Mitt lilla lingon

Jag fick en tanke nyss som jag har svårt att släppa...

Ibland känns det som om jag aldrig har kommit ur mardrömmen själv. Att jag bara tror att jag har bearbetat allt, men egentligen bara stoppat bort allt. 

Det har gått elva jävla år. Något måste jag väl ha bearbetat? Insikten av att ha förlorat någon man älskade så innerligt har väl sjunkit in nu. Eller?  Har jag bara gått i terapi och jobbat bort panikattackerna, men inte tagit itu med resten?
Är det därför jag berörs så mycket när jag läser eller hör om en familj som förlorat ett barn? Jag trodde egentligen att det var min empatiska sida, men istället så kan det ju vara såren som rivs upp eftersom de inte kunnat bli ärr.. Är det därför sorgen över allt annat känns så tung, eftersom den egentligen har blandats med mycket gammal sorg?
Jag trodde att jag visste hur jag fungerade. Men just nu känner jag mig förvirrad: har jag lurat mig själv så här länge?