God jul!

God jul till er alla!

Vår jul började med att slänga ut granen, redan igår. Det måste vara rekord... ;)
Vi köpte en liten gran med rot, som visade sig innehålla en mindre myrkoloni. Så granen står så grann och grön i snön på bordet i trädgården! Självklart med ljus i, det ser faktiskt rätt mysigt ut. Men jag saknar grandoften...

Inte så illa :)

Efter två behandlingar hos medicinmannen ;) denna vecka så mår jag redan så mycket bättre! Han trodde att besvären kom från min envisa förkylning, och att jag inte borde låta mig skrämmas av blodprov och värden. Det bästa var att känna efter i kroppen hur jag mår, att gå efter allmäntillståndet. Rädslan gör att kroppen liksom låser sig, och då får man mer besvär.

Låter rimligt, tycker jag. Dessutom kan jag inte sluta med behandlingen nu, jag har stoppat i både tid, pengar och energi och det känns inte rättvist mot mig själv och mot kroppen att sluta nu.
Så vi fortsätter. Och ärligt talat så mår jag ju faktiskt mycket bättre av behandlingarna, och av att inte äta medicinen. :)

Illa

Mår inte alls bra. F*n också! :(
Blodproven som jag tog förra veckan var så dåliga att läkaren ringde mig 4 (!) gånger dagen efter. Hon var själv rätt chockad över hur höga värden jag hade, och förstod inte hur det kunde bli så illa.
Vad hon reagerade på?

Mitt TSH, som bör ligga mellan 0,4 - 4,0 och i mitt fall (som vill bli gravid) helst på 1, låg på 58!!!!

Bortsett från det så har jag börjat må riktigt dåligt. Lederna värker ständigt, och jag är så kraftlös i armar och ben. Armbågar, knäna, hand- och fotleder gör så ont att jag för första gången på många år har tagit Ipren...
Jag ser inte så bra, och har svårt med att se helheten i t.ex. schemaläggning. Jag tappar ord, säger fel saker fast jag vet att jag tänker rätt.

Å andra sidan är jag piggare än jag var förra hösten när TSH låg på 12. Jag har inte gått upp en massa kilo (jag går inte ner i vikt heller fast jag har lagt om kosten så drastiskt), jag har inga minnesproblem (okej, bortsett från orden då - men förra året glömde jag bort en massa) och jag är inte heller så darrig. Och framför allt så är jag inte (så) deppig som jag var då. Så det var de goda nyheterna.

Jag ska ju inte stirra mig blind på mina värden, utan jag måste gå efter hur jag mår. Men tyvärr så mår jag riktigt usel just nu, och jag inser allvaret också. Sköter jag inte det här så kan det urarta i reumatism eller tom fibromyalgi. Nej tack!

Så imorgon ska jag tillbaka till min alternativkille för att se vad han säger. Jag vill inte sluta där, jag tror verkligen på hans sätt att behandla och tänka - men just nu (och jag trodde aldrig att jag skulle säga det här) hoppas jag att jag inte är gravid. Just nu vill jag inte ha barn, det känns inte viktigast. Just nu vill jag bara bli frisk och ha min kropp tillbaka...

Julgran 1

Har varit sjuk några dagar. När jag var på bättringsvägen kom kompis F förbi och vi gjorde det vi är bäst på: pyssla tillsammans! :)
Jag pysslade den här söta lilla julgranen, som man kan hitta hos självaste Martha Stewart:

Färdigskuret och pysslat, i väntan på lim + glitter

Färdigglittrat! Nu ska bara stjärnan i topp...

... och lite pynt...

Färdigt! :)
(lite svårt att se glittret nu, få se om det blir bättre framåt kvällen)

Intensiv men bra period

Det händer mycket just nu!

Jag har påbörjat en ny behandling inom alternativmedicin, hos den här killen. Hur han jobbar står på hemsidan, det tar lite för lång tid att skriva, men han har ett gott rykte om sig att ha hjälpt många par att bli gravida samt att hjälpa människor med sk kroniska sjukdomar att läka.
Friskt vågat är hälften vunnet, tänkte jag - och bokade tid. Jag slutade självmant med Levaxinet för att ge den här behandlingen en chans, ändrade kost och fick akupressur- och moxabehandling 3 ggr i veckan under 3 veckor.

