig påminda, smärtat sitter i cellminnet och kommer aldrig att försvinna helt.
Att veta att andra känner en likadan smärta är för jävligt, och jag önskar att jag kunde göra något för att få all deras smärta att försvinna. Men tyvärr vet jag att det inte finns något som bara kan ta bort det onda. Det enda som hjälper mot att inte gå under är att känna värmen, ljuset och stödet omkring sig när man själv inte orkar ta itu med livet just då...

Hjälp till du med!

Jag följer Carros exempel och kopierar Lindas text rakt av, för att hon skriver så j*kla rätt. Hjälp till du med!

Ingen kan göra allt men alla kan göra nåt

Medan många semesterfirare här hemma i Sverige är trötta på regn så finns det miljoner människor som lider fruktansvärt på grund av bristen på just det. Torkan i Afrika. Den värsta på 60 år. Bilderna på svältande barn som behöver hjälp. Ingen kan göra allt men alla kan göra nåt. 1miljon barn riskerar att dö. Låt oss skicka ett sms eller sätta in en peng. Låt oss skita i argument som "pengarna kommer i alla fall inte fram". Låt oss skänka en hundring, en femtiolapp, en tia, nånting! Låt oss göra det i hopp om att det hjälper. Så väldigt många fantastiska människor jobbar för att hjälpa och är beroende av att det kommer in pengar. Jag har valt Läkare utan gränser. Välj den organisation du vill. Den summa du tycker. LIV till 72970 via sms ger 50:- till Läkare utan gränser. Eftersom folk tror att jag är sponsrad så fort jag andas i den här bloggen så bör jag kanske påpeka att det knappast är så. Läkare utan gränser har betydligt mycket mer undernärda människor än den här att lägga slantarna på.

Det tar tre sekunder att skicka. Det är pengar jag aldrig kommer att sakna. Nu drar vi iväg det där sms:et. Minst två gånger.

Think Before You Speak-Day

Så känns det idag, ja. Bäst att vakta min tunga, för det kommer ut dumheter och onödiga kommentarer - som jag sårar andra med och dessutom får jag dåligt samvete. Typiskt.

Jag vet ju vad det beror på. Det är min kära sköldkörtel som talar om för mig att den inte mår bra och att jag borde ta tag i någon form av behandling SNARAST. Ja, jag har varit alldeles för slarvigt. Så nu ska jag ta det lugnt och efter helgen måste jag ringa min medicinman igen.

Until then:

Snart...

... har vi varit gifta i ett år. På söndag firar vi bomullsbröllop, tydligen. Vad fort det går!

Foto: Carolina Byrmo

Älskling har fixat en romantisk överraskning, som jag fick veta lite i förväg eftersom han behövde mitt råd. Jag blev förvånad, inte trodde jag att han skulle tänka ut något sådant - romantik är liksom inte hans grej, but he pulled it off quite fine!
Vad det är får ni reda på efter söndag, hehe! :)

Bläddrade genom bilderna häromdagen, vilken härlig dag det var! Precis så avslappnad och skön som vi hade önskat oss, med familj och vänner. Det skulle jag kunna göra om varje år!

Foto: Eric Hampusgård (med lite redigering av mig själv) :)

Foto: Carolina Byrmo

Foto: Carolina Byrmo

Och jag gifte mig med världens underbaraste man, som alltid finns där för mig! ♥

Husmorstips

På tal om något annat: måste dela med mig receptet på bananflugfällan!
När invasionen är ett faktum finns det bara en sak att göra:
- blanda 2 msk vinäger, 2 msk honung och några droppar diskmedel
- häll i en burk eller skål och låt stå (t.ex. över natten)
- stå ut med lukten :)
- och dagen efter kan man skörda sin vinst! ;)

Och effektivt är det:

Jag visste inte ens att vi hade så många små djävulskryp hemma! Men nu är de borta!
Muhahahahaha! ;)

Personligt meddelande ♥

Detta är ett personligt meddelande till vårt blivande barn. ♥

Det är dags att du kommer till oss. Nu. Vi är så trötta på att vänta och längta, vi behöver dig här. Du kommer att ha det så bra hos oss, vi har oändligt med kärlek som vi vill ge dig!

