Sorgbearbetning

Älskling har haft mycket att göra de sista dagarna, framför allt med tanke på flygolyckan förra veckan. Redan på väg till flygplatsen, när det fortfarande var oklart vad exakt som hade hänt och om det fanns överlevande, snurrade tankarna och formulerades sms till journalistkollegor och hockeyprofiler.
Han är väldigt tagen av det som hänt, och vem är inte det? Ett helt hockeylag - borta. Många föräldrar som förlorat sina söner, många fruar som förlorat sina män, många barn som nu får växa upp utan pappa. Det berör massor, och jag har också gråtit. Pratat. Tittat på vackra sorgliga ceremonier. Varit ledsen för familjen som behöver gå igenom all smärta och sorg, önskade att jag bara kunde ta bort det svarta för dem...

Idag frågade Älskling hur man går vidare efter något sådant, om man kan gå vidare.
- För du kan ju sånt här, la han till. Du är ju sorgproffs.
Jag dolde ansiktet bakom tidningen, svalde bort tårarna och sa nåt om att man ju måste.
Jag är ingen sorgproffs. På sin höjd erfarenhetskunnig med ett stort intresse. Ja, jag känner att det finns någonting som jag måste göra med min kunskap och kompetens inom området.
Men då behöver jag nog bearbeta en hel del själv först...