Finfin kille!

Har ni sett vilken underbar kille? Här är Sam, lite mer än en månad gammal nu, med sina fina kläder på. Designed and made by Gekko, beställd by moster Ph. :)
Han hade inte riktigt ro att ligga stilla, hihi!

Nya leksaker!

Jag har köpt några julklappar till mig själv i år! Två stycken godingar som jag hämtat hem såhär på mellandagarna. Eller julklappar... den ena är snarare en sen födelsedagspresent som jag har längtat efter, och den andra är.. högst nodvändigt! :)

Den ena: en overlock! Åh vilken lycka! Det blev en Janome My lock 744D, klickat hem från SMD i England. Idag hämtade jag ut jättepaketet, och efter att ha beundrat innehållet kan jag säga att det kliar i fingrarna! :)

Den andra: en sprillans ny dator! Efter goda råd från min lillasyster/familjens datanörd blev det en sagolik Acer Aspire 5738ZG (som jag just nu skriver på - och det är plötsligt sååå mycket lättare/snabbare/roligare!).

Så ikväll har jag suttit med båda leksakerna på mitt nystädade hobbyrum (Sambon: 'Va? Jag ser golv! Jag ser ett stort skrivbord!') och använt den ena för att lära mig om den andra.

God jul!

En riktig god jul till er alla, var rädda om varandra och glöm inte att tala om för era nära och kära att de är omtyckta!

Vackert med vintern!

Jag älskar vinter! Allting blir så vackert vit och underbart sagolikt med frost och snö!
Kolla bara vad det gör med naturen...

fotograf: min mamma :)

♥ Min Älskling ♥

Jag måste bara skriva lite om min Älskling. Jag tycker att han förtjänar det. :)

Jag blir tokig när han glömmer sina svettiga innebandykläder tillsammans med en nyinköpt handduk i sportväskan i en vecka. Eller när han glömmer att stänga locket/skåpet, eller när han bara handlar det han själv tycker om och kommer ihåg. Eller när han tvättar mina känsliga ljusa plagg på 60grader med sina mörka sportkläder.

Men han köper rosor till mig när han känner på sig att jag är lite nere. Han fäller ner toalettlocket för min skull (woohoo!). Han lämnar små 'Sov gott'-lappar på min kudde när han jobbar sent. Han hör av sig varje morgon och varje kväll när vi är i olika delar av landet/världen. Han gick med på att - trots sin egen katträdsla - skaffa en katt när jag behövde det. Han står ut med katten... ;)
Han håller sig lugn när jag stressar (och tvärtom, hehe). Han tröstar när jag är ledsen. Han står ut med mitt stök och alla mina högar (lärarens förbannelse). Han låter mig pynta huset med orangea flaggor när holländska fotbollslandslaget spelar. Han håller upp modet och hoppet om att vi ska få egna barn, även när jag deppar ihop efter alla läkarbesök. Han följer med mig till vårdcentralen för att hålla min hand när jag ska ta blodprov, för att han vet att jag har nålskräck.
Han har accepterat (och tycker om) min knasiga familj... ;)

Han är min, och jag älskar honom över allt annat! Jag längtar tills han blir min man och jag hans fru, och ser framemot resten av vårt liv tillsammans.

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Dags igen

På måndag ska jag - äntligen - börja jobba igen. 100% direkt, för i den här verksamheten är det allt eller inget. Men det gör inget, jag har längtat efter att få vara med barnen och kollegorna igen.
Jag känner att jag inte är helt återställd än, men om jag ser till att sova ordentligt och vila mycket kommer det att gå bra. Dessutom är det bara en vecka kvar till jul, vi har stängt på mellandagarna (inga barn där) så det blir lite lugnare.

Jag är mycket gladare nu än jag var för några veckor sedan. Samtidigt känner jag mig så sugen på att bara gråta lite då och då, men det kan lika bra vara pms... I don't know. Men det är nog helt okej vad det än är. :)

Orken och koncentrationen, de har inte riktigt kommit tillbaka ordentligt. But hey, det går uppåt och det är bra!

Hemma lite till

Jag börjar komma ur det deppiga, men tröttheten och framför allt koncentrationsproblemet vill inte riktigt ge sig än. Ingen fara, jag vet ju att det kommer att bli bättre. Men jag är lite otålig... ;)

Igår kom jag hem efter mitt besök hos syrran, sambon och Sam. Det är alltid skönt att komma hem, men ack så mysigt det var hos den där lille mannen! Syrran var ingen kul, så jag hjälpte till att bygga altantrappa med hennes sambo istället. ;) (hehehe! Nejdå, det var hon visst, men det var roligt att bygga lite!)

Japp, skönt att komma hem - men jag hade gärna tagit med lillen hit. ;)

Och nu satsar jag på att bli frisk. Jag blir hemma en vecka till, snart är det jul, och sedan väntar bröllopet. Under tiden ska jag ut på promenader, få bort några kilo (en hel del, tack), må bra, njuta av min Älskling och min fyrtassade lilla vän. Jag ska hålla koll på mina hormoner och mina äggstockar, men jag tror att den delen av kroppen mår bra när jag också gör det. Jag är trött på att inte känna igen mig själv. Nu vänder det, bara för att jag har bestämt det!
Jag är inte sköldkörtelpatienten Ph. Jag är Ph, och jag har en sköldkörtelsjukdom.
That's the difference.

Puss på alla mina underbara vänner, tusen tack för att ni finns! Det har underlättat massor, ska ni veta. Snart är jag tillbaka. ♥

Psykiskt - fysiskt

Lustigt ibland hur något psykiskt kan orsaka fysiska 'besvär'...
Till exempel, en tanke som man inte berättar kan bli klumpen i halsen. Bekymret som man håller inne med blir huvudvärken, eller magont. Förstår ni vad jag menar?

Enligt mina erfarenheter blir sådana fysiska besvär mindre när man släpper ut tanken/bekymret/oron. Talar ut, berättar.

Men jag vet inte hur jag ska berätta det jag tänker. Borde jag? Eller borde jag hålla tyst?
Just nu väljer jag att svälja bort tanken, istället för att berätta. Tillsammans med klumpen. Det dunkar hårt i hjärtat, men jag kan stå ut med det ett tag...

Underbar timeout i Östhammar

Har blivit sjukskriven pga sköldkörteln (bröt ihop lite på jobbet och blev hemskickad - fick dessutom ny diagnos men däröver mer senare) och passade på att följa med min mamma till min syster och hennes familj i Östhammar. Mest naturligt för att träffa min nya systerson! :)

Så jag har en timeout från jobbet med alla blöjbyten...för att byta blöja på ett mycket mindre barn! Och I looooove it!!! Han är helt underbar, han luktar så gott och jag älskar att byta blöja på honom. Måste vara en konstig böjelse jag har... ;)

Titta bara så söt... (lilla systersonen, inte hans moster alltså...) ;)

Stolt moster!

