2008-11-28

Sköldkörteln igen

Fick ett brev från vårdcentralen igår, med resultat från förra veckans ämnesomsättningsprov.

Trummor, tack! *öppnar kuvertet*
Och vinnaren är........

Jag!
(Mitt pris: ett nytt medicin)

Läkaren konstaterade att jag har en nedsatt sköldkörtelfunktion. Nu ska jag ta medicinen i 4-6 veckor, sedan är det dags för ett nytt blodprov för justering (J Ä T T E kul...).

Hämtade ut min nya medicin idag, Levaxin (25µg). Den ska se till att balansen i sköldkörtelhormonerna återställs. Det lär ta ett tag innan man märker skillnaden. Och har jag otur behöver jag en högre dos, men det lär vi se om 4-6 veckor. :)

2008-11-26

A som i adoption

Igår pratade vi lite om vårt försök att få barn, och jag frågade sambon vad han tyckte om adoption. Han sa att han inte hade tänkt så mycket på det innan, för honom är adoption en sista utväg om det inte vill sig med hormonbehandlingar och IVF.

För mig behöver det ena inte utesluta det andra. Jag har alltid tänkt på adoption som ett 'extra' sätt att få barn, inte 'istället för'... Men jag har ju haft flera år på mig att fundera kring ämnet, jag kom ihåg att jag som 16-åring i en uppsats om framtiden skrev att jag absolut kunde tänka mig att adoptera flera barn. Jag vet att jag tyckte att det vore egoistiskt av mig att föda barn, om det finns så många andra barn som behöver kärlek.

Ibland känns det fortfarande så. Jag har så mycket kärlek att ge, jag kan tänka mig adoptera flera barn oavsett om jag själv kan få barn eller inte. Jag skulle vilja bli fosterfamilj för barn som har det tufft, eller behöver ett tryggt hem och två armar som kramar om en.
Jag blir så illa berörd när jag läser om upphittade babylik i en sopsäck eller föräldrar som misshandlade sina barn till döds för att de var trötta på dem. Jag skulle vilja skrika: 'Ge dem till mig! Om du inte vill ha ditt barn, skada det inte! Jag kan ta hand om dem!'

Jag vet att jag är ung, och att jag har flera år av möjligheter framför mig.
Men jag längtar så att det värker...

2008-11-24

Drömmar

Tänk, vad annorlunda livet kan bli mot vad man förväntade sig!
När jag var tjugo år trodde jag att jag skulle få många barn, som mest hade jag åtta barn på önskelistan. (Jag tror att jag blev lite påverkad av musikalen 'Kristina från Duvemåla', haha!)
Sedan sänkte jag kravet till sex stycken. Okej, fyra kanske, men absolut inte mindre!
Nu är jag glad om jag får ett barn...

Det är som Arja sjöng: 'Vad du än trodde så trodde du fel'.

Fast bara för det tänker jag inte ge upp drömmarna! Jag drömmer om mitt lilla barn. Jag fantiserar om hur det måste kännas att vara gravid, jag funderar på hur sambon kommer att reagera när jag berättar - eller hur vi ska berätta för vår släkt och vänner.
Och det är faktiskt skönt att drömma och fantisera så där. Det känns liksom...förväntansfullt. Skönt. Positivt.
Om jag ger upp mina drömmar, vad har jag kvar då?

2008-11-22

Hiroshima, Hashimoto, whatever.. :)

En fredageftermiddag hos läkaren... Det kan inte vara den bästa tiden på veckan.
Klockan 15.30 skulle jag vara på plats på vårdcentralen. Och det var jag. Men jag var inte ensam.

Min läkare hade 4 patienter på gång samtidigt: jag och tre andra. Medan den ene låg i ett vilorum, satt den andre hos sjuksköterska för att ta ett prov, och nummer tre (jag) satt hos läkaren. När jag satt där ringde det i telefonen, och hon hade ett långt samtal om en annan patient (nr 4). En kvinna med simultanförmåga!
Men det blev lite stökigt också. Jag blev utskickad direkt för att ta ett ämnesomsättningsprov, och gick till labbet.
Sköterskan var jättetrevligt och pratade på för att distrahera mig, men ont gjorde det i alla fall. Usch, jag hatar verkligen nålar! Men det är nog bäst att jag vänjer mig, det lär bli ett antal stickprov till...

Tillbaka hos läkaren, som försökte skriva in allt i min journal.
'Har du någon i din släkt med sköldkörtelbesvär?' Mitt svar: 'Min mamma har Hiroshima.' Goddag yxskaft! Hashimoto heter det (info på eng finns här)...
Men vi fick oss ett gott skratt i alla fall!

Det konstiga var att hon skrev upp utredningen av sköldkörteln i min sjukskrivning, som jag hade fått pga olyckan... När jag försökte påpeka att dessa två utredningarna inte hade med varandra att göra ryckte hon på axlarna och sa att det inte spelar någon roll egentligen.
När vi gick därifrån uttryckte sambon sin förvåning, och visst kan jag hålla med honom om att det var lite konstigt att det gick så lätt att få sjukskrivningen förlängd med en vecka till (vilket jag inte ens ville! ska nog jobba på måndag i alla fall). Men samtidigt är jag glad att vi håller på med hormonutredningen.

Läste lite på nätet kring sköldkörtelns funktion, och det är nog inte så konstigt att anta att jag har något fel där med - allt det där hormonella hänger ihop. Bra att de utreder, alltså. Även om det innebär fler undersökningar, prov och nålar...




2008-11-20

Läget?

En liten update om livet här.

