Det där med förtroende..

Har tänkt lite på en sak, och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det..

För en vecka sedan kom en av mina grannar (som även är förälder till ett barn på jobbet) till mig. Hon jobbar på min vårdcentral, jag har pratat med henne då och då när jag har ringt för att ta reda på blodprovsresultat. Hon började med att be om ursäkt för att hon hade gjort bort sig totalt.
Sedan berättade hon att hon hade pratat med en annan granne (som även är min numera föräldralediga kollega) om mig. Den andra tjejen hade då berättat att vi försöker få barn men att det inte går så bra, att jag har sköldkörtelproblem och måste ta prover regelbundet (eller något liknande). Och hon hade svarat 'Jag vet'. Och nu bad hon så mycket om ursäkt för att hon brutit mot sin tystnadsplikt.

Jag är ju inte arg på henne. Jag är knappast hemlig angående vår barnlängtan, även om jag inte bara berättar om det till alla. Och jovisst, hon har tystnadsplikt - men att svara 'jag vet' på någon annans berättelse känns knappast som ett brott. Dessutom vet hon egentligen bara om hur mina blodvärden ser ut och varför de måste ligga på en viss nivå. Jag har fortfarande förtroende för henne som sjuksköterska, ingen större skada skett.

Däremot känner jag mig mer sviken på den andra grannen, som berättade för henne. Jag gillar henne och vi umgås en del. Hon vet om våra försök, men vad har hon för rätt att berätta vidare till folk jag knappast känner?