Tunga stenar

Mitt lilla hjärta!

Idag var tungt. Jag har gråtit flera gånger. Det bara kom.
Det är aldrig lätt att försöka ta sig igenom din dödsdag, men på något sätt verkade den här 10-årsdagen större än föregående åren. Jag tror att det var mest i mitt huvud, JAG gjorde den till en tyngre dag - jag gav den mer tyngd 'bara för att det har gått 10 år'. Men samtidigt handlade det om insikten att det faktiskt har gått 10 år sedan jag var med om dig. Tio långa, korta, lätta, tunga år utan dig. Tio år där du bara var 3 år gammal, aldrig åldrades. Tio år sedan jag hörde, kände, rörde vid dig. I tio år har burit mina sorgstenar. I början öppet, jag kunde inte annat. Sedan mest tyst för mig själv och osynlig för andra. Bara synligt den här tiden om året.

Jag sov så dåligt inatt. Och det konstiga var att jag vaknade vid flera speciella klockslag.
När du slutade andas. När ambulansen kom. När du dödförklarades.

Jag vill inte minnas hur du dog. Jag vill minnas ditt liv. Men din död har orsakat stora viktiga sår i hjärtat och själen, och de har jag med mig resten av mitt liv. De blöder inte längre, men är aldrig borta. Inte heller efter tio år.

Rose Kennedy hade så rätt:

"It has been said, 'time heals all wounds.' I do not agree. The wounds remain. In time, the mind, protecting its sanity, covers them with scar tissue and the pain lessens. But it is never gone."