Vilket ben?

Ibland vet jag inte vilket ben jag ska stå på.

Det ena benet påminner mig att le, det får mig att tycka att det inte är så illa som det är nu, att livet är rätt okej med sina ups and downs även utan några egna barn, där jag hittar små soliga och roliga saker som att baka eller pyssla istället som får mig att må bra. Det andra benet tillåter mig att känna smärtan och sorgen över vår barnlängtan, förtvivlan över hälsan som aldrig tycks bli bättre, frustrationen över bristen på motivation och disciplin hos både mig själv och mannen.

Jag behöver båda mina ben. Jag behöver vara både glad och ledsen. Men jag hittar ingen bra balans. Jag hoppar på än det ena, än det andra benet.

Ja, jag vet att mitt liv kommer att vara bra även om vi inte får en alldeles egen unge att älska. Men just nu får den tanken mig att må illa, det svider och värkar i hjärtat och jag blir bara jätteledsen. Jag vill ha hopp, jag vill vänta på ett mirakel - men jag vet inte hur. :(

Bläh.