Det här är min systerson Sam, född kl04.49 imorse!
51cm, 3510g.

En sådan vacker liten kille! Inte konstigt att de kallas 'underverk'... :)

Ett superstort grattis till hans stolta föräldrar (jag vet att den nybliven mamman läser det här, haha!), ni gjorde ett fantastiskt jobb och jag är så glad att jag får vara hans moster!

Kan det vara så enkelt?

I tisdags pratade jag med överläkaren på endokrin. När vi sedan hade lagt på var jag kluven:
Hade jag sett framemot det HÄR? Big deal... / Det var faktiskt några småsaker som verkade bra att testa... :)

Han sa bland annat att jag kanske hade 'en dålig burk Levaxin'. Och att han tyckte att jag skulle höja ialla fall, till 125 mikrogram.
Så idag gick jag till apoteket för att hämta ut ny och mer Levaxin. Jag nämnde för damerna på apoteket om läkarens uttalande om burken, och de stirrade alla tre på mig innan de unisont brast ut att så absolut inte kan vara fallet. Jag hade ingen lust att säga emot dem, och ena damen frågade mig om jag åt annan medicin eller kosttillskott som skulle kunna störa kroppens intag av Levaxinet.
Jag visste sedan länge att järn och kalcium kan störa, så jag har varit noga med att inte ta det. Men visst, jag äter kosttillskott. Javisst, i samma stund som jag tar min Levaxin, på morgonen.

Och då sa hon de orden som kanske - kanske!- innebär slutet på min dip, mina koncentrationssvårigheter, min tröga ämnesomsättning, ja de flesta sköldkörtelbundna hälsoproblem:

'Men mineraler kan också störa kroppens förmåga att ta emot Levaxinet. Du ska ha minst 2 timmar mellan Levaxin och de andra tabletterna.'

Och hon kan ha så rätt! Jag började ta kosttillskott för ca 8 veckor sedan - när jag började med en ny diet. Det tar ca 6-8 veckor för kroppen att anpassa sig efter Levaxinet - voilá!
Så OM det stämmer så kommer det att märkas rejält om en och en halv månad. :)

En pytteliten ändring i rutinerna skulle alltså kunna vara allt som krävs. Så nu ska jag testa att ta Levaxin på kvällarna och resten på morgonen. 6-8 veckor kan jag stå ut med att vara såhär. Bara omgivningen klarar det med... Så hoppas att ni står ut med mina humör/hormonsvängar lite till. Jag ser ljuset for real den här gången. ;)

På väg upp

Var inte så glad överraskad när det visade sig att det var samma gamla läkaren som ringde...
Fick som väntat en hel del nya prover att ta, kanske ger det något. I don't know.
Imorgon har jag telefontid med endokrinmedicinska överläkaren, det känns mycket bra.

Mår inte helt 100% än, fortfarande mycket trött och lite inte-så-glad men det har vänt i alla fall. :)

Vad jag än trodde...

...så trodde jag fel.

Det var inte labbet som gjorde ett misstag. Det var min sköldkörtel. TSH hade gått upp.
Nåja, jag har en telefontid hos min nya läkare imorgon och med lite tur har endokrin tagit emot min remiss nu.

Men jag mår bläh. Ingenting känns roligt just nu, jobbet ger en del (massor av kramar av barnen, det mår man bra av) men kräver massor med, jag tar åt mig det minsta lilla och känner mig som ett emotionellt vrak.

Usch, jag önskar att jag bara kunde gömma mig i några veckor...

Nya (ande)tag

Jag är inte där än. Jag brukar vara en mycket positiv och optimistisk person - klart att jag är det fortfarande - men just nu är jag kvar därnere.
Det har ju hänt bra saker: sköterskan på vårdcentralen ringde att jag kunde komma imorgon för att ta ett nytt blodprov, för det är ju möjligt att det blev fel. Dessutom ska jag få en telefontid med en ny (tydligen min ordinarie) läkare på fredag nästa vecka. Hoppas att hon inte är så remissrädd som den förra...

Det mörka:
Jag längtar så. Jag blir så besviken på allt som motarbetar. Jag trodde aldrig att det kunde bli såhär, med alla missfall och undersökningar och tunga uppförsbackar. Det räcker nu, jag orkar inte. Jag orkar inte slåss och vara positiv jämt. Give me a break...

Det ljusa:
Det ordnar sig. Allt ordnar sig. Det tror jag på, på ett eller annat sätt så finns det väl en anledning för att allt det här hände nu. Livet är smart, kroppen med, jag borde tänka efter vad det är de försöker säga mig. Lyssna, vila.

Nu förstår jag det där med mellan hopp och förtvivlan...

No air..

Skickad iväg personlig remiss till endokrin, ringt endokrin ('jo, det är möjligt att TSH skenar iväg och T4 stannar kvar - fast det är inte så vanligt'), ringt vårdcentralen och fått telefontid fredag nästa vecka. Vänta, vänta, vänta.
Visst, jag har tagit tag i mitt liv och min hälsa. Men nu har luften gått ur och orken slut.
Känner mig trött, emotionellt instabil och nedstämd. Bläää.

Vårdcentral, schmårdcentral

Blodprov tagna, Pergotime inhandlat, mensen kommit... Imorgon börjar vår hormonbehandling!

NOT.

I torsdags tog jag ett till blodprov (min läkare tycker att hon behövde kolla upp en massa saker som jag varken har besvär av eller är orolig för...), där TSH-värdet (hjärnans hormon till sköldkörteln) kollades. Egentligen onödigt för det hade de gjort veckan innan, men de glömde att ta bort osv. Strunt samma, lika bra att kolla en extra gång tyckte jag.
Så imorse ringde jag till vårdcentralen för att höra vad resultatet var.
- Då ska vi se... Jo, ditt TSH är 12 och ditt T4 är 12,97.

Jaha, okej.

VA?? 12?? Det är inte möjligt, det var 1,7 förra veckan! Labbet måste ha skrivit fel, det ska nog vara 1,2...

- Nej det står här, TSH 12. Läkaren har skrivit att du ska höja Levaxin till 125 mikrogram.


OCH NU FÅR DET VARA NOG!
Jag har känt på mig att jag äter för mycket Levaxin, att jag borde sänka dosen tillbaka till 75mikrogram istället. Och att det inte stämmer med värden som åker bergochdalbana.
Så jag tänker inte höja. Jag kräver en remiss i den här pjäsen, för jag är trött på att vara läkarens försökskanin. Jag har läst på tillräckligt för att veta att det här låter absurd.

Det som kändes som mest jobbigt var att jag behövde ringa gynekologen för att avboka ultraljud och hormonbehandlingen, för så länge det här inte fungerar bra kommer ingen behandling att ge önskat resultat... Och jag vill varken utsätta mig själv eller Älsklingen för det. Längtan är så stor, och mitt psyke orkar inte med fler besvikelse just nu...