Vi vill hålla om dig, pussa på dig, krama dig, skratta med dig, bråka med dig, oroa oss för dig, vara rädda om dig, visa upp dig för alla vi känner och inte känner, lära dig saker, lära oss saker från dig, vänta på dig, jaga dig, leka med dig, prata med dig, läsa för dig, hjälpa dig, låta dig hjälpa oss, njuta av dig, allt! Vi vill ha dig hos oss. Vi längtar efter dig.

Så skynda dig och kom! Vi älskar dig redan!

/Din pappa och mamma

Nu jävlar!

Idag gav jag mig själv en gåva. Ett löfte.

Jag lovade mig själv att jag ska ta hand om mig själv på rätt sätt. Att jag ska förse min kropp med rätt saker: motion och rätt kost. Hälsosam kost, det som är bra för kroppen.
Känner jag efter vad min kropp reagerar på är det kolhydraterna som får ryka. Bröd gör mig trött, eller för den delen allt som innehåller jäst och/eller vetemjöl. Så därför hoppar jag på LCHF-tåget igen, tror jag. Då mådde jag som bäst.

Tänk om - tänk rätt.
Det hjälper inte att liksom straffa sig själv genom att banta, det är bättre att belöna sig själv med rätt bränsle till motorn. Jag straffar mig själv genom att äta fel produkter, det har jag ju fått uppleva så många gånger. Så nu ska det tänkas rätt, för bövelen!

Likaså med motionen: jag får ont av att sitta stilla för mycket. Alltså ska jag röra på mig.
Jag gillar ju att cykla fort, men efter min lilla olycka (hehe...) ser ju cykel-dear ut såhär:

Najs, eller hur? Note to self: Måste köpa ny cykel. Och skaffa körkort...
Och med bra skor och motionsspår i skogen precis bakom huset har jag faktiskt inga ursäkter!
Jag är bara så dålig på att ta mig själv i kragen. Men det gäller att ha målet framför ögonen hela tiden: en hälsosam Jag och Baby2011 (nja snarare 2012). Jag vet ju det, men ibland måste man bara gnugga in det lite hårdare:

Artikel i DN

Jag gillar när svåra ämnen öppnas upp. Som ofrivilligt barnlöshet.
Häromdagen publicerade DN denna artikel.
Ja, jag svarade också på enkäten. Ja, jag svarade också att livet suger ibland och att jag då inte orkar med social kontakt. Nej, jag är inte självmordsbenägen. Ja, jag tycker att livet är oftast alldeles underbart och jag njuter av min familj och mina vänner, omgivningen, enkla saker osv.

Och ja, ibland är det bara skit. Skönt att sådana dagar finns med. :)

I ♥ hjärtan!

Jag älskar smycken! Och jag har en hel del. Ringar, halsband, armband, MÅNGA örhängen...
Älskling kallar det sjukligt, men han är ju man. Han förstår inte. ;)

Och älskar man smycken så hittar man sina favoriter bland skaparna.
För min del är det Edblad & Co, Tomas Sabo och några fler. Och så finns Johanna! Jag har sagt det förr, men jag tokgillar hennes grejer! Johannas smycken ligger på nummer ett i min smyckelista och varje gång hon bloggar om ett nytt hjärta vill jag bara ha.
Senast idag fick jag hem den här underbara pärlan ur hennes kollektion. ;)

Så jag hängde den direkt på kedjan och runt halsen för att visa alla vänner och bekanta.
Jag är din levande reklamskylt, Johanna! ;)

När jag säger all-ätare...

... menar jag all-ätare. I musik alltså. :)

Det fick jag bekräftad idag igen. Imorse när jag cyklade hade jag Camille Saint-Saëns underbara Danse Bacchanale i lurarna, ikväll diggar jag Metallica på svt1. Rätt så brett spektrum.
Brukar säga att man hittar allt från Bach till Rammstein bland mina skivor, och det är faktiskt sant.

Rätt bra, dessutom. Jag hittar alltid något gott att lyssna på! :)