Jag fick en tanke nyss som jag har svårt att släppa...

Ibland känns det som om jag aldrig har kommit ur mardrömmen själv. Att jag bara tror att jag har bearbetat allt, men egentligen bara stoppat bort allt. 

Det har gått elva jävla år. Något måste jag väl ha bearbetat? Insikten av att ha förlorat någon man älskade så innerligt har väl sjunkit in nu. Eller?  Har jag bara gått i terapi och jobbat bort panikattackerna, men inte tagit itu med resten?
Är det därför jag berörs så mycket när jag läser eller hör om en familj som förlorat ett barn? Jag trodde egentligen att det var min empatiska sida, men istället så kan det ju vara såren som rivs upp eftersom de inte kunnat bli ärr.. Är det därför sorgen över allt annat känns så tung, eftersom den egentligen har blandats med mycket gammal sorg?
Jag trodde att jag visste hur jag fungerade. Men just nu känner jag mig förvirrad: har jag lurat mig själv så här länge?

Flashback... :(

På kvällens löpsedlar står det om en 5-årig flicka från Örebro som hastigt dog i hjärnhinneinflammation, och hur flickans förskolegrupp får ta antibiotika.
Och jag är plötsligt 11 år tillbaka i tiden och känner klumpen i halsen och minns hur det var.

Jag minns att vi som var närmast fick ta medicin med när det visade sig att det var hjärnhinneinflammation.
Jag minns telefonsamtalen från förskolans föreståndaren som ville få ryktet bekräftat.
Jag minns mötet på förskolan med präst och psykolog.
Jag minns infomötet för föräldrarna och personal  med läkaren från smittskyddsinstitutet som skulle prata om eventuell smittorisk.
Jag minns de övriga föräldrarnas oro och deras tusen frågor, jag förstod dem fast jag egentligen bara ville skrika rakt ut eftersom ingen annan var drabbad.
Jag minns också hur jag egentligen inte var där, hur jag tänkte att eftersom jag bara kände tomhet så måste det vara en hemsk mardröm och att jag ville vakna så att allt det obehagliga skulle vara borta.

Ikväll tänder jag ett ljus för flickans familj, jag önskar dem all stöd och värme och kärlek för att klara av mardrömmen...

Vilket ben?

Ibland vet jag inte vilket ben jag ska stå på.

Det ena benet påminner mig att le, det får mig att tycka att det inte är så illa som det är nu, att livet är rätt okej med sina ups and downs även utan några egna barn, där jag hittar små soliga och roliga saker som att baka eller pyssla istället som får mig att må bra. Det andra benet tillåter mig att känna smärtan och sorgen över vår barnlängtan, förtvivlan över hälsan som aldrig tycks bli bättre, frustrationen över bristen på motivation och disciplin hos både mig själv och mannen.

Jag behöver båda mina ben. Jag behöver vara både glad och ledsen. Men jag hittar ingen bra balans. Jag hoppar på än det ena, än det andra benet.

Ja, jag vet att mitt liv kommer att vara bra även om vi inte får en alldeles egen unge att älska. Men just nu får den tanken mig att må illa, det svider och värkar i hjärtat och jag blir bara jätteledsen. Jag vill ha hopp, jag vill vänta på ett mirakel - men jag vet inte hur. :(

Bläh.

Piece of cake!

Ja, alltså... Jag fyllde 35 hela år för ungefär 10 dagar sedan. Och då bestämde jag mig för att fira detta med vänner och familj, tänk trädgårdsparty. Och då skulle jag ju baka en tårta. Eller två, för att det skulle räcka till alla. Så jag gjorde de med blåa och gröna blommor på.
Och sen ville de på jobbet ju också ha tårta, så jag bakade en till. Med orange spets och röda blommor.

De blev rätt fina, tyckte jag. Och otroligt goda! :)

Måste bort

Jag har kommit fram till (med MYCKET hjälp av min fina vän A! TACK! ♥) att jag behöver byta arbetsplats. I de här tre åren jag har arbetat här har jag gått från en stolt och mycket kompetent lärare till en osäker pedagog som känner sig rätt obetydligt. Inte i arbetet med barnen dock, jag älskar de små liven och jag vet att det är ömsesidigt. Jag har härligt kontakt med föräldrarna, även där känner jag mig uppskattad. Men ledningen på det här stället känns så fel, så oproffsig och det kommer nog inte att ändras inom kort.

Men jag behöver också peppa mig själv bort ur träsket igen. Jag ÄR bra på det jag gör, jag duger mycket väl och  jag behöver inte lägga hinder i vägen för min egen lycka. Jag är värd allt det som är bra, varför tror jag då på motsatsen? Och den delen går inte bara att skylla på jobbet...

Jag känner mig så vilse och långt bort ifrån mig själv att jag blir mörkrädd. Jag behöver en kram, en varm filt av kärlek, att få vara den som blir omhändertagen...

Så det här är till mig själv:

Men...

Hur blev livet såhär avtrubbat? Såhär lite rycka-på-axlarna? Var tog den där oftast positiva tjejen vägen som såg utmaningar i livets motgångar, som trodde på 'jag klarar det här också' och som tyckte att varje dag innehöll guldkorn? Nu känner jag mig bara så jävla suddig och ledsen och ensam, trots alla fina människor runtomkring... :(