Nu är jag snart inne i 5:e veckan utan medicin (och 1 behandling i veckan), jag mår superbra och saker och ting händer i min kropp! :)
Magen känns i toppform, jag hade glömt hur det var att INTE känna sig uppblåst och hård i magen. Nu känns det liksom mjuk i magen, jag andas bättre och förutom några dagar huvudvärk i början (jotack, jag saknar verkligen mitt morgonkaffe men det är sååå värt det!) har jag som sagt mått kanon.
Idag ska jag till vårdcentralen för att ta blodprov. Jag är supernyfiken vad mitt blod har att säga om det hela.

Bäst av allt: I feel good! Och allt detta utan Levaxin.
Näst-bäst: baby2011, here we come!

Några tankar: klart jag är optimistisk. Kan jag må bra utan i resten av mitt liv ta tabletter som får mig att bli supertrött mm så tar jag gärna risken. Men jag är realistisk också, 5 veckor är relativt kort tid. Vi får se hur det går om en månad eller två. Men fram tills dess: WHOOHOO! ;)

Östhammar

Lovade att återkomma med lite bilder från vårt äventyr i Östhammar. Här har ni oss i kylan:


Det var väldigt roligt, väldigt mysigt och väldigt kallt... ;)

Lyxfynd!

Tidigare idag åkte vi en sväng till idylliska Öregrund. Supermysig, även på vintern tycker jag!
Förutom besök på konditoriet och mataffären hälsade vi också på hos Edblad & CO, som bland annat tillverkar underbara smycken. Mina favoritsmycken, faktiskt. :)

Klart att jag inte kunde lämna butiken utan att utöka min sköna Edblad-samling med dessa två underbara lyxfynd:

Pysselsällskap

Åkte iväg till ljuvliga Östhammar tillsammans med kompis F. Självklart för att hälsa på syrran och hennes familj, fast mest för att kunna leka lite med Sam! Och så ska vi stå på lilla julmarknaden här imorgon. :)

Just nu åkte syrran + sambo + son iväg på lite glöggparty, medan F och jag sitter och pysslar vidare på våra alster. Och liksom min fina Tomi brukar göra därhemma så gillar syrrans katt Cleo att hålla oss sällskap...


Fick skarp kritik av syrran och F om att jag bloggade för lite. Jag ska skärpa mig. :P

Back on track

Det har varit en längre radiotystnad här. Flera anledningar: sjukdom, nedstämdhet (vilket i och för sig hade med sjukdomen att göra) och en massa annat i huvudet och om händerna. Jag har helt enkelt inte har orkat.

Men nu är jag här igen! Med ett matsalsbord (OCH köksbord...) fyllt av pysselsaker. Maken har ett enormt stort tålamod, ska jag säga! Men han ser väl att jag behöver det här... ♥

Imorgon ska jag kontakta någon som förmodligen kan hjälpa mig med både sköldkörtel och övriga hormoner. Jag hoppas (måste tro!) verkligen att det hjälper, för längtan är så stor!

Jaså...

Nu vet jag vad som var fel. Kroppen har fått för mycket Levaxin, och värdena pressades ner för mycket. Så vi sänker medicin lite till och väntar på nästa blodprov.
Jag kände det ju på mig! Jag är skakig, jag glömmer, ofokuserad, är aptrött (kan sova två timmar på eftermiddagen och däckar ändå vid 10-tiden), har gått upp några kilo utan förklaring och så finns det minst 10 andra småsaker som plötsligt får en förklaring...
Och så får vi vänta 4-6 veckor till innan vi kan boka tid hos gyn igen. Suck! :(

Men ok, fokusera på det positiva: kroppen jobbar på för att förbättra. Heja kroppen!

?

Jag bloggar knappast, jag har ett stort behov av att rensa och städa och röja och slänga, och igår färgade jag mitt blonda hår brunt. Vad är det som händer? Är det något fel?..

Varma tanker

Har börjat sy vändbara mössor till barn. Hittade ett bra mönster någonstans och började knåpa lite - och det här blev resultatet!

Ena sidan:

Andra sidan:

Finfina interlocktyget kommer från JNYdesign. Jag har även sytt en till mig själv, i brunt/blått.
Till lilla S, dotter till kompis AK, sydde jag en i rött/blått, som tyvärr var lite för liten (men användes ack så flitigt ändå!). Men ingen fara, för då kunde jag ju göra den här:


Oj så suddigt bilden blev... Nå ja, mössan blev bra i alla fall! :) Den är sytt i velour, mjukt och mysigt. Hoppas den blir omtyckt den med!

Syrran, som var här och firade sin storasyster förra veckan (jag fyllde 33 år...), fick en med bruna moln på ena sidan och grön/bruna apor+lejon på andra sidan. Och Sam, som tackochlov följde med sin mor till moster, ska snart få en i samma färger och rätt storlek. ;)

Skönt att ha hittat lite syinspiration!

