Norge

Det har gått två dagar sedan de fruktansvärda händelserna i vårt grannland. Och jag tror att vi fortfarande inte kan förstå vidden av det som hänt. Varför? Varför gör någon något så hemskt som att orsaka så mycket död och förstörelse? Hur tänker den människan, när han njuter av att skjuta ungdomar som hade hela livet framför sig?

Jag blir så illa berörd, jag blev så ledsen och nu när nyhetssidorna uppdateras om antal offer och historier av de som klarade sig så blir jag fortfarande ledsen. Jag är en känslomänniska och har alltid varit, men sedan jag själv har fått uppleva hur det känns när barn dör så lider jag oerhört med dem som behöver uppleva samma sak...
Att veta att det finns så många föräldrar som aldrig mer kommer att få kunna krama, höra, se sitt barn igen, att så många barn har förlorat så många vänner - det gör att mitt hjärta svider och gör ont på riktigt. Mina ärr gör sig påminda, smärtat sitter i cellminnet och kommer aldrig att försvinna helt.
Att veta att andra känner en likadan smärta är för jävligt, och jag önskar att jag kunde göra något för att få all deras smärta att försvinna. Men tyvärr vet jag att det inte finns något som bara kan ta bort det onda. Det enda som hjälper mot att inte gå under är att känna värmen, ljuset och stödet omkring sig när man själv inte orkar ta itu med livet just då...