En riktig god jul till er alla!
6 år sedan
2012-12-25
God jul!
Efter de senaste veckorna med tunga besked både ute i världen och på
närmare håll tänker jag krama om mina nära och kära lite extra och vara
tacksam för alla ljusglimtar jag har i mitt liv.
En riktig god jul till er alla!
En riktig god jul till er alla!
2012-12-16
Ett livstecken
Hej där! Jag skulle bara säga att jag lever... :)
Jag har lagt min tid på annat än bloggen. Jag har vilat, tänkt, umgåtts med nära och kära, tagit prover, skrivit saker, pysslat och lite till. Och det har varit bra. Jag har tagit tag i det där med att inte må bra genom KBT, och efter snart tre månader känner jag att mycket har lossnat och börjar få en plats. Skönt! Det har varit blod, svett och tårar men det har även varit värt det.
Utöver KBT har jag varit en flitig (dock något motvillig) gäst på vårdcentralen. Min lilla sköldkörtel verkar snart ha läget under kontroll, och jag väntar på remiss till specialistvård för jag vill testa en ny medicin. Jag har sagt att jag kan tänka mig vara försökskanin.. :)
Och så njuter jag massor. Av barnen på jobbet, av vinterns vackra presenter.
Jag känner mig lugnare i mig själv, även om jag vet att jag har lite kvar att jobba med. Men varje resa börjar ju med några få steg, och de har jag sannerligen tagit nu.
Så.. snart är det här året slut. Jag ser framemot 2013, jag är säker på att det kommer att hända väldigt roliga saker för oss då. Och det här året slutar inte illa heller: i veckan firades mensens återkomst (efter en tvåårig frånvaro...)! Jag sa ju att jag skulle fira så mycket som möjligt...
Jag har lagt min tid på annat än bloggen. Jag har vilat, tänkt, umgåtts med nära och kära, tagit prover, skrivit saker, pysslat och lite till. Och det har varit bra. Jag har tagit tag i det där med att inte må bra genom KBT, och efter snart tre månader känner jag att mycket har lossnat och börjar få en plats. Skönt! Det har varit blod, svett och tårar men det har även varit värt det.
Utöver KBT har jag varit en flitig (dock något motvillig) gäst på vårdcentralen. Min lilla sköldkörtel verkar snart ha läget under kontroll, och jag väntar på remiss till specialistvård för jag vill testa en ny medicin. Jag har sagt att jag kan tänka mig vara försökskanin.. :)
Och så njuter jag massor. Av barnen på jobbet, av vinterns vackra presenter.
Jag känner mig lugnare i mig själv, även om jag vet att jag har lite kvar att jobba med. Men varje resa börjar ju med några få steg, och de har jag sannerligen tagit nu.
Så.. snart är det här året slut. Jag ser framemot 2013, jag är säker på att det kommer att hända väldigt roliga saker för oss då. Och det här året slutar inte illa heller: i veckan firades mensens återkomst (efter en tvåårig frånvaro...)! Jag sa ju att jag skulle fira så mycket som möjligt...
2012-10-06
Hjälp
Jag kör med lite lagom öppna kort, dels för att jag inte riktigt vill utlämna mig själv här och dels för att jag inte kan heller utan att öppna Pandoras ask (och bryta ihop)...
Det går väl sisådär, men det går framåt här. Jag har under många veckor/månader känt mig nere, hittar bara fel, fastnar i allt som är negativt, hittar knappt ljuspunkterna och känt att jag lägger hinder i vägen för mig själv. Utan att riktigt förstå varför och hur, utan att veta vad jag ska göra åt det.
Jobbet för med sig alldeles för mycket stress, det påverkar även privatlivet. Där behöver jag ta tag i saker. Ett annat stort problem är mitt kontrollbehov och oförmåga att be om hjälp samt säga nej. Jag tar mig an för mycket saker, ber inte om hjälp i tid, blir stressad och mår dåligt.
Så jag har sökt hjälp. Och jag tror att det var i rätt tid hos rätt person. Men jäklar vad jobbigt det är att dyka djupt ner i känslor och minnen, för det finns så mycket gammalt där. Det ska bli skönt att få hjälp att reda ut allt... Jag måste skapa lugn för mig själv, ta hand om mig själv - och framför allt: vara snäll mot mig själv.
Det är smärtsamt att inse var beteende och mönster och vanor kommer ifrån, men jag blir nog mest ledsen över att inse att jag alltså har lurat mig själv - och därmed orsakat mycket skada och smärta!- i alla dessa år. Jag har stoppat bort saker som jag sedan har fått bära med mig, som tunga stenar. Det är inte konstigt att min kropp säger ifrån, att mina äggstockar vägrar samarbeta med min vilja, att sköldkörteln inte orkar med. Och när jag sedan tänker tankar som att jag inte ska vara värd ett barn - för hur ska det älskar mig när jag inte ens tycker om mig själv? - hjälper jag ju inte riktigt till. Det är bland annat det där jag menar med att jag bidrar till mina egna hinder.
Livet är inte lätt. Det skulle vara tråkigt annars. Men just nu orkar jag bara med mig själv, eller jag MÅSTE orka med mig själv. Jag behöver folk omkring mig som tar hand om MIG, för att jag knappt vet hur jag ska göra det själv.
So bear with me, people. Jag måste in i skiten och kan behöva hjälp att komma ur.
Det går väl sisådär, men det går framåt här. Jag har under många veckor/månader känt mig nere, hittar bara fel, fastnar i allt som är negativt, hittar knappt ljuspunkterna och känt att jag lägger hinder i vägen för mig själv. Utan att riktigt förstå varför och hur, utan att veta vad jag ska göra åt det.
Jobbet för med sig alldeles för mycket stress, det påverkar även privatlivet. Där behöver jag ta tag i saker. Ett annat stort problem är mitt kontrollbehov och oförmåga att be om hjälp samt säga nej. Jag tar mig an för mycket saker, ber inte om hjälp i tid, blir stressad och mår dåligt.
Så jag har sökt hjälp. Och jag tror att det var i rätt tid hos rätt person. Men jäklar vad jobbigt det är att dyka djupt ner i känslor och minnen, för det finns så mycket gammalt där. Det ska bli skönt att få hjälp att reda ut allt... Jag måste skapa lugn för mig själv, ta hand om mig själv - och framför allt: vara snäll mot mig själv.
Det är smärtsamt att inse var beteende och mönster och vanor kommer ifrån, men jag blir nog mest ledsen över att inse att jag alltså har lurat mig själv - och därmed orsakat mycket skada och smärta!- i alla dessa år. Jag har stoppat bort saker som jag sedan har fått bära med mig, som tunga stenar. Det är inte konstigt att min kropp säger ifrån, att mina äggstockar vägrar samarbeta med min vilja, att sköldkörteln inte orkar med. Och när jag sedan tänker tankar som att jag inte ska vara värd ett barn - för hur ska det älskar mig när jag inte ens tycker om mig själv? - hjälper jag ju inte riktigt till. Det är bland annat det där jag menar med att jag bidrar till mina egna hinder.
Livet är inte lätt. Det skulle vara tråkigt annars. Men just nu orkar jag bara med mig själv, eller jag MÅSTE orka med mig själv. Jag behöver folk omkring mig som tar hand om MIG, för att jag knappt vet hur jag ska göra det själv.
So bear with me, people. Jag måste in i skiten och kan behöva hjälp att komma ur.
2012-09-29
Jag fick en tanke nyss som jag har svårt att släppa...
Ibland känns det som om jag aldrig har kommit ur mardrömmen själv. Att jag bara tror att jag har bearbetat allt, men egentligen bara stoppat bort allt.
Det har gått elva jävla år. Något måste jag väl ha bearbetat? Insikten av att ha förlorat någon man älskade så innerligt har väl sjunkit in nu. Eller? Har jag bara gått i terapi och jobbat bort panikattackerna, men inte tagit itu med resten?
Är det därför jag berörs så mycket när jag läser eller hör om en familj som förlorat ett barn? Jag trodde egentligen att det var min empatiska sida, men istället så kan det ju vara såren som rivs upp eftersom de inte kunnat bli ärr.. Är det därför sorgen över allt annat känns så tung, eftersom den egentligen har blandats med mycket gammal sorg?
Jag trodde att jag visste hur jag fungerade. Men just nu känner jag mig förvirrad: har jag lurat mig själv så här länge?
Ibland känns det som om jag aldrig har kommit ur mardrömmen själv. Att jag bara tror att jag har bearbetat allt, men egentligen bara stoppat bort allt.
Det har gått elva jävla år. Något måste jag väl ha bearbetat? Insikten av att ha förlorat någon man älskade så innerligt har väl sjunkit in nu. Eller? Har jag bara gått i terapi och jobbat bort panikattackerna, men inte tagit itu med resten?
Är det därför jag berörs så mycket när jag läser eller hör om en familj som förlorat ett barn? Jag trodde egentligen att det var min empatiska sida, men istället så kan det ju vara såren som rivs upp eftersom de inte kunnat bli ärr.. Är det därför sorgen över allt annat känns så tung, eftersom den egentligen har blandats med mycket gammal sorg?
Jag trodde att jag visste hur jag fungerade. Men just nu känner jag mig förvirrad: har jag lurat mig själv så här länge?
Flashback... :(
På kvällens löpsedlar står det om en 5-årig flicka från Örebro som hastigt dog i hjärnhinneinflammation, och hur flickans förskolegrupp får ta antibiotika.
Och jag är plötsligt 11 år tillbaka i tiden och känner klumpen i halsen och minns hur det var.
Jag minns att vi som var närmast fick ta medicin med när det visade sig att det var hjärnhinneinflammation.
Jag minns telefonsamtalen från förskolans föreståndaren som ville få ryktet bekräftat.
Jag minns mötet på förskolan med präst och psykolog.
Jag minns infomötet för föräldrarna och personal med läkaren från smittskyddsinstitutet som skulle prata om eventuell smittorisk.
Jag minns de övriga föräldrarnas oro och deras tusen frågor, jag förstod dem fast jag egentligen bara ville skrika rakt ut eftersom ingen annan var drabbad.