Operation 'Reclaim My Thyroid' has started!!

Nytt försök

I fredags kom mensen. Tyvärr/Gudskelov, jag vet inte riktigt. Bra, tror jag.
För det innebär att jag börjar med Pergotime-behandling på tisdag.

Måtte det fungera den här gången. Jag längtar så det gör ont, och med en stor skara gravida kollegor och släktingar runtomkring är det inte lätt att bara glädjas jämt åt deras lycka.
Jag vill så gärna, jag försöker låta bli att stressa upp mig själv men det känns varje dag. Jag älskar min Älskling, jag älskar mitt liv - men vi är så redo för en ny familjemedlem!

Så kropp: Do Your Job! Jag är redo.

Självbevarelsedrift

Häromdagen var det 6 år sedan min älskade morfar dog på en tågstation en kväll efter en heldag ute med mormor. Han skulle bara kolla vad det stod på skylten, sa han till henne. Vände sig om, föll framstupa - och det var det. Hjärtat stannade, han var redan död när han slog i marken.

Jag hade skickat ett meddelande till mamma och mormor, och traditionsenligt (min morfar älskade traditioner!) så tog jag en whisky kl20 och skålade på morfar. Sådana ritualer lugnar, tycker jag. Det bara ska vara så.

Mamma och jag pratade länge den kvällen, om dödsdagar. Hon tycker att det är svårt med morfars dödsdag, för det var så konstigt alltihop. Jag var i NL av en slump, skulle träffa morfar och mormor dagen efter för att umgås hela dagen. Morfar skulle visa mig militärmuseet som han jobbade på, och jag tror att vi såg båda framemot det.
Syrran och jag åt middag hos pappa när mamma ringde. Hon hade kommit hem efter ett yogapass och fått ett konstigt meddelande på sin telefonsvarare: din pappa har dött. Hon undrade om vi kunde komma hem.
Vi packade ihop några saker, körde till mormor och sedan bodde vi där tills efter begravningen.
Mamma är som jag: vi stänger av känslorna, slår på autopilot och gör det som krävs för att överleva - känslorna släpper vi fram då och då, när vi tillåter.

Samma avstängning hände när Andreas dog. Jag vet att jag ringde till mamma strax efter att ambulansen hade kört iväg med honom, när vi inte visste hur det var än. Och när vi fick dödsbeskedet ringde jag igen. Men då fanns det ingenting kvar i rösten längre, sa mamma. Jag var helt tom på känslor.

Självbevarelsedrift. Jag vet att jag gör så för att överleva, jag skulle inte klara av det annars tror jag. Men nackdelen är att kroppen minns, och att det måste ut på ett eller annat sätt. Det tog mig ett och ett halvt år intensivterapi för att kunna nå mina minnen så att smärtan skulle ut, för att kontrollera panikattackerna som kom så fort jag hörde en ambulans eller helikopter.
Den tuffaste tiden i mitt liv, men jag vet inte hur det hade blivit om jag inte hade försökt.

Oj, det blev lite tungt... Ni ser, det är en bergochdalbana. Men jag kan inte fastna i det djupa, inte stanna i det ytliga heller. Måste pendla lite för balansens skull.
Någon gång ska jag sätta mig ner och skriva upp allt jag minns från den kvällen då hjärtat brast. Men nu värker ärren lite. Ett brustet och ihopläkt hjärta måste vila lite då och då.

Ytliga saker

Sisterdear har kommit fram nu, och under middagen diskuterades allt möjligt - från genus och kvotering till konspirationsteorier, USA, PMS och plocka in i diskmaskinen. Jätteroligt!
Sedan - ack fasa! - kom ämnet skor upp.

Och där, mina vänner, har ni min akilleshäl. I love shoes. Det har jag fått (tagit?) efter min farmor, som hade 3 (!) stora garderober fulla med skor, väskor och hattar...
Sambon tycker jämt att jag har för många skor. Systern är som jag och älskar skor, att man aldrig kan ha för många.
Jag, jag förnekar allt. ;)

Syster J har en bra förklaring: man kan ha en dålig dag på stan där allt man provar är för litet/stort/fult/dyrt/osv. Men skor passar nästan alltid! Jag känner igen det: jag kan känna mig tjock eller ful eller tråkig i vissa kläder, men skorna gör oftast att jag blir på bra humör. Jag har inga skor som jag känner mig tjock i, eller ful (okej, bortsett från vinterkängorna som jag har på jobbet, haha!)

Men okej, jag tog papper och penna och gick igenom huset för att räkna mina skor.
JAG SKÄMS!!! 57 par!! Men till mitt försvar kan jag säga att jag räknat allt: flipflops, regnstövlar, gympaskor, vinterkängor, finskor, skridskor (hihi), allt.

Okej, det var lite väl många. Jag ska nog rensa lite, för som sambon sa: 'Du använder ju inte ens alla...'
I hate it when he's right...

Bra för själen

Jag vet, det är snart onsdag - men jag lever fortfarande på energin och adrenalin från i fredags och lördags!
Stockholm är underbar, framför allt om man inte bor där! ;)
Jag hann umgås lite med min kompis, hennes sambo och min älskade gudson M, som slängde sig i famnen på mig så fort han såg mig (med ett vrål, härligt!).

Men det allra bästa var väl att jag hann umgås mycket med min bästa vän sedan 6:an! Han bor i London, jag i Linköping - vi hinner inte träffas så ofta. Sista gången var faktiskt på hans bröllop i Glastonbury förra året... Det är klart att vi hörs en del via mejl och telefon, men det är inte riktigt samma sak. Och när vi äntligen var i samma land passade vi på att ses.
Så man kan säga att jag hade en date med en gift man, hihi! Men hans fru och min blivande man visste om det. ;)
Vi gick i Gamla Stan och längs slottet, åt trerättersmiddag på TGIF på Kungträdsgården (huvudrätt, efterrätt och efterrättsdrink med jordgubbar, vaniljglass och amaretto, mums!) och tog en lång promenad efter middag. Och pratade, pratade, pratade. Vi hade faktiskt lite svårt att avsluta kvällen... Men en människa måste ju sova också.

Dagen efter (lördag) träffades vi på Hovet - vi och halva Stockholm för att se MUSE! E frilansar som ljustekniker och hade blivit inhyrd av gruppen (eller företaget som skötte ljuset då), och han fixade ett pass till mig eftersom han vet att jag avgudar Muse.
Bästa showen jag någonsin har sett!!! Vilken ljusshow, vilken 'vibe'! Lyckorus!

De spelade mina favoriter, självklart var jag alldeles hes efter showen. :)

Så mina vänner, jag är fortfarande high på adrenalin! Muse och kompis E i en och samma helg - that's heaven! Tur att jag vet att jag kommer att se båda i sommar...


