Vackra bloggar, gamla minnen

Idag har jag hittat två nya pärlor i bloggvärlden (tack F för länken!).

Båda handlar om livet, kärlek och sorgen efter ett förlorat barn.
Båda är skrivna av mammor: Tildas mamma och Victors mamma.

Jag har suttit i över en timme och läst deras vackra, vackra bloggar. Jag har gråtit. Jag har känt igen så mycket av det de skriver, trots att våra historier är olika. Smärtan, reaktioner, längtan, drömmarna...

Det var skönt att gråta lite. Med ens var smärtan så nära igen, det där huggandet i hjärtat som jag kände så tydligt den junidagen för 8 år sedan. Då var allt tydligt, kroppen som skrek av längtan och tankarna som bortdomnade. Och den där vassa smärtan... Jag minns det mesta genom den.

Jag minns hans skratt, hans varma kramar, hans busiga sätt, hans stora bruna ögon. Jag minns hur jag längtade efter att få krama honom, hur han alltid skulle prata med mig i telefonen, hur han sjöng i bilen. Jag minns hur jag väntade ute på ambulansen, hur jag inte förstod varför det tog så lång tid, hur helikoptern hängde över huset men inte kunde landa, hur de sprang upp med hans lilla kropp i armarna och försvann mot ambulansen.
Jag minns hur konstigt det var att se, känna honom på sjukhuset. I den där hårda sängen, med sjukhuspyamas på sig. Så blek, så kall. Jag minns den vackra begravningen, allt var så ljust och så många var där.

Nu när jag skriver allt det där är det precis som om jag hör Andreas igen. Skratta, ropa.
Jag hoppas att jag drömmer om honom inatt.