Jag minns också hur jag egentligen inte var där, hur jag tänkte att eftersom jag bara kände tomhet så måste det vara en hemsk mardröm och att jag ville vakna så att allt det obehagliga skulle vara borta.
Ikväll tänder jag ett ljus för flickans familj, jag önskar dem all stöd och värme och kärlek för att klara av mardrömmen...
Och jag är plötsligt 11 år tillbaka i tiden och känner klumpen i halsen och minns hur det var.
Jag minns att vi som var närmast fick ta medicin med när det visade sig att det var hjärnhinneinflammation.
Jag minns telefonsamtalen från förskolans föreståndaren som ville få ryktet bekräftat.
Jag minns mötet på förskolan med präst och psykolog.
Jag minns infomötet för föräldrarna och personal med läkaren från smittskyddsinstitutet som skulle prata om eventuell smittorisk.
Jag minns de övriga föräldrarnas oro och deras tusen frågor, jag förstod dem fast jag egentligen bara ville skrika rakt ut eftersom ingen annan var drabbad.
Jag minns också hur jag egentligen inte var där, hur jag tänkte att eftersom jag bara kände tomhet så måste det vara en hemsk mardröm och att jag ville vakna så att allt det obehagliga skulle vara borta.
Ikväll tänder jag ett ljus för flickans familj, jag önskar dem all stöd och värme och kärlek för att klara av mardrömmen...
2012-09-28
Vilket ben?
Ibland vet jag inte vilket ben jag ska stå på.
Det ena benet påminner mig att le, det får mig att tycka att det inte är så illa som det är nu, att livet är rätt okej med sina ups and downs även utan några egna barn, där jag hittar små soliga och roliga saker som att baka eller pyssla istället som får mig att må bra. Det andra benet tillåter mig att känna smärtan och sorgen över vår barnlängtan, förtvivlan över hälsan som aldrig tycks bli bättre, frustrationen över bristen på motivation och disciplin hos både mig själv och mannen.
Jag behöver båda mina ben. Jag behöver vara både glad och ledsen. Men jag hittar ingen bra balans. Jag hoppar på än det ena, än det andra benet.
Ja, jag vet att mitt liv kommer att vara bra även om vi inte får en alldeles egen unge att älska. Men just nu får den tanken mig att må illa, det svider och värkar i hjärtat och jag blir bara jätteledsen. Jag vill ha hopp, jag vill vänta på ett mirakel - men jag vet inte hur. :(
Bläh.
Det ena benet påminner mig att le, det får mig att tycka att det inte är så illa som det är nu, att livet är rätt okej med sina ups and downs även utan några egna barn, där jag hittar små soliga och roliga saker som att baka eller pyssla istället som får mig att må bra. Det andra benet tillåter mig att känna smärtan och sorgen över vår barnlängtan, förtvivlan över hälsan som aldrig tycks bli bättre, frustrationen över bristen på motivation och disciplin hos både mig själv och mannen.
Jag behöver båda mina ben. Jag behöver vara både glad och ledsen. Men jag hittar ingen bra balans. Jag hoppar på än det ena, än det andra benet.
Ja, jag vet att mitt liv kommer att vara bra även om vi inte får en alldeles egen unge att älska. Men just nu får den tanken mig att må illa, det svider och värkar i hjärtat och jag blir bara jätteledsen. Jag vill ha hopp, jag vill vänta på ett mirakel - men jag vet inte hur. :(
Bläh.
2012-09-24
Piece of cake!
Ja, alltså... Jag fyllde 35 hela år för ungefär 10 dagar sedan. Och då bestämde jag mig för att fira detta med vänner och familj, tänk trädgårdsparty. Och då skulle jag ju baka en tårta. Eller två, för att det skulle räcka till alla. Så jag gjorde de med blåa och gröna blommor på.
Och sen ville de på jobbet ju också ha tårta, så jag bakade en till. Med orange spets och röda blommor.
De blev rätt fina, tyckte jag. Och otroligt goda! :)
2012-09-07
Måste bort
Men jag behöver också peppa mig själv bort ur träsket igen. Jag ÄR bra på det jag gör, jag duger mycket väl och jag behöver inte lägga hinder i vägen för min egen lycka. Jag är värd allt det som är bra, varför tror jag då på motsatsen? Och den delen går inte bara att skylla på jobbet...
Jag känner mig så vilse och långt bort ifrån mig själv att jag blir mörkrädd. Jag behöver en kram, en varm filt av kärlek, att få vara den som blir omhändertagen...
Så det här är till mig själv:
2012-09-06
Men...
Hur blev livet såhär avtrubbat? Såhär lite rycka-på-axlarna? Var tog den där oftast positiva tjejen vägen som såg utmaningar i livets motgångar, som trodde på 'jag klarar det här också' och som tyckte att varje dag innehöll guldkorn? Nu känner jag mig bara så jävla suddig och ledsen och ensam, trots alla fina människor runtomkring... :(
2012-08-26
I love Edinburgh!
Har ni aldrig varit här tycker jag att ni ska åka hit. Vilken underbar vacker stad!
2012-08-15
Honeymoonbekymmer
Vi har ju fortfarande inte varit på bröllopsresa. Det har liksom inte blivit av, med syster som fick barn och föräldrar som fyllde 60 år och familjeresa till Grekland och däremellan jobb för både maken och mig.
Men om allt stämmer ska vi äntligen iväg nästa vår/senvinter. Planen har hela tiden varit att åka till Hawaii: några dagar i Los Angeles (inkl NHL-match, förhoppningsvis!), sedan vidare till Oahu för kultur/naturdelen (Pearl Harbour, bland annat) och avsluta med underbara dagar på härliga Maui.
Visst låter det alldeles underbart?
MEN... Ja, det finns ett men. Tyvärr. (Och Syrran, ta inte illa upp - men det där MEN hänger ihop med er..)
Syrran och hennes man, som gifte sig i maj i år, ska ju på bröllopsresa med. Fram tills själva bröllopet hade de egentligen mest pratat om att åka till Australien, så vissa presenter de fick då spelade lite på just det resmålet. Men de hade ångrat sig lite och började fundera på andra resmål. Alla möjliga. Och nu har de tydligen bestämt sig för att åka till.. just det, Hawaii. Med några dagar i USA...
Jag försökte att inte visa det men till och med Älskling sa att han tyckte att det inte kändes så jättekul med våra resplaner längre. Så vi har funderat på hur vi vill göra nu. Ska vi ändå göra som tänkt? Eller ska vi hitta på något annat? Det finns massvis med underbara ställen som jag skulle vilja besöka! Maldiverna står högt upp på önskelistan, liksom Seychellerna. Och vad tycks om Bora-Bora? :)
Ojoj, alla dessa bekymmer! Jobbigt att behöva titta i alla resekatalogerna och kolla upp saker att göra... ;)
Men om allt stämmer ska vi äntligen iväg nästa vår/senvinter. Planen har hela tiden varit att åka till Hawaii: några dagar i Los Angeles (inkl NHL-match, förhoppningsvis!), sedan vidare till Oahu för kultur/naturdelen (Pearl Harbour, bland annat) och avsluta med underbara dagar på härliga Maui.
Visst låter det alldeles underbart?
MEN... Ja, det finns ett men. Tyvärr. (Och Syrran, ta inte illa upp - men det där MEN hänger ihop med er..)
Syrran och hennes man, som gifte sig i maj i år, ska ju på bröllopsresa med. Fram tills själva bröllopet hade de egentligen mest pratat om att åka till Australien, så vissa presenter de fick då spelade lite på just det resmålet. Men de hade ångrat sig lite och började fundera på andra resmål. Alla möjliga. Och nu har de tydligen bestämt sig för att åka till.. just det, Hawaii. Med några dagar i USA...
Jag försökte att inte visa det men till och med Älskling sa att han tyckte att det inte kändes så jättekul med våra resplaner längre. Så vi har funderat på hur vi vill göra nu. Ska vi ändå göra som tänkt? Eller ska vi hitta på något annat? Det finns massvis med underbara ställen som jag skulle vilja besöka! Maldiverna står högt upp på önskelistan, liksom Seychellerna. Och vad tycks om Bora-Bora? :)
Ojoj, alla dessa bekymmer! Jobbigt att behöva titta i alla resekatalogerna och kolla upp saker att göra... ;)
2012-08-12
We're going Up Up Up Up Up Uhup!
Humöret alltså. Vilket även borde innebära hälsan. Hesheten är på väg bort, tungtänkandet med. Nu hoppas jag att tröttheten försvinner. Och smärtan i fötterna... Ja, det har varit lite jobbigt med det. Ingen ork och på morgonen går jag som en 100åring genom huset.
Men vaddå, jag mår bra. Jag har min fina man, jag har mina fina vänner - I got life! ;)
2012-08-05
Tung höst?
Och lite annat då...
Jobbet känns inte alls roligt just nu. Otroligt stökigt med brist på information, härliga kollegor som säger upp sig (och jag kan bara ge dem rätt) och mycket mer. Blä! Jag har oerhört svårt att hitta motivationen till höstens arbete, jag som brukar vara rätt positivt mot allt. 'Det löser sig', heter det oftast i mitt huvud. Jo tack, det kanske det gör - men till vilket pris?
Ja, jag tittar runt efter annat. Problemet är väl att jag inte vet efter vad: jag vill inte tillbaka till skolan än, jag vet inte om jag vill vara kvar i förskolan. Jag vet bara att jag måste byta.
Men för att kompensera den tunga jobbhösten har jag bestämt mig för att boka in en massa roliga saker! Det blir Ladies Night, det blir Skottlandsresa med mor och systrar, det blir pysselkvällar och andra roligheter.
Och så börjar vi med födelsedagsparty om en månad, för jag tycker att 35 är en alldeles bra ålder att fira! ;) Planeringen har redan startat, kul att ha det att se framemot!
Vem vet, jag kanske bakar min egen tårta... :)
Jobbet känns inte alls roligt just nu. Otroligt stökigt med brist på information, härliga kollegor som säger upp sig (och jag kan bara ge dem rätt) och mycket mer. Blä! Jag har oerhört svårt att hitta motivationen till höstens arbete, jag som brukar vara rätt positivt mot allt. 'Det löser sig', heter det oftast i mitt huvud. Jo tack, det kanske det gör - men till vilket pris?