(Nej, jag har inte varit på kyrkogården. Jag ville ta tid för det, och kände att det skulle bli fel om jag i all hast skulle åka förbi. Plus att jag behövde mycket uppåtenergi, och jag är nästan säker på att jag skulle blivit ledsen och släppa ut sorgen där och då - och det skulle ha satt sina spår hela helgen. Det orkade jag inte med... Jag vet inte varför, men det är en hel del tunga sorgstenar just nu. Och jag vill bara släppa ut dem lite i taget, för jag vet inte hur mycket det blir annars. Det sliter så, Sorgen. Jag måste låta mitt kontrollbehov styra lite här...)

Härlig jag-helg!

Det har varit ett par väldigt intensiva veckor för min del. Jobbet har krävt mycket tid, jag har varit trött och emotionellt har det väl varit en bergochdalbana (typ Nyckelpigan, inte Balder). :)

Så idag har jag tagit ledig, och just nu sitter jag på tåget på väg upp till Stockholm.
Där ska jag träffa min bästa kompis, som är på turné med brittiska gruppen Muse. De spelar på Hovet imorgon kväll, kompis E är ljud- och ljustekniker där och jag ska se showen!
Dubbel lycka alltså, för jag storgillar Muse OCH jag hinner träffa honom. Sist var på hans bröllop förra året... Det är inte alltid lätt att träffas! Särskilt när han bor i England och jag i Sverige... ;)

Dessutom hinner jag krama mitt ena gudbarn M och hans mamma, och träffa några fler vänner från tiden jag bodde och jobbade i Stlm.

Och jag har bestämt mig för att besöka Andreas grav. Där har jag tyvärr inte varit på länge - medvetet, omedvetet. Jag längtar dit nu, även om jag inte behöver gå dit. Han finns ju överallt. Men det ska bli skönt att åka till kyrkogården i alla fall.

Ja, den här helgen ska jag bara göra sådana saker som gör mig glad! Det tycker jag att jag är värd.

Mitt hjärta, mitt hjärta!

Veckans postleverans innehöll en hjärtlig överraskning!
(Nåja, inte särskilt överraskande egentligen eftersom jag hade beställt dem, men ändå!)


Dessa två skönheter är handgjorda av Johanna med bloggen johannadesign.
I paketet fanns även en riktig överraskning, en härligt doftande lavendelpåse med en söt medaljong. Nu doftar det Frankrike och sensommar i vårt vardagsrum. :)

Tusen tack, Johanna!! De är verkligen superfina!

Ständigt dessa blodprov...

Idag var jag hos läkaren för ytterligare ett blodprov, för att se hur det går med Levaxinvärdet. Usch, jag tycker verkligen inte om nålar! But a girl's gotta do what a girl's gotta do. :)

Tjejen (en ny, tror jag) som skulle ta provet började fingra på insidan av armvecket. Jag vet att även om ådrorna syns tydligt på den sidan så rullar dom bort, så jag påpekade att de andra brukar ta en blodåder på utsidan istället. ( Jag blev tillochmed nekad att lämna blod till blodbanken i somras pga detta!)
'Nejdå, den här syns jättebra' säger hon - och sticker. Och säger: 'Ojdå... det kommer inget blod. Jag tror att den rullade bort.' JASÅ?? Morr...
Så jag bet ihop och sa något i stil med 'Ta andra sidan då'. Vilket hon gjorde. Och vips- så kunde hon fylla två rör! Hade hon lyssnat på mig hade jag slupit två stick och två blåmärke imorgon...

Men men! Det är ju för en bra sak! :) Nu hoppas jag att värdet har gått upp lite. För då kan jag ringa gynekologen igen och boka in tid för hormonbehandling. Och då blir det en hel del andra tester - men stickfria, dom får man kissa på. ;)

En ny dag

Igår kväll, innan jag somnade, fick jag denna dikt via sms av min härliga vän F:

Att vara stark

Att vara stark är inte

att aldrig falla,

att alltid veta,

att alltid kunna

Att vara stark är inte

att alltid orka skratta,

att hoppa högst

eller vilja mest

Att vara stark är inte

att lyfta tyngst,

att komma längst

eller att alltid lyckas

Att vara stark är

att se livet som det är,

att acceptera dess kraft

och ta del av den

Att falla till botten,

slå sig hårt

och alltid komma igen

Att vara stark är

att våga hoppas

när ens tro är som svagast

Att vara stark är

att se ett ljus i mörkret

och alltid kämpa

för att nå dit

Marie Fredriksson Anthony, -86

Vackra bloggar, gamla minnen

Idag har jag hittat två nya pärlor i bloggvärlden (tack F för länken!).

Båda handlar om livet, kärlek och sorgen efter ett förlorat barn.
Båda är skrivna av mammor: Tildas mamma och Victors mamma.

Jag har suttit i över en timme och läst deras vackra, vackra bloggar. Jag har gråtit. Jag har känt igen så mycket av det de skriver, trots att våra historier är olika. Smärtan, reaktioner, längtan, drömmarna...

Det var skönt att gråta lite. Med ens var smärtan så nära igen, det där huggandet i hjärtat som jag kände så tydligt den junidagen för 8 år sedan. Då var allt tydligt, kroppen som skrek av längtan och tankarna som bortdomnade. Och den där vassa smärtan... Jag minns det mesta genom den.

Jag minns hans skratt, hans varma kramar, hans busiga sätt, hans stora bruna ögon. Jag minns hur jag längtade efter att få krama honom, hur han alltid skulle prata med mig i telefonen, hur han sjöng i bilen. Jag minns hur jag väntade ute på ambulansen, hur jag inte förstod varför det tog så lång tid, hur helikoptern hängde över huset men inte kunde landa, hur de sprang upp med hans lilla kropp i armarna och försvann mot ambulansen.
Jag minns hur konstigt det var att se, känna honom på sjukhuset. I den där hårda sängen, med sjukhuspyamas på sig. Så blek, så kall. Jag minns den vackra begravningen, allt var så ljust och så många var där.

Nu när jag skriver allt det där är det precis som om jag hör Andreas igen. Skratta, ropa.
Jag hoppas att jag drömmer om honom inatt.

Drömmar

Min senaste vecka kännetecknades av drömmar. Framtidsdrömmar. Om barn, bröllop, huset, trädgården, jobb, allt möjligt.
För min del har det mest varit drömmar om jobbet. Jag älskar mitt jobb, jag älskar att jobba med barn! Men jag drömmer om att få jobba mera med vuxna.

Jag vill fortsätta med min något udda hobby: krishantering och sorgebearbetning. Jag vill föreläsa, ge kurser i hur man kan jobba med något så livsviktigt som döden.
Jag vill öppna upp ett tabubelagt ämne!