Barn

Idag nådde inte mitt leende upp till ögonen. Men det kändes skönt när jag hörde alla rop när jag kom till jobbet imorse ('Där är Ph! Jaaaaa! Hej Ph!'). Då känner man sig välkommen... :)

Det bästa med mitt jobb är barnen. Även om det är så himla utmattande och intensivt och tjatigt emellanåt så räcker det med glada rop när jag kommer (även om jag bara har varit på rast i 30min) eller några kramar för att jag ska komma ihåg varför jag valde det här jobbet. För att det är så utmanande och stimulerande och lärorik. Och de dagarna jag kan bli alldeles tokig för att alla 26 samtidigt vill fråga/visa mig något eller att bara jag får hjälpa dem på toaletten eller drar i mig eller klänger sig fast vid mina ben - då ska jag komma ihåg att det där är för att de verkar känna sig trygga hos mig. Tycker om mig. Och sånt värmer...

Näe!

Jag orkar inte mer! Det är för mycket på jobbet, jag jobbar över på tok för många timmar och känner mig helt slut! Kollegor som dummar sig och inte tar ansvar, en chef som inte riktigt lyssnar... Det räcker nu!

Har gjort ett avbrott i hormonbehandlingen, för att det är för mycket just nu. Orkar inte med det också. :(

Snart dags igen...

... för hockeysäsongen! :)

Och jag har - tack vare min man och hans kollega som åkte Sverige runt på hockeyresa inför Correns hockeybilaga - kunnat fylla på min lilla samling. Så nu är den komplett inför årets säsong!

Hittat!

Har äntligen hittat tillbaka lite skaparglädje. Eller snarare sagt syinspiration.
Så jag tog inspirationen upp till mitt pysselrum, satte mig bakom symaskinerna och gjorde den här till min lilla systerson:

En vändbar mössa.! Bomullsmoln (från JNYdesign) på ena sidan, velourmoln på andra.
Tyvärr är den för liten, så jag var tvungen att sy några fler. Stackars mig! :)
Bruna moln + grönt-med-bruna-apor-och-lejon kanske? Eller bruna moln/ blåa moln? En sådan sydde jag åt mig själv. Bra att ha nu när det börjar bli kallare!

Mysig söndag

Efter en otrolig jobbig och tuff vecka (där många kollegor har varit sjuka) hade Älskling och jag äntligen en hel helg tillsammans. Visserligen var han iväg för att se på fotboll igår, men jag roade mig under den tiden med ett Ikea-besök. :)
Och idag var mysig och bra. En skön bilresa till Sätravallen, en kort skogspromenad och sedan fika i solen vid vackra Bjärka Säby slott. Vilket vackert ställe!

Åskväder

Det blixtrar och dundrar just nu så det står härliga till... Mysigt!
Och även om jag kan bli lite nojigt ibland och stänga av alla apparater vid åskväder så kan jag inte låta bli att visa detta kort som jag tog för några veckor sedan, när det dök upp åskväder.
Jag gillar sånt här! :)


Nu ska jag stänga av datorn, för det kommer allt närmare...

Augusti

Vi närmar snart slutet av augusti... vad fort tiden går!
Mycket har vi hunnit med den här månaden! Vi har...

...firat namnsdagar...

...suttit i ösregn och åskväder med fantastiska Miss F och lyssnat på svärfar som spelar saxofon...

...firat födelsedagar (inte min!)...

...och mer därtill! :)

Grönt ljus!

Tänk vad bra att jag hade lite hormoner i tablettform kvar här hemma!
För om drygt en vecka kör vi igång med behandlingen! :)

Som Älskling sa idag: 'Det känns roligt spännande!'


Måste bara tänka efter var jag har lagt paketet...

Lyckost!

Idag ringde jag mina två populäraste kontakter: ettan Vårdcentralen och tvåan Gynekologen. :)

Ettan ringde jag för att få reda på när det var dags för nästa blodprov. Det blir i mitten av september. Skönt.

Tvåan ringde jag för att bestämma hur vi ska gå vidare, nu när provsvaren från ettan är bra.
Sköterskan där lät lite avvaktande, sa att vi kanske får vänta tills slutet av september för det finns tydligen ingen Pergotime (ägglossningsstimulerande hormoner) att få tag på i hela landet.
'Eller har du ett paket kvar hemma?' frågade hon. 'Jo det har jag ju', svarade jag.
Och då lät hon med ens mycket gladare. Och så fick jag telefontid med Gynekologen imorgon, och vem vet så börjar vi med hormonbehandling igen efter 2 års paus!