Ja, jag tittar runt efter annat. Problemet är väl att jag inte vet efter vad: jag vill inte tillbaka till skolan än, jag vet inte om jag vill vara kvar i förskolan. Jag vet bara att jag måste byta.
Men för att kompensera den tunga jobbhösten har jag bestämt mig för att boka in en massa roliga saker! Det blir Ladies Night, det blir Skottlandsresa med mor och systrar, det blir pysselkvällar och andra roligheter.
Och så börjar vi med födelsedagsparty om en månad, för jag tycker att 35 är en alldeles bra ålder att fira! ;) Planeringen har redan startat, kul att ha det att se framemot!
Vem vet, jag kanske bakar min egen tårta... :)
Hollandsemester
Älskling och jag bytte hus med en kompis till mig i Holland. Smidigt och kul, om man bara bortser från att jag råkade blanda ihop veckorna och de kom en vecka tidigare än vi skulle åka.. ;)
Men det löste sig alldeles utmärkt, och i drygt två veckor har vi kunnat vara i mitt lilla moderland.
Ja, det var lika dåligt väder som här i Sverige. Med undantag av dagen vi var i Haag och besökte havet.
Åh, havet! Vad jag saknar det! Linkeboda i all ära (hm...) men det finns ju knappast vatten här. Jo, Varamonstranden är nära, men det räknas liksom inte helt. Nej, det HÄR kallar jag för strand!
Scheveningen is THE place to visit om ni kommer till Haag. Vackert, vackert, vackert. Lika härligt att besöka i soliga sommaren som i stormiga hösten, tycker jag.
Ja, havet och stranden saknar jag massor här...
Men med lite tur kan vi byta hus med kompisar i min gamla lilla hemstad Schagen nästa sommar, då har vi så nära till både strand och hav! Nu gäller det bara att övertyga maken om att vi visst kan bila ner en gång till. För 3 timmar bilkö i Tyskland var visst inte så lockande... ;)
Men det löste sig alldeles utmärkt, och i drygt två veckor har vi kunnat vara i mitt lilla moderland.
Ja, det var lika dåligt väder som här i Sverige. Med undantag av dagen vi var i Haag och besökte havet.
Åh, havet! Vad jag saknar det! Linkeboda i all ära (hm...) men det finns ju knappast vatten här. Jo, Varamonstranden är nära, men det räknas liksom inte helt. Nej, det HÄR kallar jag för strand!
Scheveningen is THE place to visit om ni kommer till Haag. Vackert, vackert, vackert. Lika härligt att besöka i soliga sommaren som i stormiga hösten, tycker jag.
Ja, havet och stranden saknar jag massor här...
Men med lite tur kan vi byta hus med kompisar i min gamla lilla hemstad Schagen nästa sommar, då har vi så nära till både strand och hav! Nu gäller det bara att övertyga maken om att vi visst kan bila ner en gång till. För 3 timmar bilkö i Tyskland var visst inte så lockande... ;)
2012-07-28
Hejsan! :)
Det var ett tag sedan, och det har hänt en hel del som jag kan och vill skriva om. Vår bilresa till Holland till exempel, eller husbytet, eller pysselprojekten jag har haft på gång. Men det tar jag sen. För just nu sitter jag i stugan hos svärföräldrarna vid Varamon beach, lyssnar på regnet som smattrar på taket och tittar på hur Holland tar sin första silvermedalj i simning! :)
2012-07-11
Ödmjuk
Hollandaaa! :) Skönt att vara hemhemma ett tag.
Idag besökte Älskling och jag Airborne museet som ligger nära Arnhem. Museet handlar om Operation Market Garden, det största slaget i det här området under andra världskriget. (Filmen 'A Bridge Too Far' handlar om just detta slag)
Och det var minst sagt imponerande. Att höra berättelserna av de som varit med, läsa brev och meddelande, se bilder och föremål... Hemskt!
Efter det åkte vi till begravningsplatsen där alla soldater som dog vid Arnhem begravdes. Det var så tyst och vackert och det kändes så ödmjukt att vara där. Respekt!
Idag besökte Älskling och jag Airborne museet som ligger nära Arnhem. Museet handlar om Operation Market Garden, det största slaget i det här området under andra världskriget. (Filmen 'A Bridge Too Far' handlar om just detta slag)
Och det var minst sagt imponerande. Att höra berättelserna av de som varit med, läsa brev och meddelande, se bilder och föremål... Hemskt!
Efter det åkte vi till begravningsplatsen där alla soldater som dog vid Arnhem begravdes. Det var så tyst och vackert och det kändes så ödmjukt att vara där. Respekt!
2012-07-07
Semester!
Jag har äntligen semester! Och jag tar lite semester härifrån med.
Måste revidera tankarna och planerna lite. Behöver varva ner. :)
Vi har bytt hus med en kompis från Holland, i två veckor ska de bo i vårt hus här i Sverige medan vi åker ner till Holland för att bo i deras hus. Superbra idé, semester utomlands samtidigt som vi tar hand om varandras hus och djur. Nu råkar jag ju ha trasslat till det där med veckorna - de kom en vecka tidigare ön vi hade tänkt åka - men det gjorde inget. Nu hann jag ju träffa dem med, och boendet löste sig också. Kul! :)
Ha en härlig sommar!
Måste revidera tankarna och planerna lite. Behöver varva ner. :)
Vi har bytt hus med en kompis från Holland, i två veckor ska de bo i vårt hus här i Sverige medan vi åker ner till Holland för att bo i deras hus. Superbra idé, semester utomlands samtidigt som vi tar hand om varandras hus och djur. Nu råkar jag ju ha trasslat till det där med veckorna - de kom en vecka tidigare ön vi hade tänkt åka - men det gjorde inget. Nu hann jag ju träffa dem med, och boendet löste sig också. Kul! :)
Ha en härlig sommar!
2012-06-25
Min fina man!
Haft en skön midsommarhelg med Älskling, svärföräldrarna och moster+man. God mat, premiärdopp i Vättern, båtutflykt och mycket mer. Gott för själen!
Jag är så lycklig lottad med min härliga svärfamilj! Framför allt med min egen familj så långt borta...
Men allra bäst är min fina man!!
2012-06-22
2012-06-19
2012-06-13
Bästa besöket!
Ojoj jag ligger efter i mitt bloggande!! Syrrans bröllop, dop av nyaste gudbarnet, pysselprojekt, husprojekt...
Det får vänta. Kanske i helgen, har lite för mycket annat att göra.
Som att umgås med Världens Bästa Besök: Sam och Maya! Och Syrran, såklart.. ;)
Han är nästan lika förtjust i Syrrans små pärlor som jag! De är ju helt bedårande!
Fast han tyckte nyss att det var lite skönt att de sov en stund, för han var helt slut... ;)
Det får vänta. Kanske i helgen, har lite för mycket annat att göra.
Som att umgås med Världens Bästa Besök: Sam och Maya! Och Syrran, såklart.. ;)
Älsklingen njuter lika mycket, han. Han har kanonbra hand om 2,5-åriga Sam, de cyklar och spelar boll och busar för fulla muggar. Lilla Maya är lite knepigare för honom tror jag, ibland vet han inte riktigt hur han ska hålla henne... :) Han vänjer sig nog!
Han är nästan lika förtjust i Syrrans små pärlor som jag! De är ju helt bedårande!
Fast han tyckte nyss att det var lite skönt att de sov en stund, för han var helt slut... ;)
2012-06-07
För 11 år sedan..
... gick mitt hjärta sönder och allting i mitt liv förändrades över en natt . Jag överlevde, världen fortsatte snurra och livet gick vidare - men med många tunga minnen och sår som aldrig riktigt läkte.
Nu har jag stora ärr i hjärtat som då och då gör sig påminda: det svider, det hugger och värker.
Det kvittar hur många år som går, det känns varje gång som igår. Jag vet att du har det bra och jag tvivlar inte på att vi ses någon gång. Jag saknar dig så.
Du ska veta att ditt korta liv satte djupa spår hos många...
Nu har jag stora ärr i hjärtat som då och då gör sig påminda: det svider, det hugger och värker.
Det kvittar hur många år som går, det känns varje gång som igår. Jag vet att du har det bra och jag tvivlar inte på att vi ses någon gång. Jag saknar dig så.
Du ska veta att ditt korta liv satte djupa spår hos många...
2012-05-31
What a day!
Jösses, vilken dag!
Det började med ett päron och slutade med en allergisk chock... Eller ja, något sådant!
Fruktstund på jobbet, Ph tar ett päron - och efter bara några tuggar börjar läpparna och tungan klia och sticka. Minuten efter blir jag jätteillamående, börjar svettas och blir yr.
Jag är pollenallergiker och har astma i botten (som jag kanske inte sköter så väl...), så jag känner till symtomen och det som kallas för korsallergi (pollenallergiker kan reagera på stenfrukt, bl.a.).
Ringde 1177 som tyckte att jag skulle direkt upp till akuten. Hade jag någon som kunde köra? Annars skulle de skicka ambulans...
Älskling kom, vi åkte upp, lite senare låg jag i ett rum med nålar i armen och blodtrycks- och hjärtmätare. Allt såg rätt bra ut, fick stark allergimedicin och kortison mot kliandet (mun, hals, öron, händer, fötter..). Fyra timmar senare (låååång väntan) fick jag åka hem, då var jag aptrött och jag vet inte ens om det berodde på chocken eller medicinen...
Hem, sova, äta! Nu mår jag rätt bra, faktiskt.
Eller nej, jag mår kanonbra! För ikväll fick jag ÄNTLIGEN min mens! Det tog bara 15 månader...
Tänk vad ett litet päron kan göra... ;)
Det började med ett päron och slutade med en allergisk chock... Eller ja, något sådant!
Fruktstund på jobbet, Ph tar ett päron - och efter bara några tuggar börjar läpparna och tungan klia och sticka. Minuten efter blir jag jätteillamående, börjar svettas och blir yr.
Jag är pollenallergiker och har astma i botten (som jag kanske inte sköter så väl...), så jag känner till symtomen och det som kallas för korsallergi (pollenallergiker kan reagera på stenfrukt, bl.a.).
