Den senaste tiden har många av mina nära och kära konfronterats med den hemska sjukdomen cancer. Min morbror har för ett tag sedan opererat bort det mesta av en stor hjärntumör, och svärfar fick höra att de hade hittat (mikroskopisk, men ändå) små cancerceller i prostatan. Mysvännen har också fått kämpa sig igenom en tuff behandling, och idag får syster V besked om 'oroväckande cellförändringar' vid livmoderhalstappen som upptäcktes när hon gjorde en vanlig cellprov.
Goda vänner till oss förlorade 2 barn (den ena 4 år, den andra 2 år) till samma cancerform, en agressiv hjärntumör. Otroligt grymt. När de upptäckte yngsta sonens tumör visste dom exakt vad som stod att vänta, äldsta sonen hade gått igenom det 4-5 år innan. Ändå kämpade dom med samma glöd och öppenhet (vilket var så bra för oss andra som led med dem), men det är nog klart: de hade ju inget val.
Så många som drabbas av cancer på ett eller annat sätt!
Jag har så mycket beundran och respekt för dem som drabbas och kämpar för sitt liv. Och jag tror definitivt på att rätt inställning gör väldigt mycket!
Snart dags att gå till jobbet. Jag kommer att ha telefonen på hela dagen, ifall syster min♥ ringer.
Och jag håller tummarna och tänker bara positiva saker. Men det känns ju lite nervöst ändå...
2 år sedan
1 kommentar:
Jag håller också tummorna för henne! Känns läskigt..
Skicka en kommentar