Små saker kanske. Men ibland känner jag mig som en riktig lyckost! :)

Livet som gift

Jaha, nu är jag en gift kvinna! :)
Vi har nya ringar, och han kallar mig för frugan (vilket jag fullkomligt älskar!) - men det känns inte särskilt annorlunda mot att vara sambo med min Älskling.Jag var lycklig innan, jag är lycklig nu.

Och vi hade världens mest underbara bröllop! Fantastiskt mycket tur med vädret (thanks, God!), fantastiskt roligt med alla nära och kära, en helt perfekt dag!
Nu kollar vi upp resmål till vår bröllopsresa. Just nu toppar Nya Zeeland och Maui... :)

Favoritbild

Det här är nog en av våra favoritbilder från bröllopet! Made by Anton Ymer (hehe)!
(Nu har vi ju inte fått alla bilder från fotografen än, men den här blir svår att slå!)

The newlyweds

Nybliven fru!

Igår gifte vi oss! :D

Dagen var alldeles underbar! Det regnade lite, men när vi behövde uppehåll blev det så: solsken under fotograferingen och vigseln, lagom temperatur, fantastiskt!
Att dela en sådan viktig underbar händelse i sitt liv med alla nära och kära gjorde dagen ännu bättre, och jag blir så rörd igen när jag tänker på alla tal, kramar, gratulationer och härliga människor som var med!

Jag lovar att återkomma med några bilder, men naturligtvist måste jag visa att jag hade mina finfina Converse på mig (och spelade lite fotboll, haha!):

NEEEEEEJ!!!

Min fina vackra underbara vita (dyra) torkvinda i trä från Bruka Design! Jag var ju så försiktigt, såg till att den stod stabilt och allt... Och var kom plötsligt all vind ifrån??
F*n f*n f*n! :(

Ett till bröllop på g!

I söndags, VM-finaldagen, friade syrrans sambo till syrran!
Så snart (?) får vi gå på bröllop igen - och den här gången behöver jag inte planera! Whoohoo! ;)

Bild snott från syrrans Facebooksida! ;)

Kolla vilken ring! Gissa om jag är liiiite avundsjuk... ;)
Men kom igen, alla tjejer vill väl att killen ska falla ner på knä, ta fram this beauty och fria?
Då är ju till och med köket en romantisk plats! :)

STORT STORT grattis till syrran, hennes fästman och framför allt till Sam, som nu får ett par gifta föräldrar!

Lyxigt

Det här är lyx för mig: vakna tidigt, gå ut i trädgården och plocka ihop lite färska bär i sin egen trädgård till frukosten. :)

Bordsdekorationer

Igår kväll provade kompis F, sambon och jag hur borden till bröllopet skulle se ut. Fram med olika dekorationer! Och såhär blev det slutgiltiga resultatet:


Snyggt, eller hur? :)
Bara 4 dagar kvar nu...

Vackra ting

Bara 6 dagar kvar till vår stora dag! :)
Älskling har en kostym och skjorta, men behöver slips och skor. Den jakten öppnar vi imorgon.
Jag är klar. Ska prova klänningen för sista gången imorgon med mina fina skor, så att de får längden rätt.

På tal om mina vackra skor: hittade en matchande väska. Men blingbling, precis som skorna. Vackert, vackert... :)

Sommar och hemlängtan

Varmt!!
Men skönt, för nu har jag äntligen semester - och då har jag massor med tid för sol, sommar och bad! :)

Som idag till exempel. Sambon (bara en vecka kvar!) och jag åkte iväg till härliga Varamonstranden i Motala, där hans föräldrar har en stuga precis vid vattnet. Där var sambons syster och familj (sambo + 3 underbara tjejer) med, så det blev en riktig familjefest.
Vi badade, mumsade jordgubbar, spelade strandtennis, fikade och hade det så bra så!

Under fikat (när sambon och hans mamma hade åkt iväg till mormor) pratade vi övriga vuxna om allt möjligt. Bland annat så pratades det väldigt mycket om sambons familj, gamla släktningar, vem som var barn till vem, vilka som levde och var de bodde, osv.

Då fick jag faktiskt lite hemlängtan. Vi träffas ändå inte så ofta, mina släktningar och jag. Jovisst, mina syskon och mina föräldrar kommer visserligen hit några gånger om året, alternativ så åker jag till NL. Men att sitta så där, fika och prata om gamla minnen - det saknar jag!