Ringde 1177 som tyckte att jag skulle direkt upp till akuten. Hade jag någon som kunde köra? Annars skulle de skicka ambulans...
Älskling kom, vi åkte upp, lite senare låg jag i ett rum med nålar i armen och blodtrycks- och hjärtmätare. Allt såg rätt bra ut, fick stark allergimedicin och kortison mot kliandet (mun, hals, öron, händer, fötter..). Fyra timmar senare (låååång väntan) fick jag åka hem, då var jag aptrött och jag vet inte ens om det berodde på chocken eller medicinen...
Hem, sova, äta! Nu mår jag rätt bra, faktiskt.
Eller nej, jag mår kanonbra! För ikväll fick jag ÄNTLIGEN min mens! Det tog bara 15 månader...
Tänk vad ett litet päron kan göra... ;)
2012-05-27
Bröllop!
Nyss hemkommen efter en lång men ack så underbar helg. Min fina Syrran gifte sig med sin fina kille sedan 12 år, och det var en dag till brädden fylld med KÄRLEK!
Jag orkar inte skriva mycket nu, utan håll tillgodo med den här ljuvliga bilden av en strålande brud som precis kommit nedför trappan för att hälsa på sin blivande make:
♥♥♥♥♥
Jag orkar inte skriva mycket nu, utan håll tillgodo med den här ljuvliga bilden av en strålande brud som precis kommit nedför trappan för att hälsa på sin blivande make:
♥♥♥♥♥
2012-05-25
2012-05-23
Mycket att göra, mycket att tänka på
Sitter i tåget på väg upp till Roslagen, med en stooor väska fylld med baksaker till syrrans bröllopstårta. Ja, såpass fylld att jag var tvungen att packa kläder, skor mm i en annan väska! :)
Jag tror jag fick med mig allt, jag hade tänkt till ordentligt och ställt fram saker redan igår. Skrivit listor, det ni. Känner mig faktiskt förberedd!
Det är rätt bra att ha mycket att göra nu. Tankarna kan inte vandra off hur som helst, I need to focus.
Men jag vet ju vilket datum det är, kommer att bli...
Jag tror jag fick med mig allt, jag hade tänkt till ordentligt och ställt fram saker redan igår. Skrivit listor, det ni. Känner mig faktiskt förberedd!
Det är rätt bra att ha mycket att göra nu. Tankarna kan inte vandra off hur som helst, I need to focus.
Men jag vet ju vilket datum det är, kommer att bli...
2012-05-21
Förtroende del 2
Suck. Ibland tänker och tycker och antar jag lite fort och fel...
Pratade med kompisen/grannen/kollegan i fråga idag, som inte alls hade samma uppfattning om samtalet. Hon berättade att den andra grannen (föräldern) hade frågat henne om oss, om vi hade några barn. Kompisen hade då svarat att 'Nej, inte än. Men de försöker', varpå föräldern ska ha svarat sitt 'Jag vet'.
That's it, förmodligen. Så... no hard feelings. Jag har sagt att vår barnlängtan/tillfälliga (optimistiskt!) barnlösheten inte är hemlig men att kanske inte alla behöver veta, och hon höll med mig. Dessutom tyckte hon själv att den grannen hade frågat lite för mycket privatsaker om personalen på förskolan och då hade hon bytt samtalsämne.
Så kan det gå. Dagens lärdom: kolla alla fakta först innan du tänker bli upprörd... ;)
Pratade med kompisen/grannen/kollegan i fråga idag, som inte alls hade samma uppfattning om samtalet. Hon berättade att den andra grannen (föräldern) hade frågat henne om oss, om vi hade några barn. Kompisen hade då svarat att 'Nej, inte än. Men de försöker', varpå föräldern ska ha svarat sitt 'Jag vet'.
That's it, förmodligen. Så... no hard feelings. Jag har sagt att vår barnlängtan/tillfälliga (optimistiskt!) barnlösheten inte är hemlig men att kanske inte alla behöver veta, och hon höll med mig. Dessutom tyckte hon själv att den grannen hade frågat lite för mycket privatsaker om personalen på förskolan och då hade hon bytt samtalsämne.
Så kan det gå. Dagens lärdom: kolla alla fakta först innan du tänker bli upprörd... ;)
2012-05-17
Det där med förtroende..
Har tänkt lite på en sak, och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det..
För en vecka sedan kom en av mina grannar (som även är förälder till ett barn på jobbet) till mig. Hon jobbar på min vårdcentral, jag har pratat med henne då och då när jag har ringt för att ta reda på blodprovsresultat. Hon började med att be om ursäkt för att hon hade gjort bort sig totalt.
Sedan berättade hon att hon hade pratat med en annan granne (som även är min numera föräldralediga kollega) om mig. Den andra tjejen hade då berättat att vi försöker få barn men att det inte går så bra, att jag har sköldkörtelproblem och måste ta prover regelbundet (eller något liknande). Och hon hade svarat 'Jag vet'. Och nu bad hon så mycket om ursäkt för att hon brutit mot sin tystnadsplikt.
Jag är ju inte arg på henne. Jag är knappast hemlig angående vår barnlängtan, även om jag inte bara berättar om det till alla. Och jovisst, hon har tystnadsplikt - men att svara 'jag vet' på någon annans berättelse känns knappast som ett brott. Dessutom vet hon egentligen bara om hur mina blodvärden ser ut och varför de måste ligga på en viss nivå. Jag har fortfarande förtroende för henne som sjuksköterska, ingen större skada skett.
Däremot känner jag mig mer sviken på den andra grannen, som berättade för henne. Jag gillar henne och vi umgås en del. Hon vet om våra försök, men vad har hon för rätt att berätta vidare till folk jag knappast känner?
För en vecka sedan kom en av mina grannar (som även är förälder till ett barn på jobbet) till mig. Hon jobbar på min vårdcentral, jag har pratat med henne då och då när jag har ringt för att ta reda på blodprovsresultat. Hon började med att be om ursäkt för att hon hade gjort bort sig totalt.
Sedan berättade hon att hon hade pratat med en annan granne (som även är min numera föräldralediga kollega) om mig. Den andra tjejen hade då berättat att vi försöker få barn men att det inte går så bra, att jag har sköldkörtelproblem och måste ta prover regelbundet (eller något liknande). Och hon hade svarat 'Jag vet'. Och nu bad hon så mycket om ursäkt för att hon brutit mot sin tystnadsplikt.
Jag är ju inte arg på henne. Jag är knappast hemlig angående vår barnlängtan, även om jag inte bara berättar om det till alla. Och jovisst, hon har tystnadsplikt - men att svara 'jag vet' på någon annans berättelse känns knappast som ett brott. Dessutom vet hon egentligen bara om hur mina blodvärden ser ut och varför de måste ligga på en viss nivå. Jag har fortfarande förtroende för henne som sjuksköterska, ingen större skada skett.
Däremot känner jag mig mer sviken på den andra grannen, som berättade för henne. Jag gillar henne och vi umgås en del. Hon vet om våra försök, men vad har hon för rätt att berätta vidare till folk jag knappast känner?
2012-05-03
I huvudet på Ph
* Vad var det nu igen jag skulle komma ihåg?
* Måste göra klart syrrans brudklänning, kom ihåg att beställa tårtsaker, *hemligthemligt*, boka biljett till Uppland, vad sjutton ska jag ha på mig på bröllopet?, jo jag kanske hinner sy en klänning, nej förresten det hinner jag inte, måste skriva en packlista till Älskling...
* Jobbajobbajobba - utvecklingssamtal - jobbajobbajobba - nyakollegor - jobbajobbajobba - oj nu måste jag ta ett beslut - jobbajobbajobba - andas! - jobbajobbajobba...
* Och sen var det någon jag skulle ringa...
* Just det, borde ha tagit blodprov för länge sedan!
* Powerwalk, promenad, vikt, mat, LCHF eller GI, glöm inte kosttillskott, kom ihåg din medicin, nej nu glömde jag det igen! Drick mer vatten, skippa gluten och laktos, ANDAS!
Men annars går det bra... ;)
* Måste göra klart syrrans brudklänning, kom ihåg att beställa tårtsaker, *hemligthemligt*, boka biljett till Uppland, vad sjutton ska jag ha på mig på bröllopet?, jo jag kanske hinner sy en klänning, nej förresten det hinner jag inte, måste skriva en packlista till Älskling...
* Jobbajobbajobba - utvecklingssamtal - jobbajobbajobba - nyakollegor - jobbajobbajobba - oj nu måste jag ta ett beslut - jobbajobbajobba - andas! - jobbajobbajobba...
* Och sen var det någon jag skulle ringa...
* Just det, borde ha tagit blodprov för länge sedan!
* Powerwalk, promenad, vikt, mat, LCHF eller GI, glöm inte kosttillskott, kom ihåg din medicin, nej nu glömde jag det igen! Drick mer vatten, skippa gluten och laktos, ANDAS!
Men annars går det bra... ;)
2012-05-02
I'm a rich bitch!
Det är inte bara dipp och depp här. Jag mår faktiskt bra med. :) Även på jobbet.
Igår tog jag tre varv i spåret tillsammans med powerwalkbuddy P. Vi pratade om många olika saker, bland annat om jobb och framtidstankar. Jag blev inspirerad igen, hittade glimten som behövs för att komma vidare i det. Gött!
P påpekade att även om jobbet kan kännas tungt emellanåt så får jag faktiskt direkt bekräftelse på att jag gör ett bra jobb från barnen. Varje dag hör jag glada rop när jag kommer in på avdelningen 'Ph är här! Kolla, Ph har kommit!' De springer fram och kramar mig, de vill visa, berätta, fråga.
Och ska jag skryta lite så gör de inte så hos mina kollegor. :) Ja, jag har faktiskt ett härligt jobb. Slitsamt, skitjobbigt ibland, men så inspirerande och roligt!
Dessa sköna skitungar! Jag tycker om hela bunten. De gör mina vardagar till livliga, spännande, roliga, aldrig tråkiga stunder. Och jag har faktiskt 26 barn som jag kan slösa min energi och kramar och kärlek på. Det är rikedom ni! ♥
Igår tog jag tre varv i spåret tillsammans med powerwalkbuddy P. Vi pratade om många olika saker, bland annat om jobb och framtidstankar. Jag blev inspirerad igen, hittade glimten som behövs för att komma vidare i det. Gött!
