Det där med att välja

Ja, det gjorde faktiskt skillnad. Att välja hur jag ville reagera på något.
Det krävs lite jobb, så är det. Jag måste liksom säga åt mig själv att 'Nu måste du bestämma dig. Ska du deppa över det här - eller väljer du att se det som något positivt?' Och allt har inte blivit positivt. Men det går att ändra på, det har jag bevisat för mig själv. :)

Som idag. Kompis M har fått en liten pojke i veckan, jätteroligt. Någonstans tänkte jag 'Skönt att bebisen har kommit ut, nu behöver jag inte snubbla över alla facebook-inlägg om graviditetskrämpor osv.'
Men istället haglar inläggen om lilla bebisen och mammans mys- och lyckokänslor tätt.
Ja, snabbast var den där 'f*n också, nu blev det såhär istället' i mitt huvud.
Men sedan tänkte jag om. Det är väl självklart! Det skulle jag ju med göra, för jag skulle vara så stolt och lycklig och hela världen skulle få se mitt lilla barn! :)
Så jag är glad för henne. Och samtidigt känner jag hur jag slappnar av.

Vet ni, det handlar ju aldrig om dem. Det är mina egna känslor, som jag förvrider. Det handlar om att de snuddar vid en känslig punkt inom mig. Alla besvikelser, alla tårar, all smärta och den långa otåliga väntan - det blir mer och mer krampaktigt. Jag blockerar mig själv, mina möjligheter. Jag har fått mig själv att tro att jag inte förtjänar att få ett barn.

Det låter kanske flummigt, men det känns som om jag börjar förstå vad som menas med 'att släppa det'. Det är inte som de flesta säger, att släppa tanken på att försöka få barn. Det handlar om att släppa det djupare inuti. Att släppa tanken på att det inte funkar. Varför skulle det inte det? Expect the unexpected!

Nej, jag tänker återgå till hur jag tänkte förut: allt är möjligt. Jag väntar med öppna armar på alla stora saker som kommer att hända mig! :)