Sorgtankar

Ju mer jag tänker och känner efter kring mina jobbplaner, ju mer jag blir övertygad om att det är det där med sorg och krishantering jag vill och bör jobba med. Jag tycker att det ÄR så viktigt att fånga upp barn i sorg på ett bra sätt, att se sorgen och erkänna den och hjälpa till för att den inte blir som den största stenen i hjärtat!

Samtidigt som jag funderar på min yrkesframtid läser jag om andras sorg, till exempel på fina Annas blogg. Om årsdagar, om när man har gått igenom ett helt år med sorg och hur det förväntas vara sedan. That brings back memories...

Jag tycker ju att man får sörja när man vill, oavsett datum eller tid. Behövs det så behövs det.
För mig kom ju största smällen först efter ett halv år, jag gick på autopilot dagarna efter lilla grabben dog. Fixa, finnas till för andra i familjen, ordna, inte känna för mycket. Tills det bara tog slut. Sorgen skulle ut, hade satt sig fast i min kropp och mitt huvud. Panikattacker, depression - rubbet.
Åren med terapi som följde är det bästa jag har gjort, jag var på botten och fick kämpa mig uppåt igen. Men det kan jag skriva om en annan gång.

Det jag tänkte på var det där med förväntningar av omgivningen. Efter ett år har man upplevt jul, påsk, födelsedag, dödsdag osv en gång. Och sedan då? Jo, jag upplevde att medan det blev tyngre för mig så hade omgivningens liv fortsatt. Och någonstans förväntades från mig att jag också hade gjort det. Gått vidare liksom.
Ja, jag hade gått vidare. Det var det enda jag kunde göra ju. Men sorgen blev inte mindre för det.
Och kommentarer som 'Men nu har det ju gått ett år' eller 'Tiden läker alla sår' hjälpte inte ett dugg, tvärtom.

Sorg tar tid, och den som sörjer bestämmer själv hur länge. Ibland varar den hela livet, men det kanske inte syns eller märks utanpå. Den som sörjer har hittat ett sätt att hantera det, såret blöder inte längre men ärren finns kvar. För alltid.

Några goda råd till er som möter människor i sorg i ert liv: finns där. Inte bara i början, när allt är som färskast. Utan kanske ännu viktigare lite senare. Hör av er, skicka meddelande, vad som helst. Det betyder mycket att höra från någon om att den tänker på en när det är en sådan mörk stund, oavsett om det har gått en vecka, ett år eller ett decennium.
Det betyder också att den som är saknad inte är bortglömd...