Så nu ska jag utforska möjligheterna. Min gullevän M skickar då och då information om vidareutbildning eller seminarier kring sorg till mig, så där finns en del att upptäcka. Och jag har kastat ut några krokar för att se hur jag ska gå tillväga att kunna föreläsa på 'proffsnivå'.
Med små steg, inget som ska ske imorgon eller så. Men små steg framåt!

Efterlängtad Overlock

Snart, SNART ska jag klicka hem min Janome 744D Overlock från engelska Sewing Machines Direct.

Vad jag längtar!!! :)
Fingrarna kliar, jag vill skapa!

Tårta

Citronbotten

Vit chokladmousse med citronskal
Chokladbotten
Mörk chokladmousse med apelsinskal
Hallon

Citronbotten igen
Täcka med marängkräm
Garnera med hallon

Äta med svärfamilj
MUMS!!!

Juryns poäng
Bagaren: 5 av 5
(fast marängkrämen blev lite halvbra)
Älskling: 3 av 5
Svägerska: 5 av 5
(och extra poäng till marängkrämen)
Svärföräldrarna: 4 av 5
(oj, så mäktig den var)
Barn 1 (8 år): Mums!
Barn 2 (5 år): gillar inte krämen
Barn 3 (2 år): vill hellre ha hallon

Så vi får väl se om det blir den här tårtan på vårt bröllop.
Men god var den i alla fall!

Yummie!

Den här helgen ska jag provbaka min eventuella bröllopstårta. :)

Vi har svårt att komma överens på den punkten, Älskling och jag. Han gillar prinsesstårta och semlor, jag gillar äppelpaj och toscakakor. Så vad gör man då?
Jo, då försöker man kompromissa - med den här:

Vackert, eller hur? Den kommer ur Leila Lindholms bok 'A Piece of Cake', och receptet hittar ni här. Citronbotten, chokladbotten, vit- och mörk chokladmousse och marängkräm... Mums!

Offentliga personer måste kunna ta skit?

Sambon bloggar också. Han började långt före mig, med sin hockeyblogg. Chefens order (nåja, sambons förslag...).
Jag läser hans blogg ofta. För att veta vad han skriver, vad andra kommenterar och ibland (hihi) om han har skrivit något om mig eller om våra familjer (vilket han gör emellanåt).
Och det är klart, inte alla håller med det han skriver - och det har dom rätt till.
Men jag har så svårt för dom där typerna som blir dumma och skriver förolämpande saker om honom i kommentarerna. Vad har det med ämnet - hockey - att göra? Onödigt!

Så tipsade sambon mig om en tjej som kommenterar i hans blogg ibland. Det visar sig vara Tony Mårtenssons syster, som i sin tur i sin blogg har skrivit (efter att sambon hade uttalat sig rätt negativt om LHC eller Mårtensson, kom inte ihåg) att hon var så trött på hockeybloggen. Visst, det får hon definitivt tycka. Jag blir också trött på honom ibland. ;)

Men jag blev lite sårad av någon som lämnade en kommentar där:

Anonym sa...

Hej!
Din bror är en offentlig person. Folk som inte kan någonting och har som jobb att tycka och tro att dom kan saker bättre, och vet hur man ska göra kommer alltid att kritisera och skriva elaka saker om offentliga personer. Anledningen är för att dom tjänar pengar på det. Egna åsikter har dom inte, dom gömmer sig bakom en fast anställning och vågar förmodligen inte interjuva spelaren fören dom har skrivit positivt om personen ifråga.
Det känns alltid som en kränkning mot en själv när någon skriver eller snackar skit om nära och kära. Tyvärr så måste du vänja dig. Du vet vad din bror kan, du vet att du kan garva vid jul. Bergsten och alla andra som tror att dom kan kommer springa och vilja ha sina 20sek med din bror för då har han gjort 30 pinnar på 20 matcher..

Ge inte Bergsten och grabbarna mer onödiga googleträffar... Dom är värdelösa individer...

den 25 september 2009 13:44

Är inte det där lite motsägelsefullt? Först säga att det känns alltid som en kränkning, ja det är tufft, blablabla - och sen göra samma sak... Nu känner jag mig lite kränkt! Det är ju faktiskt MIN älskling han/hon skriver så nedlåtande om! :(

Tja, är man en offentlig person (om än bara här i Östergötland kanske) så får man tydligen stå ut med en del skit. Synd att det ska vara så...

Till råga på allt...

...så kom mensen idag. :(

Jag kände i brösten att jag måste ha haft ägglossning, vilket kändes underbar (fast lite smärtsamt, hihi) eftersom jag inte har den så ofta. :) Även om jag nästan var säker på att vi missade ägglossningen så hoppades jag väl innerst inne att vi lyckades pricka den - men icke.

Nåja. Det funkade i alla fall. Hoppas det fortsätter nu så att vi kan producera ett litet underverk snart. :)

Sjuk...igen!

Suck. Andra gången inom en månad med feber och hosta. Typiskt.
Jag är bara så dålig på att vara sjuk! Jag har inte ro att ligga och ta det lugnt, jag blir rastlös och anstränger mig lite för mycket - och betalar sedan genom att febern stiger och hostandet blir värre... :(

Jag får väl skylla mig själv. Jag valde att jobba på förskola, och bara älskar att krama alla dessa vandrande tickande bacillbomber! :)

Anna Anka

Såg ni Skavlan på svt1 igår? Skitbra gäster! Jay-Z, Melody Gardot, Henrik Schyffert och så Anna Anka.

Jag måste säga att jag nog ändrat uppfattning om henne. I alla fall delvis. Det som stått i tidningarna om hennes uttalande om jämställdhet har jag tyckt var förfärligt. Men igår fick hon möjlighet att förklara lite.
Hon sa bland annat att här i Sverige ska de flesta kvinnorna passa in i en viss låda. Sticker man ut så är det fel, då är man udda/konstig osv. Och där kände jag att hon har så rätt!! Det har nog varit en av mina negativa uppfattningar om svenskarna. Allt ska vara så j-kla 'lagom' (jag hatar det ordet!). Varför får man inte sticka ut lite? Är det för att de andra känner sig hotade då? Eller är de i smyg avundsjuka för att de själva också skulle vilja sticka ut lite mera?

I många avseende är Sverige ett välutvecklad land. Vi har det rätt bra här. Vården är mycket bättre än i andra länder, i forskning och teknologiutveckling ligger Sverige långt fram, naturen är helt makalös underbar och det här med jämställdhet (trots det Anna säger, haha!) tycker jag är mycket bra.
Men Sveriges sociala utveckling, den har inte kommit så långt än...

Små vackra ting

Syster V och jag besökte Norrköping för lite shopping. Vi 'hamnade' i underbara Drömgården, och förälskade oss i en massa fina saker!
Bland annat så följde den här fina saken med mig hem (en present av systern):



Visst är den gullig? En liten prydnadssak... mycket onödigt men ack så fin! :)

En annan vacker liten skapelse som fått komma hem till mig är den här:

Sådana här älskar jag!
(Jag får erkänna att jag har flera varianter: med små löv, med djur, med pepparkaksgubbar, med födelsedagstårtor, med snöflingor...)