P påpekade att även om jobbet kan kännas tungt emellanåt så får jag faktiskt direkt bekräftelse på att jag gör ett bra jobb från barnen. Varje dag hör jag glada rop när jag kommer in på avdelningen 'Ph är här! Kolla, Ph har kommit!' De springer fram och kramar mig, de vill visa, berätta, fråga.
Och ska jag skryta lite så gör de inte så hos mina kollegor. :) Ja, jag har faktiskt ett härligt jobb. Slitsamt, skitjobbigt ibland, men så inspirerande och roligt!
Dessa sköna skitungar! Jag tycker om hela bunten. De gör mina vardagar till livliga, spännande, roliga, aldrig tråkiga stunder. Och jag har faktiskt 26 barn som jag kan slösa min energi och kramar och kärlek på. Det är rikedom ni! ♥
2012-05-01
Ett hjärta i tusen bitar...
...tar ju tid att läka. Och ärren kommer att finnas kvar för alltid.
I varje bit finns olika minnen, hemska som fina, som tillsammans bildar helheten. Jag vill ha det så, det är ändå mitt hjärta. Alla dessa små, vassa, fina bitar. :)
Det gör inget att det gör ont ibland. Jag överlever ju. Det är bra att minnas, även om jag blir ledsen. Så länge jag minns är han inte borta...
I varje bit finns olika minnen, hemska som fina, som tillsammans bildar helheten. Jag vill ha det så, det är ändå mitt hjärta. Alla dessa små, vassa, fina bitar. :)
Det gör inget att det gör ont ibland. Jag överlever ju. Det är bra att minnas, även om jag blir ledsen. Så länge jag minns är han inte borta...
2012-04-30
Maj...
Då är vi här igen. Vackra, soliga, underbara, skitjobbiga maj månaden är på gång.
För min del kan vi gärna snabbspola vidare till typ mitten av juni. Halva maj är ångestfylld, för jag vet ju att de där dagarna kommer igen.
Ja, jag vet att det har gått hela 11 år i år. Det spelar ingen roll. Tiden läker faktiskt inte sår. Tiden ger oss bara tid, så vi lär oss att hantera (och kanske acceptera) såret.
Det är nog tur att jag har så mycket att göra inför syrrans bröllop. Men syrendoften väcker säkert känslor och tankar som jag försöker så väl att styra undan...
Faktum är att för elva år sedan planerades det treårsfirande, letades det Toy Story-presenter och smygskrattades det över skitiga små handavtryck på alla fönster. En månad senare planerades det begravning och skrevs det avskedsbrev. Det glömmer varken jag, min kropp eller mitt hjärta.
För min del kan vi gärna snabbspola vidare till typ mitten av juni. Halva maj är ångestfylld, för jag vet ju att de där dagarna kommer igen.
Ja, jag vet att det har gått hela 11 år i år. Det spelar ingen roll. Tiden läker faktiskt inte sår. Tiden ger oss bara tid, så vi lär oss att hantera (och kanske acceptera) såret.
Det är nog tur att jag har så mycket att göra inför syrrans bröllop. Men syrendoften väcker säkert känslor och tankar som jag försöker så väl att styra undan...
Faktum är att för elva år sedan planerades det treårsfirande, letades det Toy Story-presenter och smygskrattades det över skitiga små handavtryck på alla fönster. En månad senare planerades det begravning och skrevs det avskedsbrev. Det glömmer varken jag, min kropp eller mitt hjärta.
2012-04-24
Små glimt av solsken
Ja, då var det bara att rycka upp sig och hitta positiva saker.
Och bakom dem håller min fina vita löjtnantshjärta att växa. :)
- Som bf-F som kom förbi, ställde raka frågor och fick mig att både skämmas lite och ta tag i saker.
- Som promenader i spåret i skogen.
- Som fågelkvitter ute, framför allt vid grannens fågelmatbord (som en viss katt också gillar, hon ligger under i timmar och tittar på läckerbitarna!).
- Som allt vackert som kommer upp i trädgården! Mina fina pärlhyacinter från hemlandet:
Och bakom dem håller min fina vita löjtnantshjärta att växa. :)
Och här är en del av mina precioussssss! Vackra vackra pioner på väg upp.
Ja, det blir jag glad av!
2012-04-22
Dumma allt!
AAAARGH!Jag är så jäkla trött på allt! Trött på att inte ha tid med min man, trött på jobbet som inte är roligt, trött på dumma kommentarer kring vår barnlängtan, trött på att vara trött... Blä!
Det är oväder på gång tror jag, humör-oväder. Känner för att skrika, svära, slå något och dra täcket över mig för att inte komma fram förrän tidigast om en vecka! SUCK!! :(
Det är oväder på gång tror jag, humör-oväder. Känner för att skrika, svära, slå något och dra täcket över mig för att inte komma fram förrän tidigast om en vecka! SUCK!! :(
2012-04-18
Den här bloggposten vaccinerar 95 barn
Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.UNICEF vaccinerar i Elfenbenskusten © UNICEF/Asselin
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.
Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.
Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj
Bloggkampanjen tillsammans med Apotek Hjärtat är en del av vår årliga kampanj ”För varenda unge”. Under en månad anstränger vi oss lite extra för att värva nya Världsföräldrar. Bland annat genom Humorgalan som sänds i TV4 den 1 maj kl 20.
Usch&Bläää
Haft en jobbig natt med mycket magont och illamående, och därmed lite sömn... Så inget jobb idag, utan soffläge.
Nackdel: tråkig, magen gör fortfarande ont
Fördel: soffan, vila, fixa bröllopssaker till syrran
Krya på mig! :)
Nackdel: tråkig, magen gör fortfarande ont
Fördel: soffan, vila, fixa bröllopssaker till syrran
Krya på mig! :)
2012-04-16
Gäääsp
För femtielfte natten har jag bara sovit ett fåtal timmar . Jag drömmer konstigt, vrider och vänder på mig och till slut ger jag upp för att gå upp och lägga mig i soffan. Oftast de nätterna innan jag ska öppna. Är det den där 'jag får inte försova mig'-stressen? Jobbigt är det!
Tro mig, det är bara skräp på tv mellan kl2 och kl5. Inget att stanna uppe för. Men Tomi var i alla fall glad med lite sällskap...
Tro mig, det är bara skräp på tv mellan kl2 och kl5. Inget att stanna uppe för. Men Tomi var i alla fall glad med lite sällskap...
2012-04-14
Sorgtankar
Ju mer jag tänker och känner efter kring mina jobbplaner, ju mer jag blir övertygad om att det är det där med sorg och krishantering jag vill och bör jobba med. Jag tycker att det ÄR så viktigt att fånga upp barn i sorg på ett bra sätt, att se sorgen och erkänna den och hjälpa till för att den inte blir som den största stenen i hjärtat!
Samtidigt som jag funderar på min yrkesframtid läser jag om andras sorg, till exempel på fina Annas blogg. Om årsdagar, om när man har gått igenom ett helt år med sorg och hur det förväntas vara sedan. That brings back memories...
Jag tycker ju att man får sörja när man vill, oavsett datum eller tid. Behövs det så behövs det.
För mig kom ju största smällen först efter ett halv år, jag gick på autopilot dagarna efter lilla grabben dog. Fixa, finnas till för andra i familjen, ordna, inte känna för mycket. Tills det bara tog slut. Sorgen skulle ut, hade satt sig fast i min kropp och mitt huvud. Panikattacker, depression - rubbet.
Åren med terapi som följde är det bästa jag har gjort, jag var på botten och fick kämpa mig uppåt igen. Men det kan jag skriva om en annan gång.
Det jag tänkte på var det där med förväntningar av omgivningen. Efter ett år har man upplevt jul, påsk, födelsedag, dödsdag osv en gång. Och sedan då? Jo, jag upplevde att medan det blev tyngre för mig så hade omgivningens liv fortsatt. Och någonstans förväntades från mig att jag också hade gjort det. Gått vidare liksom.
Ja, jag hade gått vidare. Det var det enda jag kunde göra ju. Men sorgen blev inte mindre för det.
Och kommentarer som 'Men nu har det ju gått ett år' eller 'Tiden läker alla sår' hjälpte inte ett dugg, tvärtom.
Sorg tar tid, och den som sörjer bestämmer själv hur länge. Ibland varar den hela livet, men det kanske inte syns eller märks utanpå. Den som sörjer har hittat ett sätt att hantera det, såret blöder inte längre men ärren finns kvar. För alltid.
Några goda råd till er som möter människor i sorg i ert liv: finns där. Inte bara i början, när allt är som färskast. Utan kanske ännu viktigare lite senare. Hör av er, skicka meddelande, vad som helst. Det betyder mycket att höra från någon om att den tänker på en när det är en sådan mörk stund, oavsett om det har gått en vecka, ett år eller ett decennium.
Det betyder också att den som är saknad inte är bortglömd...
Samtidigt som jag funderar på min yrkesframtid läser jag om andras sorg, till exempel på fina Annas blogg. Om årsdagar, om när man har gått igenom ett helt år med sorg och hur det förväntas vara sedan. That brings back memories...
Jag tycker ju att man får sörja när man vill, oavsett datum eller tid. Behövs det så behövs det.
För mig kom ju största smällen först efter ett halv år, jag gick på autopilot dagarna efter lilla grabben dog. Fixa, finnas till för andra i familjen, ordna, inte känna för mycket. Tills det bara tog slut. Sorgen skulle ut, hade satt sig fast i min kropp och mitt huvud. Panikattacker, depression - rubbet.
Åren med terapi som följde är det bästa jag har gjort, jag var på botten och fick kämpa mig uppåt igen. Men det kan jag skriva om en annan gång.
Det jag tänkte på var det där med förväntningar av omgivningen. Efter ett år har man upplevt jul, påsk, födelsedag, dödsdag osv en gång. Och sedan då? Jo, jag upplevde att medan det blev tyngre för mig så hade omgivningens liv fortsatt. Och någonstans förväntades från mig att jag också hade gjort det. Gått vidare liksom.
