Vattenkrig mot sorg

Igår kväll, när vi hade lagt oss, berättade jag för Älskling om hur jag upplevde dagarna kring Andreas död. Det bara kom, jag behövde berätta. Alla tankar, som till exempel att jag försökte köpslå med Gud: 'Snälla låt honom få leva, då lovar jag att...' osv. Jag fattar ju att det inte fungerar så, men då var det ungefär det enda jag kunde göra - förutom vänta och be innerligt att allt skulle gå bra. Jag grät. Han grät med mig. ♥

Jag somnade med ett tungt hjärta, jag vaknade med ett tungt hjärta.
Jag kom inte riktigt igång, inte heller på jobbet. Inget sug, ingen glädje, ingen ork eller lust att leka. Ville helst sova, blunda, inte finnas där. Stenarna vägde bly.

Det går som det går när man jobbar med barn. Det gick liksom inte att inte dras med i deras härliga vardag. Så efter lunch, när vi tog fram vattenleken (en 'båtbana' med båtar och slussar och en pump) och alla barnen plaskade och skrattade och lekte, lossnade det tunga. Bit för bit.
Och när plaskandet förvandlades till vattenkrig hade molnen i mitt huvud försvunnit och log jag.

Och jagade den där busungen som hade mage att hälla en kanna vatten över mig. ;)

Imorgon tar jag med mig ett ombyte till jobbet...