Men...

Hur blev livet såhär avtrubbat? Såhär lite rycka-på-axlarna? Var tog den där oftast positiva tjejen vägen som såg utmaningar i livets motgångar, som trodde på 'jag klarar det här också' och som tyckte att varje dag innehöll guldkorn? Nu känner jag mig bara så jävla suddig och ledsen och ensam, trots alla fina människor runtomkring... :(