Att prata om farmor, hennes örhängen och skor och skratt och typiska uttryck ('Kostelijk!'). Att komma ihåg hur vi lekte kurragömma i hennes trädgård (fast det var hennes sambo Karel som jobbade där mest!), hur vi lekte med grannflickan, hur vi promenerade i skogen och hur Oom Karel använde sin käpp på ett speciellt sätt.
Eller prata om minnena med morfar, stolta formella morfar som alltid hade kostym på sig, morfar och hans leende, hans whisky, stolen som han alltid satt i, hans fantastiska förmåga att skriva långa brev, morfar militär.
Eller gammelfaster Yvonne, med sitt något excentriska liv och målmedvetenhet (hon bestämde sig för att lära sig att spela fiol i 80-årsålder!) och hennes härliga trädgård där hon fortfarande odlade sina egna grönsaker och frukter långt efter hon hade fyllt 85.

Eller att prata om mormor, vår enda fortfarande levande förälderförälder! :)


Jag kanske borde prata minnen lite oftare, per telefon går det säkert bra det med.
Eller vad säger du, syrran? Ska vi snacka lite barndomsminnen? :)

Livets väsentligheter

Våra grannar är underbara människor. Båda har gått i pension nu, han en kriminalare, hon en förskollärare. Sköna, roliga, trevliga människor. Sådana drömgrannar, det känns bara rätt. :)

De har en hund, en svart dvärgschnauzer vid namnet Tyson. Historien bakom namnvalet är att när de skulle välja ut en valp var det just den här som drog sig till dem, och nafsade dem i örat. Och så är han ju svart... ;)

Vi gillar våra grannar. Såpass att vi gärna ville ha med dem på vårt bröllop, något som de blev jätteglada för.

Sedan började grannfrun få domningar i armen och händerna. Kan inte hålla fast bestick, kan inte handarbeta (som hon älskar), kan knappast borsta sitt hår. De var hos vårdcentralen, som skickade remiss till magnetröntgen. Men som det tyvärr har blivit allt vanligare inom vården så var väntlistan lång. Hennes man ringde många gånger, för det blev allt sämre med händerna och armen och smärtan. Och till slut fick de en tid.

Två veckor senare, den här veckan, fick de besked: en tumör i vävnaden.
Vikarierande läkaren, som tyvärr inte talade så tydlig svenska så att grannarna bara tagit del av hälften av informationen, har i alla fall sagt att hon tänker ta hand om dem, att de kommer att få komma till sjukhuset inom kort för att ta flera prov och röntgen. Allt för att veta exakt vad de har att göra med.

Medan hon berättade nyss vad svaret på röntgen var blev hon ledsen, och la till att de tyvärr måste avstå från att komma till bröllopet. Som hon så mycket hade sett framemot.

Där var livet igen. Livet och dess väsentligheter.
Jag struntar i servetter som ska bli stämplade med monogram. Jag bryr mig inte om om tårtan är fint dekorerat. Det är inte viktigt.
Jag ber för att det kommer att gå bra för grannen, att tumören kan tas bort utan problem och att hon kan njuta och leva som vanligt igen. DET är viktigt.

Vikten av vikten

Jag har - äntligen - tagit tag i det där med att gå ner i vikt. Jag kör en variant av LCHF, fick en bok av min kära mor som verkade bra och började efter det i höstas. Det var helt kanon, jag hade inga problem att hålla mig till det jag fick äta och både kände och såg hur kilorna försvann. :)
Sen blev jag jättedålig, när kosttillskotten slog ut min levaxin...
Ett halvår gick, min fina brudklänning hängde här hemma och ropade på mig, mina äggstockar ropade på mig - men ändå tog jag inte tag i det ordentligt.

Men nu har jag alltså gjort det. Hellre sent än aldrig, heter det väl...
Jag har varit igång i en vecka, tappat ca 5kg redan och mår toppen! Kul att kunna ha min fina klänning på bröllopet om några veckor, men jag gör det inte för det. Jag gör det för hälsan, för att må bra, för mina framtida barn. It'll work! :)

Tänk, att det där med vikten är ändå så viktigt...

JobbajobbaJOBBA!!

Här har ni resultatet av en härlig skön midsommarhelg hos svärföräldrarna vid Varamonbadet! Mycket tid, mycket pyssel - och voilá! Hundra små presenter till bröllopsgästerna färdiga! :)
Härligt med färgerna!
Återkommer senare med vad det är och vad de innehåller, men gudarna ska veta att det tog några timmar att göra.. :)

Home, sweet home?