Ja, jag hade gått vidare. Det var det enda jag kunde göra ju. Men sorgen blev inte mindre för det.
Och kommentarer som 'Men nu har det ju gått ett år' eller 'Tiden läker alla sår' hjälpte inte ett dugg, tvärtom.
Sorg tar tid, och den som sörjer bestämmer själv hur länge. Ibland varar den hela livet, men det kanske inte syns eller märks utanpå. Den som sörjer har hittat ett sätt att hantera det, såret blöder inte längre men ärren finns kvar. För alltid.
Några goda råd till er som möter människor i sorg i ert liv: finns där. Inte bara i början, när allt är som färskast. Utan kanske ännu viktigare lite senare. Hör av er, skicka meddelande, vad som helst. Det betyder mycket att höra från någon om att den tänker på en när det är en sådan mörk stund, oavsett om det har gått en vecka, ett år eller ett decennium.
Det betyder också att den som är saknad inte är bortglömd...
2012-04-11
Tänk om, tänk rätt!
Ska vi vara ärliga så går det väl sådär med planerna vi hade där vid nyår. Varken Älskling eller jag har jobbat hårt för att nå våra mål, så vi måste skärpa oss. Snart ska vi ha mellanutvärderingen, så dags att börja tänka nytt. Tänk om, tänk rätt!
På jobbet känns det...sådär. Barnen är underbara (högljudda, men underbara), föräldrarna mestadels sköna, kollegorna (de flesta, hehe) härliga - ändå känns det inte rätt. Inte totalt fel heller, men..inte rätt. Alls. Organisation som inte funkar, sånt.
Kollega 1 har sagt upp sig och börjar nästa vecka på ett annat jobb, kollega 2 har sökt annat med. Det är arbetsbördan, slitet men framför allt organisationen som gör att det känns blä.
Så även där tänker jag om. Vad vill jag egentligen? Jag älskar att jobba med barnen, men det räcker inte för mig. Jag behöver utvecklas mer.
Jag vill inte tillbaka till skolan än, där är det alldeles för rörigt. Det där får lugna ner sig lite först.
Funderar mycket kring barn&sorg, där vill jag vidare. Efter ett långt samtal med min kollega om FA-skattsedel osv lutar det åt att starta eget - och börja med föreläsningar och kurser. Ska bara få lite mer kött på benen. :)
Ja just det. Det där med sorg...
Tänk om, tänk rätt Ph. Alla är inte ute efter att såra dig. Ta det inte personligt.
Och fokusera på sånt som gör dig glad. Till exempel att du får bli gudmor till den där lilla fina sötnosen. Eller att barnen på jobbet blir så glada att dagens höjdpunkt kan vara 'Ph var på förskolan idag'. :) Små guldkorn.
På jobbet känns det...sådär. Barnen är underbara (högljudda, men underbara), föräldrarna mestadels sköna, kollegorna (de flesta, hehe) härliga - ändå känns det inte rätt. Inte totalt fel heller, men..inte rätt. Alls. Organisation som inte funkar, sånt.
Kollega 1 har sagt upp sig och börjar nästa vecka på ett annat jobb, kollega 2 har sökt annat med. Det är arbetsbördan, slitet men framför allt organisationen som gör att det känns blä.
Så även där tänker jag om. Vad vill jag egentligen? Jag älskar att jobba med barnen, men det räcker inte för mig. Jag behöver utvecklas mer.
Jag vill inte tillbaka till skolan än, där är det alldeles för rörigt. Det där får lugna ner sig lite först.
Funderar mycket kring barn&sorg, där vill jag vidare. Efter ett långt samtal med min kollega om FA-skattsedel osv lutar det åt att starta eget - och börja med föreläsningar och kurser. Ska bara få lite mer kött på benen. :)
Ja just det. Det där med sorg...
Tänk om, tänk rätt Ph. Alla är inte ute efter att såra dig. Ta det inte personligt.
Och fokusera på sånt som gör dig glad. Till exempel att du får bli gudmor till den där lilla fina sötnosen. Eller att barnen på jobbet blir så glada att dagens höjdpunkt kan vara 'Ph var på förskolan idag'. :) Små guldkorn.
2012-04-10
What a weekend!
Fick skäll av syrran att jag behövde blogga - so here I am again!
Påsken tillbringades med just syrran och hennes härliga familj. Favvokille Sam fick en traktor av oss som naturligtvis skulle användas direkt, och hade han fått som han ville hade traktorn sovit bredvid honom på natten! :)
Hade provbakat syrrans bröllopstårta, eller det fick bli en påsktårta för den här gången.
Blev nöjd, fick lära mig nya tekniker och vet vad jag behöver träna på inför finalen senare i vår.
Och sist och även minst min underbara systerdotter, 8 månader. Tre dagar med den här lilla solstråle och mina batterier är laddade till max. Vilken sötnos!! Hon skrattade och bubblade mest hela tiden, och jag smälter varje gång jag tittar på henne! Tänk att man kan älska någon annans barn så mycket!
Så länge jag har dessa två älskade odjur gör inte barnlösheten så ont... ♥
Påsken tillbringades med just syrran och hennes härliga familj. Favvokille Sam fick en traktor av oss som naturligtvis skulle användas direkt, och hade han fått som han ville hade traktorn sovit bredvid honom på natten! :)
Sam tittar skeptiskt på mamma som skulle visa att tjejer visst kan köra traktor... ;)
Sedan skulle han åka lite i pappas STORA traktor med. Glad kille!!
Blev nöjd, fick lära mig nya tekniker och vet vad jag behöver träna på inför finalen senare i vår.
Och sist och även minst min underbara systerdotter, 8 månader. Tre dagar med den här lilla solstråle och mina batterier är laddade till max. Vilken sötnos!! Hon skrattade och bubblade mest hela tiden, och jag smälter varje gång jag tittar på henne! Tänk att man kan älska någon annans barn så mycket!
2012-04-04
2012-03-29
Vår!
Våren är på väg! Jag har sett det med egna ögon, bara sisådär 1500km söderut! ;)
Åh vad skönt det var att vara hemhemma! 20 grader, strålande sol, allt i knopp eller i blom - underbart! Nu var det ju lite extra fint väder även där för att vara mars, men tur för mig!
Lite synd bara att jag hjälpte till att tömma förråd/packa kartonger/flytta möbler/jobba i trädgården fyra av mina 6 dagar, men men. Det var kul att få umgås med familjen, det blev gratis workout och jag hann med shopping med.
Jag älskar att gå i holländska affärer! Det är för det mesta bra mycket billigare, och jag gillar att hitta fynd som man inte hittar här i Sverige. Så jag har köpt påskpynt, finfina bebisprylar till fröken C som borde bli mamma anytime now, leksaker till svägerskans tjejer och mycket mer. Dessutom tog jag hem en smärre skattkista fylld med sysaker: fina tyger, pärlor, dockpaket och annat pyssel som mamma hittade i sina gömmor när vi städade och rensade. Lucky me! :)
Åh vad skönt det var att vara hemhemma! 20 grader, strålande sol, allt i knopp eller i blom - underbart! Nu var det ju lite extra fint väder även där för att vara mars, men tur för mig!
Lite synd bara att jag hjälpte till att tömma förråd/packa kartonger/flytta möbler/jobba i trädgården fyra av mina 6 dagar, men men. Det var kul att få umgås med familjen, det blev gratis workout och jag hann med shopping med.
Jag älskar att gå i holländska affärer! Det är för det mesta bra mycket billigare, och jag gillar att hitta fynd som man inte hittar här i Sverige. Så jag har köpt påskpynt, finfina bebisprylar till fröken C som borde bli mamma anytime now, leksaker till svägerskans tjejer och mycket mer. Dessutom tog jag hem en smärre skattkista fylld med sysaker: fina tyger, pärlor, dockpaket och annat pyssel som mamma hittade i sina gömmor när vi städade och rensade. Lucky me! :)
I år blir vår påsk färgglad!
2012-03-19
Längtan!
Åh vad jag längtar!
Jag längtar förstås efter vårt barn. Eller våra barn, om det vill sig.
Jag längtar efter att få ordning på kroppen, och jag jobbar på det. Så egentligen längtar jag efter att få känna och märka förändringen.. :)
Jag längtar efter våren, jag är sugen på att kunna jobba i trädgården med händerna djupt nere i jorden.
Jag längtar efter att få ordning på mitt pysselrum.
Jag längtar efter min familj långt långt borta..
Jag längtar efter min älskade systerson och hans lika härliga lillasyster! ♥♥♥
Jag längtar efter att få se min älskade syster gifta sig med sin sambo sedan många år. ♥
Just nu längtar jag mest efter att få åka HemHem till the motherland för några välförtjänade dagar hos min fina mamma, min lillasyster, min andra syster som har det väldigt tufft just nu och även min pappa och hans fru. Om två dagar sitter jag på planet, tillsammans med min superF som ska hälsa på sin familj med. Och det ska bli så underbart!
Mitt fina lilla land. Jag saknar dig! Speciellt om våren...
Jag längtar förstås efter vårt barn. Eller våra barn, om det vill sig.
Jag längtar efter att få ordning på kroppen, och jag jobbar på det. Så egentligen längtar jag efter att få känna och märka förändringen.. :)
Jag längtar efter våren, jag är sugen på att kunna jobba i trädgården med händerna djupt nere i jorden.
Jag längtar efter att få ordning på mitt pysselrum.
Jag längtar efter min familj långt långt borta..
Jag längtar efter min älskade systerson och hans lika härliga lillasyster! ♥♥♥
Jag längtar efter att få se min älskade syster gifta sig med sin sambo sedan många år. ♥
Just nu längtar jag mest efter att få åka HemHem till the motherland för några välförtjänade dagar hos min fina mamma, min lillasyster, min andra syster som har det väldigt tufft just nu och även min pappa och hans fru. Om två dagar sitter jag på planet, tillsammans med min superF som ska hälsa på sin familj med. Och det ska bli så underbart!
2012-03-14
Wabbie!
Jag vill slå ett slag för en fantastisk grej!
Kolla in dessa sötnosar:
Dessa söta kaniner säljs till förmån för Wabbie Foundation som grundades av Lars & Sandra Dekenno 2010.
