Sorgbearbetning del två

Jag tror att en stor del av sorgen redan fanns inom mig. Och den vill ut.

Igår kom kompis H till mig. 'Jag måste bara prata lite med dig. Har du tid?'
Jag hinner tänka 'Snälla, säg inte att du är gravid för jag vet inte om jag orkar hålla upp humöret för att reagera på ett positivt sätt.'
Jotack. Det var ju det hon berättade, och eftersom hon vet hur det ligger till hos oss ville hon berätta för mig först. Så himla gulligt! Och jag tror att jag reagerade ok. Om du läser det här, H: jag är verkligen glad för er skull och tycker att det är jätteroligt att ni blir fyra nu. Det är bara det att jag är trött och ledsen och är rädd att jag inte kunde sära tillräckligt på mina känslor för er och mina känslor för mig själv...♥

Idag får jag sms från kompis J. 'Är du hemma? Måste berätta något för dig.'
Klump i magen, klump i halsen och jag tänker igen: säg inte att...

Jag orkar inte. Jag vill inte undvika mina vänner heller och jag ÄR ju glad för deras skull.
Men den där dumma sorgen gör att det mesta känns lite tungt, jag vet inte riktigt varifrån den kommer och vad jag ska göra med den.