Låt mig vara en stund!

Surfade lite på Facebook och läste vad alla vänner och bekanta hade för sig under dagen.
Läste ett inlägg som fick mig att bryta ihop. Inget konstigt egentligen: en person som för femtielfte gången skrev hur lycklig hon var med lilla barnet. Det är bara det att sådana inlägg kommer flera gånger om dagen, med/utan bilder, med/utan hjärtan (dessa jävla hjärtan!), så gott som alla dagar i veckan. Och hon är inte ensam om det.
Oftast kan jag rycka på axlarna och tänka 'Jaja, hon har väl ett enormt bekräftelsebehov, kul för henne' och sedan gå vidare med mitt eget liv.

Men idag var det bara för mycket. Tusende slaget i ansiktet, liksom. Just nu tycker jag att det är skitjobbigt att försöka hålla huvudet ovanför livets vattenyta, den där 'jag måg bra'-gränsen. Kroppen fungerar inte, hjärnan vill inte hänga med, en viss oro över bröstgrejen finns där - när ska det fungera för mig? När är det MIN tur då?

Något kan väl bli bra nu. Låt den där förbaskade mensen komma, jag frågar inte ens om att bli gravid nu utan det skulle vara trevligt om vissa delar av hormonsystemet kan göra som de bör...

Jag behöver en kram. Jag behöver många kramar. Jag orkar inte vara den som ger och ger just nu. Jag behöver bli ompysslad, utan att jag ska be om det. Jag orkar inte vara glad och positiv och pigg, låt någon annan vara det. Jag vill bara vila en stund från hela skiten. :(