Stiftelsens mål är att kunna ge bidrag till ofrivilligt barnlösa som söker stöd för att kunna betala behandlingar för att få bli föräldrar...
Ett kanoninitiativ!
2012-03-07
En rejäl spark i arslet, DET borde jag få!
Jag svajjar för mycket. I tankarna, i orden, i huvudet, i humöret.
Ena dagen upp, andra dagen ner. Morgonen upp, kvällen ner. Dag efter dag.
Jag blir så trött på mig själv! Jag glömmer att ta min medicin, jag glömmer att hålla koll på maten, jag har ingen ork och springer runt och säger ja till en massa saker som jag borde säga nej till.
Visst, den där kollegan som oavbrutet pratar om sin graviditet ÄR en big pain in the ass, men med lite bättre koll på dina hormonvärden kanske du skulle kunna ta det lite bättre. Så ryck upp dig nu, Ph! Ta dina tabletter, skärp dig och ta det lite mer seriöst nu! Att jag aldrig lär mig...
Ena dagen upp, andra dagen ner. Morgonen upp, kvällen ner. Dag efter dag.
Jag blir så trött på mig själv! Jag glömmer att ta min medicin, jag glömmer att hålla koll på maten, jag har ingen ork och springer runt och säger ja till en massa saker som jag borde säga nej till.
Visst, den där kollegan som oavbrutet pratar om sin graviditet ÄR en big pain in the ass, men med lite bättre koll på dina hormonvärden kanske du skulle kunna ta det lite bättre. Så ryck upp dig nu, Ph! Ta dina tabletter, skärp dig och ta det lite mer seriöst nu! Att jag aldrig lär mig...
2012-03-04
En sak i taget
Jag tar en dag i taget. Jag fokuserar på små saker som ger vardagen sin glans, som att leta efter syrrans pärlor eller träffa vänner. Pyssla fungerar, matlagning med och städning konstigt nog också.
Ja, det är ett tecken på att jag inte mår så bra: jag lagar indonesisk mat och har ett starkt sug efter ett städat och rent hem. Det är väl fördelen med det hela... ;)
Ja, det är ett tecken på att jag inte mår så bra: jag lagar indonesisk mat och har ett starkt sug efter ett städat och rent hem. Det är väl fördelen med det hela... ;)
2012-03-01
Slut på ork
Jag förstår inte. Jag har min härliga familj, mina härliga vänner, härliga kollegor och framför allt härliga ungar på jobbet - men livet känns så tungt just nu. Och jag vet inte riktigt varför.
Jag har med åren blivit rätt bra på att dölja mig bakom en glad mask när jag inte orkar visa mer av de äkta känslorna och tankarna, och nu är jag där igen. Fast jag inte vill. Eller är det bara såhär när jag kommit hem från jobbet och tröttheten knockar mig? Jag orkar ingenting, men försöker kämpa mig igenom det mesta.
Jag känner mig så oäkta. Jag kan le, jag kan skratta, det är inte det. Men det blir liksom så ytligt.
Jag orkar inte.
Jag har med åren blivit rätt bra på att dölja mig bakom en glad mask när jag inte orkar visa mer av de äkta känslorna och tankarna, och nu är jag där igen. Fast jag inte vill. Eller är det bara såhär när jag kommit hem från jobbet och tröttheten knockar mig? Jag orkar ingenting, men försöker kämpa mig igenom det mesta.
Jag känner mig så oäkta. Jag kan le, jag kan skratta, det är inte det. Men det blir liksom så ytligt.
Jag orkar inte.
2012-02-19
Stockholm och bröllopsplanering
Den här helgen har mestadels stått i bröllopstecken. Inte mitt bröllop dock, utan käraste systerns stundande wedding. :)
I lördags åkte Älskling och jag till Stockholm. Medan han skulle jobba och se på hockey träffade jag mina två yngsta systrar, kompis och naturligtvis lilla Maya vid en brudbutik för att hitta Klänningen - som hittades! Några småjusteringar ska göras (av undertecknad, faktiskt!) i form av lite mer färg i både band och pärlor, men annars var den alldeles underbar på syrran!
Min underbara gudson var tyvärr inte hemma, men däremot lilla söta vovven Tubbe! Mys i högsta grad! Blev bjuden på mycket god mat, och men vet ni vad? De matade hunden vid bordet! (muhahaha, där fick ni!) ;)
Idag har jag pysslat, träffat fina runda gravida kompisen C och planerat mer kring syrrans bröllop. Förutom att pimpa hennes klänning har jag fått äran att få göra deras tårta, så det ska naturligtvist provbakas. Så jag har sett över mina baksaker och skrivit lista på det som ska inhandlas.
Det är faktiskt riktigt roligt att få planera kring någon annans bröllop, och inte ens eget! Mycket mer avslappnande kan jag lova.. ;)
I lördags åkte Älskling och jag till Stockholm. Medan han skulle jobba och se på hockey träffade jag mina två yngsta systrar, kompis och naturligtvis lilla Maya vid en brudbutik för att hitta Klänningen - som hittades! Några småjusteringar ska göras (av undertecknad, faktiskt!) i form av lite mer färg i både band och pärlor, men annars var den alldeles underbar på syrran!
Den här kanske? *fniss*
Eller någon av de här?
(bilderna hittat på internet)
Vi hann även med en sväng till Gamla Stan, sedan åkte gänget tillbaka till Roslagen och jag passade på att hälsa på min härliga vän Sz och hennes sambo i deras nya lägenhet.Min underbara gudson var tyvärr inte hemma, men däremot lilla söta vovven Tubbe! Mys i högsta grad! Blev bjuden på mycket god mat, och men vet ni vad? De matade hunden vid bordet! (muhahaha, där fick ni!) ;)
Idag har jag pysslat, träffat fina runda gravida kompisen C och planerat mer kring syrrans bröllop. Förutom att pimpa hennes klänning har jag fått äran att få göra deras tårta, så det ska naturligtvist provbakas. Så jag har sett över mina baksaker och skrivit lista på det som ska inhandlas.
Det är faktiskt riktigt roligt att få planera kring någon annans bröllop, och inte ens eget! Mycket mer avslappnande kan jag lova.. ;)
2012-02-14
Alla♥dag
Jag tycker ju egentligen att det är rätt överskattad med Allahjärtansdag. Kommersiellt, liksom. Jag behöver ingen speciell dag längre för att visa mina nära och kära att jag älskar dem. Det var annorlunda förr, när man var tonåring och hemligt kär i den där killen eller så. Men det har jag ju växt förbi (kom igen, nu är jag en gift kvinna!)... ;)
Ändå tycker jag att det är roligt att göra något extra för min Älskling, fast vi sa att vi inte skulle göra nåt. Så jag gjorde ett kort till honom...
Ändå tycker jag att det är roligt att göra något extra för min Älskling, fast vi sa att vi inte skulle göra nåt. Så jag gjorde ett kort till honom...
...och köpte hans favoritmat...
...och fick blommor när jag kom hem från jobbet. :)
Hoppas alla blir uppskattade på något sätt, idag eller vilken annan dag som helst!
2012-02-09
Just det!
Det svajar rejält på jobbet just nu. Tänker inte skriva alltför mycket, men för första gången i mitt liv har jag blivit kallar 'motarbetare' av min chef (i meningen 'Ta det inte personligt, men det känns som om du har motarbetat mig sedan du började jobba här') när jag vågade stå för något jag tyckte var viktigt. Sista ordet är inte sagt, men det är ju självklart att det inte bara rinner av mig. Det där kändes, med tanke på hur mycket jag har lagt ner på jobbet. Det gäller att komma ihåg att jag har underbara kollegor och underbara barn som jag jobbar med... :)
Ni har kanske läst om det tidigare, men jag får dagligen ett nyhetsmejl av Neale Donald Walsch med inspirerande ord. Vet ni vad jag fick idag?
Ni har kanske läst om det tidigare, men jag får dagligen ett nyhetsmejl av Neale Donald Walsch med inspirerande ord. Vet ni vad jag fick idag?
2012-02-08
Elefanten i vardagsrummet
Ni vet den där elefanten som folk ser men så innerligt försöker undvika att prata om? Så kan det ju bli med ämnet barnlöshet (eller vilken annan form av sorg för den delen). Det är ju svårt för andra att veta hur man ska göra: kan man fråga, ska man hålla tyst? DEN elefanten alltså.
Här hos FC hittar ni svaren! Läs gärna, för jag kan då inte uttrycka mig lika bra...
Här hos FC hittar ni svaren! Läs gärna, för jag kan då inte uttrycka mig lika bra...
2012-02-05
Älska, sakna
Syrran och jag pratar många gånger via Skype. Oftast är hennes härliga tvååring Sam med, och jag tror att han och jag gillar våra videosamtal lika mycket! Jag vill bara krypa igenom datorn för att krama och pussa det där lilla sköna odjuret som skrattar och bubblar och pekar på moster! ♥
Jag älskar Sams ålder. Det där mellan 2 och 3 år, när de är så underbara spontana, kramiga, busiga och oskuldsfulla. Love it!
Häromdagen hände något konstigt... Jag blev ledsen när jag pratade med guldklimpen. Han märkte aldrig det, inte hans mamma heller. Det kom väl mest när vi hade avslutat samtalet, och när jag berättade för Älskling och kompis F igår kväll.
Sam påminde med ens så otroligt mycket om Andreas...
Jag kom på mig själv att tänka att det var lustigt att sorgen och saknaden gjorde sig påminda just då, det brukar jag väl inte släppa fram förrän i slutet av maj? Dumma lilla jag...
Det där visar väl att sorg, saknad och att älska är hjärtefrågor. Då kan det ju bli så.
Usch, vad jag saknar!
Jag älskar Sams ålder. Det där mellan 2 och 3 år, när de är så underbara spontana, kramiga, busiga och oskuldsfulla. Love it!
Häromdagen hände något konstigt... Jag blev ledsen när jag pratade med guldklimpen. Han märkte aldrig det, inte hans mamma heller. Det kom väl mest när vi hade avslutat samtalet, och när jag berättade för Älskling och kompis F igår kväll.
Sam påminde med ens så otroligt mycket om Andreas...