Hemma i moderlandet över helgen. Härligt! Idag ska mamma och jag shoppa lite, sedan blir det soffläge för att se både fotboll (Holland - Japan) och kungabröllop (jomenvisst, det sänds här med!). Ikväll kommer syster V hit, då ska hon och jag och syster D till MUSE!

Kom på mig själv flera gånger att jag sa att jag skulle 'hem'. Eller 'hemhem'.
Det är inte lätt att veta vad 'hem' är. Jag är hemma både i Sverige och i Nederländerna. Hemma både i Linköping och i Nijmegen. Det är väl bra?

Så nu ska jag här hemma njuta av allt som gör det till 'hemhem': mamma, systrarna, bara prata holländska, holländsk mat, holländska affärer... Och så åker jag hem på söndag. ;)

SoccerMania!

Idag börjar VM för min del: Holland - Danmark! :)
Jag är laddad, sambon med:

Kroppen minns...

Jag läste nyss Tildas mammas blogg, om sorgen och livet efter att ha förlorat lilla dottern.
Hon skriver så fint! Idag är det ett år sedan flickan dog. Jag känner igen så mycket av det hon skriver, och det gör så ont i hjärtat att veta att hon och hennes familj behöver uppleva en sådan smärta! (Barnsligt nog önskar jag att jag kunde bara trolla bort allt det onda för dem...)

Men det lustiga var att jag kände det hon skrev. Kände igen känslorna, KÄNDE känslorna.
Jag minns vissa stunder, händelser, i detalj. Minut för minut. Andra saker minns jag på ett ungefär, eller nästan inte alls.
Men nu mindes min kropp plötsligt saker som hänt för 9 långa år sedan, efter att Andreas dog. Jag kom ihåg känslan av den fysiska saknade efter Andreas. Jag saknade hans små klibbiga händer i mina händer, hans armar runt min hals, hans mjuka kropp i min famn när han blev för trött och ville bli buren.

Jag kommer plötsligt ihåg hur det kändes timmarna innan han dog. Vi låg på soffan, han låg på min mage, febrig och slö. Han ville att jag skulle sjunga 'sången' (Idas sommarvisa, som jag alltid sjöng för honom. Än kan jag inte sjunga den utan att känna klumpen i halsen...), och det gjorde jag.
Det är nästan som att jag känner hur tung hans lilla kropp känns, hur jag leker med hans mjuka hår, ja till och med hur han luktar...

Och med den känslan väller saknaden upp. Saknad och längtan efter just den kroppen, den lukten, den pojken. Hans röst som frågar vad jag gör. Hans skratt. Allt.

Det har gått 9 år och 4 dagar sedan jag höll honom för sista gången. Länge trodde jag att jag skulle dö jag med, att hjärtat hade gått sönder i tusen bitar, att jag inte skulle klara det.
Nu vet jag ju att jag klarade mig. Det tog mycket tid, många timmars terapi och många, MÅNGA tårar. Ärren på hjärtat syns inte men känns.
På något lustigt sätt känns det bra att kroppen minns bättre än minnet gör. Och trots smärtan skulle jag inte vilja vara utan dessa minnen heller...

♥

Hej busunge!
Jag har tänkt på dig idag. Det har varit en bra dag, jag har jobbat och det var helt okej. Jag har haft halsbandet på mig som du gjorde till mig på förskolan.
Nu regnar det, jag har precis kommit hem och satte mig för att titta på dina bilder. Och vid nästan varje bild ler jag, för jag kom ihåg vad vi gjorde då och hur härlig du var.

Jag glömmer bort en hel del. Jag glömmer saker som hände för en timme sedan, jag glömmer ibland vad jag just sagt eller hört - men jag minns i detalj vad som hände natten till idag för 9 år sedan. Jag minns skriken, gråten, samtalet till 112, helikoptern, ambulanstjejerna som sprang uppför trappan med dig i armarna, väntan... och hur vi sedan såg dig på sjukhuset, tyst och blek och död och inte alls som du.

De bilderna har jag också i ditt album. Längst bak. De hör till hela dig, men det är inte så som jag kommer ihåg dig. Jag kommer ihåg dig som den solstrålen du var: glad, busig, otrolig kramgo och alldeles underbar!

Lite skratt, lite gråt

Idag är det den 6:e juni.
Imorgon är det den 7:e juni. Imorgon är det 9 år sedan Andreas dog.

