Drömmar

Tänk, vad annorlunda livet kan bli mot vad man förväntade sig!
När jag var tjugo år trodde jag att jag skulle få många barn, som mest hade jag åtta barn på önskelistan. (Jag tror att jag blev lite påverkad av musikalen 'Kristina från Duvemåla', haha!)
Sedan sänkte jag kravet till sex stycken. Okej, fyra kanske, men absolut inte mindre!
Nu är jag glad om jag får ett barn...

Det är som Arja sjöng: 'Vad du än trodde så trodde du fel'.

Fast bara för det tänker jag inte ge upp drömmarna! Jag drömmer om mitt lilla barn. Jag fantiserar om hur det måste kännas att vara gravid, jag funderar på hur sambon kommer att reagera när jag berättar - eller hur vi ska berätta för vår släkt och vänner.
Och det är faktiskt skönt att drömma och fantisera så där. Det känns liksom...förväntansfullt. Skönt. Positivt.
Om jag ger upp mina drömmar, vad har jag kvar då?