Kompis W, som förut hade fått besked att hon ansågs vara för gammal för IVF, ska få göra ett IUI ( för info om IUI kolla här ).
Jag är så glad för hennes skull! Håll tummarna för att det ska gå bra... :)

Hos oss har saker och ting kring barn hamnat i vänteläge.
Inga hormonbehandlingar eller gynundersökningar just nu, och det är rätt så skönt. Min mens har kommit igång igen, min stackars ansikte har blivit attackerad av stora röda prickar så man kan väl säga att jag fungerar hyfsat normalt hormonellt. ;)
Jag har varit sjukskriven i 2 veckor för skador som jag fick efter att ha blivit påkörd av en bil, och jag har haft mycket tid att bara 'vara' och känna efter hur jag mår egentligen. Och jag mår ju rätt bra, tror jag. Det behövdes nog en paus.
Eller som min kloka lillasyster sa igår: 'Det behövdes en hel bil för att få dig att stanna upp en stund.'

Det enda som väntar är en träff med läkaren för att kolla upp sköldkörteln.
Sist jag tog ett blodprov hos gynekologen hade ett av sköldkörtelvärdena varit lite för högt, och en remiss skickades till sjukhuset för att få tolkningshjälp. Där bedömde de att jag inte behöver träffa en specialist, utan att min läkare skulle kolla upp det. Dit ska jag imorgon, är lite nyfiken på vad hon ska säga.

2008-11-19

Det är vi ändå

Igår fick vi för oss att hälsa på sambons föräldrar. Väl där var det mörkt i huset, och efter ett telefonsamtal fick vi veta att de var barnvakt hos sambons systers barn. Så vi ändrade planerna och bestämde oss för att hälsa på sambons syster+familj istället. :)

Av de tre barnen var ettan på simning med pappan och tvåan på gympa med morfar. Men den yngsta var hemma, tillsammans med mormor.
Vi lekte lite med minstingen, som är nitton månader. Hon hoppade, läste, skrattade och hoppade lite till och blev sen jättetrött. Medan mormor gjorde välling satt minstingen i sambons knä och tittade på Bollibompa. Det såg ut som om båda trivdes bra...

När hon hade somnat åkte vi hem igen. När vi gick till bilen sa sambon: 'Hoppas att vi snart får sitta så där med en egen.'

Han längtar mycket, han med.

Det känns bra att veta att vi är två om det här.

2008-11-18

Ring, ring

Sambon åkte iväg för tio minuter sedan för att medverka i ett sportprogram på tidningens lokala tv-satsning.
Fem minuter senare kom han tillbaka, gick in till badrummet och kom ut med något i handen.
'Jag glömde ringen. Jag kan inte vara med på tv utan vår ring.'
I love him.



Våra fina sambo-ringar i silver, designad efter mina önskemål av F. Hon är inte bara min vän, hon är guldsmed också. ;)


2008-11-17

Kompisstöd

'Vad fint du skrev på din blogg', sa F nyss när hon ringde.
Tack! :)

Tänk vad bra det är med vänner som stödjer en.
Vänner gör livet så mycket lättare - och roligare!




Förtroende

Idag var F och jag i Norrköping, där vi träffade W. Vi fikade lite, shoppade lite och pratade mycket. Om Nederländerna, Sverige, kulturchock, viss hemlängtan och ofrivillig barnlöshet.

W har också genomgått flera undersökningar och hormonbehandlingar. Många fler, till och med.
Nästa steg för henne skulle bli IVF - men hon anses 'för gammal' i sin kommun för att genomgå den behandlingen, och kostnaderna för en privatbehandling är för höga. Det är hårda besked när man så gärna vill ha barn.

Vem har egentligen rätt att bestämma om man är 'för gammal' för att få barn? Vem har rätt att förneka en kvinna, som genomgått flera år av smärta och längtan, ett barn att älska?
Det gör så ont att behöva inse att kroppen inte gör som den borde göra, att fortplantningsorganen inte fungerar som de ska. Det är så svart att acceptera att man behöver hjälp med sådant som hos andra kvinnor verkar så naturligt, så enkelt. Och att sedan få höra från någon annan, en myndighet, att de anser att man inte passar i deras ramar för 'lämpliga mödrar' på grund av ens ålder... Det får mig att tappa förtroende i dessa myndigheterna!

Och jag tycker redan det är svårt att fortsätta ha förtroende för att det ska bli bra, att fortsätta ha förtroende för min egen kropp som behöver hjälp för att få igång dessa hormonfunktioner.
Jag tyckte ett tag att min kropp svek mig, svek mina drömmar och förhoppningar.

Men jag måste ha förtroende! Jag måste lita på att jag kommer att få hålla mitt högt önskade barn. Jag måste lita på min kropp, det är ändå vi som måste samarbeta och få det här att fungera.
Och naturligtvis ska jag inte sluta att hoppas och drömma. Det finns ett barn för oss, och det barnet kommer att hitta hem till oss. Det kommer att gå bra!

2008-11-14

Längtan är stor!

Jag trodde alltid att jag skulle bli mamma rätt ung, och att jag skulle få många barn...
Nu är jag trettioett, har just genomgått två hormonbehandlingar utan resultat och känner hur min längtan bara växer mer och mer. Mina äggstockar prydas av pärlband av äggblåsar, det låter finare än det egentligen är eftersom mängden betyder en sämre ägglossningsprognos.
Min sköldkörtel ska kollas upp och jag måste försöka gå ner i vikt för att äggblåsarna spontant ska släppa några ägg. Jag försöker inte sjunka ner i negativa tankar, jag försöker hålla modet och humöret uppe men ibland måste jag släppa fram mina tårar också...

Jag väntar på mitt lilla lingon. Jag längtar efter att få hålla mitt eget barn i mina armar.