Även denna en gåva från syster min. Klart att hon fick fina saker av mig med, men de hann jag inte fotografera! ;)

Östergötland runt

Förra veckan hade jag min syster V på besök. Härligt, för vi träffas inte alls ofta! (Det är nog mitt eget fel: jag var den som flyttade utomlands...)
Jag hade tagit ledigt tre dagar, de övriga dagarna jobbade jag ungefär till lunch så vi hann umgås massor. Dessutom fyllde jag år, och då var det extra roligt med familj på besök. :)
I och med att hon opererades veckan innan hade vi bestämt att vi skulle ta det ganska lugnt, men några roliga saker var vi bara tvungna att göra! Så gjorde vi en Östgötaresa: Rökstenen, Alvastra, Omberg, Vadstena, Motala och även Brunneby. Jätteroligt! Och vad vi skrattade!..

Sambon och jag vid Rökstenen. Förlåt Älskling, men jag tar mig friheten att publicera denna bild. Du brukar ju hänga ut mig ibland på din blogg, nu är det min tur! ;)

Syrran fastnad i Alvastra :)

Tävling (eller iaf mellan sambon och mig) nedför Omberg

De roligaste bilder har nog syrran på sin kamera. Och jag lovar, när jag fått dem ska jag lägga ut dem här! Ett exempel på vår härligt barnsliga humor... :D

Stolt sambo

Jag måste bara skryta lite... :)

För er som bor i Östergötland: kolla extra noga på Correns hockeybilaga som kommer ut imorgon. Den har nämligen min Älskling gjort! ♥♥♥

The dress(es)...

I think I found my Dress... :)

Syster V och jag gick igår till bröllopsbutiken här i Linköping. Jag skulle visa henne vilken klänning jag hade provat, och ville veta vad hon tyckte.
Men hon var inte helt övertygat, och ärligt talat inte jag heller. Klänningen jag hade på då (det skulle bli en variant på den) kändes för tung och för... fin för min smak.

Så vi gick till en annan festkläderbutik - och där fanns de! De klänningarna som jag vill ha!
Javisst, klänningARNA, för att det blir en av dessa skönheter:

(den mörkare klänningen)

Den här provade jag! Underbar!

(dålig kvalitet, fick ta en bild av dataskärmen och det blir inte så snyggt...)

Rätt enkelt i snitt, med ändå lite blingbling, skönt tyg, bra fall - precis sånt som jag (inte visste att jag) ville ha! :)

Ibland..

...får man ett sånt samtal som gör att man lyfter. Man känner plötsligt att man inte är ensam, att det finns massor av underbara människor därute som går eller har gått igenom likadana saker som man själv gör. Att det finns hopp, hjälp och framför allt stöd därute. :)

Ett sådant samtal fick jag för några timmar sedan. En gammal kollega som hade hamnat här på min blogg och läst mina inlägg. Hon kände så väl igen sig och ringde för att säga att hon fanns där om jag ville prata/fråga om de där små och stora bekymmer som jag går runt med.

TACK!! Det kommer jag definitivt att göra!

Mysigt sovställe?

Nja, jag kan inte påstå att jag själv skulle tycka att det här var ett bra sovställe... Men Tomi tyckte det, och hon verkade rätt nöjd med sitt nyupptäckta ställe!


Plus att man kan hålla utkik både inne och ute - tänk om matte har något gott att äta, eller det kommer förbi en rolig fågel eller några fjärilar i trädgården precis utanför!

My precioussss!

Jag har fått en ny kompis!
Hon är jättevacker, strålande vit och finns här för att hjälpa till - underbart! :)

Jag såg henne för länge sedan på en annan blogg (jag kommer tyvärr inte ihåg vilken). Efter det har jag letat och letat, och så fann jag henne till slut hos Hvita Hvillan. Och jag äääälskar henne redan!
Just nu regnar det, men jag är plötsligt jättesugen på att tvätta.... ;)

It's Oh So Quiet...?

Det är lite tyst på bloggen just nu...

Nejdå, jag är inte uttråkad. Det har bara varit rätt intensivt i livet de senaste veckorna, med jobbet och fritiden och hälsan.

Jobbet slukar det mesta av tiden ( I love my job! Men det är VÄLDIGT intensivt just nu...), och kroppen orkar inte riktigt med. Sköldkörteln är inte under kontroll än, så jag måste ta tag i allt själv och skriva en remiss. Det tar tid. Följderna av påkörningen i höstas kan inte heller avslutas, behöver skriva ner allt som hänt och skicka till försäkringsbolaget. Och så försöker jag fixa till i hemmet och ha tid med Älsklingen. Multitasking!

Men jag klarar mig..

Typically Dutch!

Jag kom på någonting häromkvällen...

Älsklingen och jag valde att gifta oss vid Vårdnäs lägerkapell. Jättefint!
Men för att komma dit måste vi gå på en rätt brant liten grusväg... Och då är det inte så lätt att gå i högklackade fina vita skor...eller hur? So what to do?

Såg att det finns spetsförsedda Uggs för vinterbrudar, men det blir lite för varmt för den här julibruden! :)

Och DÅ... kom jag på att jag är ju faktiskt från Holland. Så varför fixar jag inte - kanske inte för hela dagen men åtminstone för vigseldelen - ett par fina träskor??

Nu hittar jag tre varianter:

(bilderna från www.klompen.nl)

Själv är jag mest inne på den med spetsen fram (mest klassiskt) eller den med läderbandet (lite kul). Och så hade jag tänkt be dem att lacka skorna i vit eller så. Eller varför inte måla dem själv, eller pynta dem med små kristaller? Läckert! ;)

Vad tycker ni? Your votes please!

En liten sköldkörtelpjäs - fortsättning

Patienten var trött på att vänta. Hon ringde själv till specialisterna i staden hon bodde.

Sköterskan på Endokrinavdelningen lyssnade tålmodigt på Patientens historia, och gav sedan mycket bra råd.

Sköterskan: Skriv en personlig remiss (dvs ett brev där du skriver om hur du känner dig, vad som hänt hittils osv) och skicka den till oss.

Patienten kände att någon ÄNTLIGEN lyssnade på henne och tackade Sköterskan. Hundra gånger. :)

--------------------------------

Och nu ska jag skriva ner allt som hänt! Tur att jag sparat alla uppgifter från undersökningarna.
Mitt råd till er därute: ge inte upp om det inte känns bra! Du är den som känner din kropp bäst, är det något som inte stämmer så behöver du inte nöja det med svaret 'Men provsvaren ser bra ut'.