Jag har haft en otroligt bra helg. Jag har mått fantastiskt bra.
Jag mår fortfarande bra. Och jag är lite ledsen med.
Det är helt okej, så är det med livet. Skratt och sorg, leenden och tårar.

Det kommer att bli en bra dag imorgon ändå.

Möhippa 2 :)

Och igår, lördag, var det dags för möhippa numero 2!
Det är klart att när syrran med familj åker hela vägen ner från Östhammar till Linköping, 'bara för att' för en helg, jag förstår att hon har något i kikaren. När hon av alla människor sedan på lördagsmorgonen har bråttom iväg till stan, det skapar också misstankar... ;)
Men visst kan jag låtsas som ingenting. Så jag följde snällt med till stan, gick där hon gick, satte mig när hon sa till mig att 'Här ska vi ta en fika'.

Och mycket riktigt så stod de plötsligt där: en stor del av mina käraste vänner! Med stora leenden. Jag fick ta på mig en stor uppblåsbar orange peruk och så började vi gå genom stan.

I brist på bilder från igår får ni se vilken peruk jag menade... ;)

Vi kom till Hagdahls & Co, där mina vänner dukade upp med ostar, kex, frukt och choklad och gott bubbel att dricka till. Vi pratade, skålade, myste, slappnade av och fick sköna behandlingar.
Jag blev masserad (superskönt - men ajajaj vad bra hon hittade de där knutarna i axlarna!), sminkad och stylat, och fick dessutom välja ut ett underbart halsband från LottaDesign som minne! :)

Tänk att jag kunde bli så fin! :D

Efter alla härliga behandlingar åkte vi hem till oss en stund, där vi kunde mysa en stund med lille Sam. Sedan bar det av till Motorstadion, där jag och några till fick åka Go-kart! Spännande, jag har ju inget körkort så det var superkul att testa! Men jag blev omkörd av alla andra, så långsam var jag! :)
Efter det blev det ombyte hemma för middag på grekisk restaurang och utgång på Harrys (whoohoo! Två kvällar denna vecka!). Vi dansade, sjöng, dansade lite till, skrattade, drack lite vin och andra små roliga drinkar, hittade några fler kompisar, dansade ännu mera och hade alldeles alldeles underbart roligt!

Visserligen var det lite segt att komma hem långt efter midnatt och gå upp vid 8-tiden för att vinka av syrran+familj, men det priset betalade jag gärna!

Jag är så enormt glad över att ha så många underbara härliga fantastiska vänner som gjorde denna dag till en av de roligaste dagar i hela mitt liv!
Och F+Syrran: I lööööv you!!!

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Nu längtar jag efter att få se bilderna! :)

Möhippa 1 :)

Ojojoj... Vilken vecka! Jag har haft TVÅ mohippor! :)

Det började i torsdags, när vi skulle ha personalmöte på jobbet. Jaaavisst, 'personalmöte'!
När jag kom dit fanns bara en kollega i huset. Då började jag ana någonting, för what are the odds att alla skulle vara försenade just den dagen? Och mycket riktigt kom hela gänget in, finklädda, flinande och bärande på en massa saker... Det var bara att ringa hem och säga att jag inte skulle komma på ett tag!

Jag fick en blå spetsgardin som slöja och en orange papperskrona med blommor på på huvudet, samt en nappflaska runt halsen (med tvivelaktig dock gott innehåll). Efter ett tag åkte vi buss in till stan, medan de tvingade mig att sjunga barnsånger.
I stan promenerade vi över ett fullsatt torg (självklart var hela stan ute och åt just där...) till lokala Harrys, där vi skulle äta. Medan vi sitter där och funderar på mat ser jag på en stor bildskärm 'Torsdagar Karaoke'...
Där har ni en av mina största mardrömmar! Jag tycker att det är skitkul med karaoke - i vardagsrummet med några vänner, inte på en hyfsat fullsatt krog!
Men men, efter maten och några drinkar fick jag välja låt, och naturligtvis var jag förste kvinna ut. Så jag släppte hämningarna (kom igen, det värsta som kunde hända var väl att jag skulle göra bort mig totalt - men det skulle då vara värre för dem som lyssnade, haha!) och rockade loss till Abbas 'Does your mother know'. Så roligt jag hade! Och det gick faktiskt mycket bra! :D

Dagen efter var det några föräldrar från förskolan som hade sett oss vid busshållsplatsen och kommenterade min fina utstyrsel.. ;)
Men jag hade jättekul! Och tänk vilka bra kollegor som insett att en kontrollfreak som jag behöver släppa loss ibland med lite karaoke!

en liiiten bild av kvällen bjuder jag på! :)

Ring, ring!