Jag kom på mig själv att tänka att det var lustigt att sorgen och saknaden gjorde sig påminda just då, det brukar jag väl inte släppa fram förrän i slutet av maj? Dumma lilla jag...
Det där visar väl att sorg, saknad och att älska är hjärtefrågor. Då kan det ju bli så.
Usch, vad jag saknar!
2012-01-28
Facing the facts
Okej Ph, time to face the facts. Såhär är det:
* Du är 34, din man 43. Låt oss utgå ifrån att adoption inte kommer att ske av olika skäl, men framför allt åldern. Sen har du ju i snart 20 år sett adoption som ytterligare ett sätt att få barn, medan han inte ens hade hört ordet förrän för 5 år sedan. Att förvänta dig att han plötsligt är på samma nivå är inte ens rättvist. Då återstår alltså de där andra alternativen vi pratat om. Hormonbehandling, IVF, äggdonation, embryodonation.
* Du har en sköldkörtel som inte vill fungera, samt för många äggblåsor på äggstockarna. Du har inte haft mens på över ett år, och din senaste ägglossning var nog på 1800-talet. Ja, din ämnesomsättning är skit och ditt PCO jobbar emot dig på många olika sätt. Du är överviktig och båda hälsoproblemen gör att du får jobba dubbelt så hård för att gå ner i vikt.
MEN då får du väl göra det då! Börja göra något. Lite är bättre än ingenting, ta dina skor och ta de där varven i spåret. Följ med kollegorna ut på rasten, eller boka Friskis-dejt.
Det händer ju ingenting när du inte gör någonting. Make it happen! *kick ass*
* Du är 34, din man 43. Låt oss utgå ifrån att adoption inte kommer att ske av olika skäl, men framför allt åldern. Sen har du ju i snart 20 år sett adoption som ytterligare ett sätt att få barn, medan han inte ens hade hört ordet förrän för 5 år sedan. Att förvänta dig att han plötsligt är på samma nivå är inte ens rättvist. Då återstår alltså de där andra alternativen vi pratat om. Hormonbehandling, IVF, äggdonation, embryodonation.
* Du har en sköldkörtel som inte vill fungera, samt för många äggblåsor på äggstockarna. Du har inte haft mens på över ett år, och din senaste ägglossning var nog på 1800-talet. Ja, din ämnesomsättning är skit och ditt PCO jobbar emot dig på många olika sätt. Du är överviktig och båda hälsoproblemen gör att du får jobba dubbelt så hård för att gå ner i vikt.
MEN då får du väl göra det då! Börja göra något. Lite är bättre än ingenting, ta dina skor och ta de där varven i spåret. Följ med kollegorna ut på rasten, eller boka Friskis-dejt.
Det händer ju ingenting när du inte gör någonting. Make it happen! *kick ass*
2012-01-26
Dumma kropp!
En kort sammanfattning: otrolig glömska, ont i lederna, huvudvärk, glömska, trötthet, och sa jag att jag glömmer bort allt?
Dags för blodprov imorgon. Snart vet jag inte vad jag gör längre - äter jag medicin blir det fel, äter jag inte medicin blir det också fel! Men det känns värre med än utan... :(
2012-01-25
Funderingar, funderingar
Ojoj vad det snurrar runt i huvudet de senaste dagarna...
Det är rätt intensivt på jobbet, med nya barn och nya kollegor och inskolning och stökiga dagar och allt det andra som bör flyta på men inte alltid gör det.
Mitt i allt funderar jag mycket på mitt privatliv och vad som bör göras där. Hemma, hälsan, relationen, you name it.
Ja, jag tänker då inte förneka att en del av dessa tankar snurrar ändå kring barn. Hur ska vi göra nu? Vilken väg ska vi ta? Varför är vi inte igång än, vad hindrar oss från att ta nästa steg?
Varför gör inte min kropp som de flesta andras kroppar verkar kunna? Vad behövs för att få kroppen att fungera igen? Varför reagerar kroppen nästan inte på behandlingarna?
Varför hittar jag inte balansen?...
Det är rätt intensivt på jobbet, med nya barn och nya kollegor och inskolning och stökiga dagar och allt det andra som bör flyta på men inte alltid gör det.
Mitt i allt funderar jag mycket på mitt privatliv och vad som bör göras där. Hemma, hälsan, relationen, you name it.
Ja, jag tänker då inte förneka att en del av dessa tankar snurrar ändå kring barn. Hur ska vi göra nu? Vilken väg ska vi ta? Varför är vi inte igång än, vad hindrar oss från att ta nästa steg?
Varför gör inte min kropp som de flesta andras kroppar verkar kunna? Vad behövs för att få kroppen att fungera igen? Varför reagerar kroppen nästan inte på behandlingarna?
Varför hittar jag inte balansen?...
2012-01-20
*fniss*
Jag har fruktansvärd barnslig humor enligt min man. Jamen hallå, det är inte så konstigt om man jobbar dagligen med de roligaste varelser som finns! ;)
Det bästa jag vet är bajshumor. Inte grovt eller vulgärt, utan just barnsligt. Ja, jag är en sån som kan säga 'bajsunge' eller 'bajskorv' till barnen. Jag har bett om ursäkt för det flera gånger på jobbet, när föräldrarna suckar över att just deras unge verkar ha kommit in i bajs- och kissperioden och säger bajskorv till allt och alla. Sorry, mitt fel!
Till saken hör kanske att ett av mina första svenska ord just var 'bajs'. Och för oss som inte har svenska som modersmål är det ordet väldigt roligt! (Eller vad säger ni, syrran och F?)
Läste Carinas senaste inlägg på hennes blogg Barn och Pyssel och skrattade högt. Ena barnet hade fyllt år och önskade sig...en bajstårta!!Underbart!!
Gissa vad jag önskar mig för tårta i september... ;)
Det bästa jag vet är bajshumor. Inte grovt eller vulgärt, utan just barnsligt. Ja, jag är en sån som kan säga 'bajsunge' eller 'bajskorv' till barnen. Jag har bett om ursäkt för det flera gånger på jobbet, när föräldrarna suckar över att just deras unge verkar ha kommit in i bajs- och kissperioden och säger bajskorv till allt och alla. Sorry, mitt fel!
Till saken hör kanske att ett av mina första svenska ord just var 'bajs'. Och för oss som inte har svenska som modersmål är det ordet väldigt roligt! (Eller vad säger ni, syrran och F?)
Läste Carinas senaste inlägg på hennes blogg Barn och Pyssel och skrattade högt. Ena barnet hade fyllt år och önskade sig...en bajstårta!!Underbart!!
 | |
| Bilden fräckt lånat från Carinas blogg! |
Gissa vad jag önskar mig för tårta i september... ;)
2012-01-09
Förväntan
Jag läser tiotals bloggar. Om pyssel, om livet, om barnlängtan. Om sorg. Om ofrivillig barnlöshet.
Många av de sistnämnda bloggare har nu påbörjat otroliga resor: IVF-behandlingar, adoptionsresan eller graviditeter. Det är underbart att läsa dem, för det inger hopp.
En av mina bästaste vänner väntar en liten tös i vår. En till vän går snart på sin havandeskapsledighet. En annan vän har - efter en svår resa - äntligen blivit gravid. Det är magar överallt: putande, växande, stora, runda, fulla med nytt liv.
Jomenvisst, det är lite tungt ibland. Men jag väljer att glädjas åt deras lycka, och är helt öppet för vårt eget mirakel. Jag försöker föreställa mig själv att vi också får gråta glädjetårar över ett (två, fem) blått plus. Hur vi ska berätta för våra nära och kära. Hur vi ska förbereda oss på vårt barn. Packa en förlossningsväska, tänka ut namn, klaga över krämpor.
På den vägen SKA vi gå. Full av förväntan. Vänta bara!
Många av de sistnämnda bloggare har nu påbörjat otroliga resor: IVF-behandlingar, adoptionsresan eller graviditeter. Det är underbart att läsa dem, för det inger hopp.
En av mina bästaste vänner väntar en liten tös i vår. En till vän går snart på sin havandeskapsledighet. En annan vän har - efter en svår resa - äntligen blivit gravid. Det är magar överallt: putande, växande, stora, runda, fulla med nytt liv.
Jomenvisst, det är lite tungt ibland. Men jag väljer att glädjas åt deras lycka, och är helt öppet för vårt eget mirakel. Jag försöker föreställa mig själv att vi också får gråta glädjetårar över ett (två, fem) blått plus. Hur vi ska berätta för våra nära och kära. Hur vi ska förbereda oss på vårt barn. Packa en förlossningsväska, tänka ut namn, klaga över krämpor.
På den vägen SKA vi gå. Full av förväntan. Vänta bara!
2012-01-02
Ny start!
ÄNTLIGEN är det ett nytt år!
(inte meningen att väcka anstöt, men den här bilden täcker hela mitt 2011!
Bilden lånat från internet - men glömt varifrån)
Ja, 2012 är så efterlängtad. En ny start behövdes, och ett nytt år passade då alldeles perfekt. Bilden lånat från internet - men glömt varifrån)
Jag har stora förhoppningar för det här året, men självklart kommer jag inte bara luta mig tillbaka och vänta - jag kommer att vara en aktiv del utav det. Det här kommer att bli MITT år (och många andras, självklart). :)
Här hemma avslutade vi det gamla året genom att ha ett långt, allvarligt men bra samtal om hur vi ska göra. Hittills har det varit något av en enmansshow (min kloka gullevän M kommer att gilla det här, du vet ju att du har tyckt så länge...) och det var på tiden att vi tog tag i det. Från och med nu (och inte en minut för tidigt) är det Team B här hemma. Vi är två i det här äktenskapet, vi är två på den här resan. Vi ska hjälpa varandra, avlasta varandra, stötta varandra. Vi har gått igenom de olika lösningar och möjligheter, vi vet nu vilka vägar vi kan ta. Steg ett är att på allvar ta tag i vikten och hälsan, både han och jag. Om tre månader tar vi ett snack igen, för att diskutera nästa steg.
Jag vet att det nu blir som ett projekt, men jag ser det inte som Projekt Bebis. Jag ser det som Projekt Vi. Och nu är vi båda två med på noterna. Bättre start än så kan man inte få!
Så nu kör vi!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