En liten sköldkörtelpjäs

De inblandade:
1. Patienten. Har hypothyreos, dvs underfunktion av sköldkörtel. Försöker bli med barn.
2. Gynekologen. Har skickat patienten vidare till vårdcentralen för att ta itu med hypodelen.
3. Läkaren. Har tagit blodprov, konstaterat hypothyreos och skrivit ut medicin.

Prolog:
Sköldkörteln jobbar sakta. Hypofysen skickar TSH-hormon för att låta sköldkörteln jobba hårdare. TSH-värdet ska ligga mellan 0,4-4,0, men hos patienten var det 5,6 från början. Patienten börjar äta medicin. TSH-värdet sjunker. Bra!
Medicineringen ökar. Värdet sjunkar lite till. Hurra!
Patienten ökar medicineringen. Sköldkörteln strular lite och svarar med att höja TSH-värdet.


Gynekologen: För att lyckas med hormonbehandlingen ska ditt TSH-värde helst ligga under 2,5.

Patienten: Ok.
(ringer till läkaren och förklarar läget. Läkaren ordinerar ökning av medicin.)

Patienten kommer till läkaren för nästa blodprov. Värdet har rasat till 0,82.

Läkaren: Bra, nu är det lågt.

Gynekologen: Bra, nu är det lågt.

Patienten: Men ska det verkligen kunna rasa sådär? Ska det vara naturligt att sköldkörteln svarar med att HÖJA värdet först, när jag ändå har höjt medicinen? Äter jag för mycket medicin nu? Besvären är inte borta...

Läkaren och Gynekologen: Klaga inte, flicka lilla. Nu ligger ju värdet under 2,5. Det var ju det vi ville.

Patienten: Jo men... det känns ju inte bra ändå...

Läkaren och Gynekologen: Titta, värdet ligger ju lågt nu. Vi gjorde ett bra jobb.

Patienten: Men... suck!

--- FORTFARANDE INTE SLUT ÄN! ---

Mjau!

Jag måste bara visa hur stor min lilla tjej har blivit! :) Just nu ligger hon bredvid mig i soffan, helt utslagen:


Fröken har börjat vara ute på nätterna lite då och då, och sover hela dagen efter en sådan natt. Jag har inte det blekaste var hon tar vägen, men jag utgår väl ifrån att hon har roligt...
(Såvitt jag vet finns det inte så många snygga killar för henne att roa sig med här i området, men man vet aldrig)

Jag tycker så mycket om min fina lilla katt! :D

I love Gene Kelly!!

Singin' in the rain på svt1 just nu!

Jag bara älskar Gene Kelly!! Han är snygg OCH dansar och sjunger bra! :)
Han och Danny Kaye tillhör mina absolut favoriter. Synd bara att ingen att ingen av dem lever längre...

Bröllopsplanering igång

Ojojoj... Jag som lovade min sambo 'Nejdå älskling, jag kommer ALDRIG att bli en sådan Bridezilla, det handlar inte om själva bröllopet för min del utan om att det är vi två'.

Nej, jag har inte ändrat mig, det handlar fortfarande om oss två. Men gud vad kul det är att planera ett bröllop!! :D

Jag har skrivit en planering och även om vi har MASSOR av tid kvar så har jag redan kunnat pricka av några saker...

Vigselplatsen är bokad. Ingen kyrka, utan utomhus. Vackra, vackra Vårdnäs!

Festlokalen är också klar!

Vi vet på ett ungefär vilka ringar vi ska ha:
bara till mig :)
Till oss båda
(Ringarna från Sandström-deWit, bilderna lånat från deras hemsida )

Fotograf är bokad, catering är utvald, gästlistan är påbörjad och jag har redan börjat prova klänningar (det bästa av allt!! Men jag har inte valt än).

Äsch. Lite framförhållning skadar aldrig!

Nystart!

Jaha, då var det slut på ledigheten och dags för slitet igen! ;)
Dagarna har gått så fort!

Jag bytte arbetsplats under sommaren, samma företag men nu mycket närmare hemmet (5min promenad!). Det var inte planerad, verksamhetschefen bestämde sig för att upphöra med verksamheten på ena platsen och bara fortsätta med den andre. Vi startade i mars med 2 förskolor i privat regi, och det är klart att det var tungt att behöva ta det beslutet.
Men nu har jag fått nygamla kollegor (jag kände ju dom redan, men nu jobbar vi ihop hela tiden ist för bara under sommaren) och nya barn+föräldrar, och stortrivs!
Det är slitigt just nu, men vi har mycket roligt tillsammans och det underlättar arbetet! :)

Så det är en nystart för min del efter sommaren. Jag har fått personalansvar också, mycket spännande men jag gillar det och jag tror (och hoppas!) att kollegorna hittills är nöjda med. Skönt!

Jag frågade...

Och han sa JA!!!
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
Bröllop i juli nästa sommar.
Hurra! :)
(detta var resten av min lilla hemlighet! Jag fick ju inte berätta med detsamma...)

Cancer

Den senaste tiden har många av mina nära och kära konfronterats med den hemska sjukdomen cancer. Min morbror har för ett tag sedan opererat bort det mesta av en stor hjärntumör, och svärfar fick höra att de hade hittat (mikroskopisk, men ändå) små cancerceller i prostatan. Mysvännen har också fått kämpa sig igenom en tuff behandling, och idag får syster V besked om 'oroväckande cellförändringar' vid livmoderhalstappen som upptäcktes när hon gjorde en vanlig cellprov.

Goda vänner till oss förlorade 2 barn (den ena 4 år, den andra 2 år) till samma cancerform, en agressiv hjärntumör. Otroligt grymt. När de upptäckte yngsta sonens tumör visste dom exakt vad som stod att vänta, äldsta sonen hade gått igenom det 4-5 år innan. Ändå kämpade dom med samma glöd och öppenhet (vilket var så bra för oss andra som led med dem), men det är nog klart: de hade ju inget val.

Så många som drabbas av cancer på ett eller annat sätt!
Jag har så mycket beundran och respekt för dem som drabbas och kämpar för sitt liv. Och jag tror definitivt på att rätt inställning gör väldigt mycket!

Snart dags att gå till jobbet. Jag kommer att ha telefonen på hela dagen, ifall syster min♥ ringer.
Och jag håller tummarna och tänker bara positiva saker. Men det känns ju lite nervöst ändå...

Hurra!

Sambon och jag firade 4 år tillsammans igår, med middag på en fin restaurang.
Jag hade - som jag nog har berättat här, hehe! - en överraskning för Älsklingen, som jag hade klurat på i flera veckor. (Vad överraskningen var vill Älsklingen hålla hemlig en stund till, så det får jag respektera!) Han blev glad, jag med, och sedan satt vi och pratade läääänge om vad vi skulle göra tillsammans.

Så nu är följande beslut taget: vi ska skriva in oss hos Adoptionscentrum och ställa oss i kö. :)
Allt det andra tar vi sedan, men först skriver vi in oss.
Naturligtvis hoppas (och tror) vi innerligt att vi får vårt barn the natural way, men om det nu skulle bli väldigt svårt så har vi iaf inte slösat bort tid. Tid är värdefull.

Jag är nöjd! Min plan lyckades, vi är lyckliga och vad resten av hemligheten var... det kommer ni att få redan på så småningom.
Ha en jätteskön kväll!

Slump? Trodde inte det!

Sliter fortfarande med min kära lilla sköldkörtel.
Satt senast imorse och funderade på att ringa till vårdcentralen för att få fart på saker och ting, när posten kom. Hurra, den nya Amelia! Och vad läser jag där?
Jo, en lång artikel om en tjej som hade ett sådant bestyr med sin sköldkörtel (även hon hypo) och hur hon tog saker i egna händer. Hon letade sig fram på nätet efter nya behandlingar och ny medicin - och mådde mycket bättre nu. :)

Jag avvaktar mitt väntade blodprov (sa jag att de ska kolla levern då också? På akuten senast hade det provet tydligen varit aningen för högt, whatever that means) om några veckor, och har det inte hänt mycket ska jag f*nimej kräva en remiss till specialisten.
Det är MITT liv det handlar om. Så då får jag väl ta tag i det! ;)

Smyg, smyg, smyg...

...Tass, tass, tass...

Japp, jag går fortfarande runt och smider hemliga planer. Eller i för sig, jag håller på att ge planerna form. Fixa lite här, fixa lite där...

Samtidigt har jag fått någon form av städnoja. I helgen blev jag stressad för att sambon kom på roliga utflykter vi kunde göra, medan jag bara ville stanna hemma och fixa i trädgården, tvätta, städa eftersom jag såg arbete överallt. :)

Tur att jag kan skratta åt mig själv!

Vi kompromissade: en liten utflykt till Brunneby Musteri hann vi med. När det började ösregna avbröt vi Varamonutflykten och vände hem. Där tittade solen fram och fick oss att jobba HÅRT på projektet 'Hitta häcken längst bort i trädgården'. Låt oss säga att hälften av projektet är avklarad... ;)

Smideskonst ;)

Ge mig en smedja!

Jag håller på att smida luriga med ack så underbara planer!
Än är det hemligstämplad, men snart kan jag berätta här och överallt vad mina planer är. *muhahaha!*

Hihi, jag har så roligt just nu! Undrar bara om jag kan hålla tyst ett litet tag till.
Och det gäller även de få som vet om mina planer... (*hint!*)
;)

Längtar!!!

Har ni läst det här?

Jag fick bokstavligen ont i hjärtat!
De får plats hos mig allihopa, både i famnen och i hjärtat!

Gud, vad jag längtar... Snälla snälla, låt ägglossningen komma igång, låt sambon vilja gifta sig så att vi får adoptera - jag längtar så!

Virrigt värre!

Jag är verkligen glömsk och ofokuserad den senaste tiden. Värre än någonsin.
Har inte jag skrivit upp det jag ska göra/fixa/komma ihåg på minst 2 ställen (i almanackan i köket och i almanackan i handväskan) så glömmer jag bort det 9 av 10 gånger.

Men såhär illa har jag nog inte haft det, och tydligen smittade jag sambon med:
vi glömde bort svärmors födelsedag i onsdags!
Och hade inte sambon pratat med sin far imorse hade vi nog inte tänkt på det idag heller... :S
Så ikväll ska vi dit med en stoooooooor bukett blommor!

Snälla, ge mig ett nytt minneskort till hjärnan, för mitt gamla har lagt av... ;)

Systrarna min

Jag upptäckte något roligt häromdagen.
När jag berättar något om alla mina systrar (till någon som inte känner dem personligen) är det så att jag många gånger inte använder deras namn. Vi är fyra tjejer hemma, hälften av oss bor här i Sverige och hälften bor i Nederländerna. Och som jag skrev tidigare, vi har låååånga och någorlunda ovanliga namn.. ;)

Såhär blir oftast min beskrivning:
#1 = jag (hehe)
#2 = V i NL = "den andra systern"
#3 = J i SE = "syrran"
#4 = D i NL = "lillasyster"

Har ingen logisk förklaring egentligen varför jag inte bara säger namnen, eller varför de har fått den här rankningen... ;)

Jag älskar ju alla tre! ♥♥♥

Vackra ting! (Men inte till mig!)

Två paket kom hem till mig den här veckan! Lyx! Om det nu hade varit saker till mig... - men icke!

I för sig var det ju jag som beställde dessa fina fina saker. De ska till människor jag tycker mycket om, så det gör inget att de får lämna mitt hem igen.
Men innan de gör det måste jag få visa vad det är för vackra ting!

Paket nummer ett innehöll 2 st namnhalsband:

Till sambons syster, med tjejernas namn i. Bara för att. :)

Till min mamma. Också bara för att.

Våra namn (vi är 4 tjejer...) är sååå långa (och krångliga!), de skulle aldrig få plats! :)
Men den här lösningen blev så fin, så fin!
Dessa härliga smycken är gjorda av Lillofant-Helena, som enligt min åsikt borde höja sina priser! ;)

Paket nummer 2 innehöll ett kalas i orange, vitt och turkosblått: Gekkos BB-kit som jag beställde till syrran. Så snyggt, och så holländskt, haha!
Visst blir man glad av färgkombinationen - och de söta plaggen?


Jag var tvungen att ta några bilder innan de skickas vidare till Roslagens vackra kust.
Helst skulle jag naturligtvis vilja behålla dem själv! Men jag får väl hoppas att kläderna går i arv när barnet har växt ur dem (*hint, hint*)... ;)

Varmt, roligt, underbart!

Varmt! Tropiska Linköping!
Jag är dessvärre inte någon värmemänniska, jag älskar vinter. Så jag försöker hålla mig i skuggan och blir glad när det fläktar lite. Annars är ett dopp i rätt kalla Vättern inte helt fel... ;)
Men visst blir man glad av solen? Om man nu kommer ihåg att smörja in sig, och inte - som jag - får sin rygg kräftröd...

Ajajaj...

Roligt! Min yngsta syster (bosatt i Nederländerna) var här i en hel vecka. Vi åkte till Kolmården, shoppade loss, såg senaste Transformersfilmen (inte mitt förstahandsval men mycket bra!), spelade spel, pysslade smycken och skrattade massor. Synd att vi ses så sällan, men det kanske är just det som gör det så himlans trevligt när vi väl umgås!

Vattenlek

Ett av många armband

Underbart! Kolla vad underbara Gekko har sytt: min BB-kitbeställning!
Den ska min lilla systerdotter/son (jag gissar på en kille!) få ha på sig när han/hon föds i höst!
Stolta snart-mostern ska försöka sy något själv också, men sådana här fina saker överlåter jag gärna till mästarna!

PS. Sister dear, varsågod!! ;)