Idag hämtade vi ett värdefullt paket!
Inuti paketet låg en ask...


...och inuti asken låg en till ask...


...och inuti DEN asken låg dessa underbara fina skapelser!


Våra titanringar! Vi är så nöjda, de blev så personliga och fina och underbara!

Säg till

Jag har länge haft svårt för att säga till när jag kommit till en gräns. Eller att be om hjälp.
Jag tror att jag väldigt gärna vill att saker och ting går bra, men säger till lite för sent när det inte går så bra. Då har jag redan nått botten. Jag vill för mycket och bromsar för sent. Jag ler ett tag till när jag egentligen tycker att det roliga är slut. Jag försöker lite till för att vara snäll - men för vem?

De senaste åren har jag blivit mycket bättre på att be om hjälp.
Det som hjälpte var när jag jobbade på min första arbetsplats som lärare.
Jag hamnade i en tuff sits där jag fick vara klasslärare åt två klasser (den ena själv, den andra delat med en guldvän). Det blev en del spring mellan årskurserna, och jag hade svårt att göra allt på samma sätt som min föregångaren hade gjort. Därmed försvann en del planering med en annan kollega, som istället för att prata med mig sprang till rektorn - som i sin tur kallade mig till sig för att kolla hur jag klarade mitt jobb egentligen. Det blev så dumt, med för många mellanpersoner och infoomvägar! Dessutom gjorde det hela att vi (kollegan och jag) slutade umgås privat.
Efter sommaren fick jag en halvny klass (sammanslagning) och jobbade tillsammans med samma kollegan. Vi pratade väl hyfsat ut och försökte reparera några sprickor.
När jag sedan på hösten behövde hjälp av rektorn (för något hon själv hade orsakat) fick jag som svar: 'Du jobbar ju bara fyra veckor kvar. Försök att hålla ut.' (Då visste jag att jag skulle bli övertalig efter jul)

Det var nog droppen för mig. De där fyra veckorna har jag sagt precis det jag tyckte och kände att jag behövde säga. Jag blev den i arbetslaget som tog de där jobbiga samtalen som ingen annan vågade ta (för tänk om man plötsligt inte skulle vara lika omtyckt...), jag struntade i det för jag skulle ändå sluta. Lustigt nog verkade det som om rektorn uppskattade ärligheten. Och jag fick lära mig att det inte är något farligt att säga till att man behöver hjälp.

Jag tror att jag har kommit i en likadan period just nu. Vi har haft lite strul på jobbet, där chefen har lyssnat på de kollegorna som skrikit högst och inte på de andra. Men faran där är att hon får en sned bild av det hela... Så kommande veckan ska jag säga till. Och jag vet redan nu att det kommer att kännas så skönt när jag har gjort det. För då bubblar det inte inuti längre. :)

:)

Fick en liten present från yngsta systern, som hon hade skickat med mamma.
En absolut onödvändig pryl, som ändå får mig att smyg-le varje gång jag ser den. :)



(Den rör sig med hjälp av solenergi.)

Dom är HÄR!!!

Är de inte helt underbara? Och unika: det är det enda paret i hela världen! :)

:(

Älsklings mormor blev akut sämre igår. Svärmor och hennes syster sitter vid hennes säng och lämnar inte henne. Mormor fyller 90 år i år, och det är inte oväntat - alla har ju vetat att det skulle ske någon gång. Men ändå blir man överraskad, på ett otrevligt sätt...

Hon får smärtstillande för att hon har ont och är orolig, hon sover mest och har börjat andas mycket oregelbundet (så var det också för min morbror, när han bara hade någon dag kvar. Och enligt läkarna är det rätt klassiskt...). Hoppet är det sista som överger människan, heter det. Det är inte konstigt att man fortsätter hoppas på ett mirakel, men faktum är att jag egentligen vet.
Egentligen hoppas jag att hon får dö på ett lugnt och fridfullt sätt, i sömnen.

Älskling är i Tyskland och kommer inte hem förrän på måndag. Jag hoppas hoppas hoppas att mormor klarar sig tills då. Även om han inte kan göra något för henne så tror jag att det skulle vara bra, för det är inte lätt att vara 'ensam' i ett annat land när man drabbas av dödsfall av nära och kära. Tro mig, jag vet...

Countdown

Bara 59 dagar kvar nu...

...tills vi står här och bli herr+fru! :)

Bröllopspyssel

Mitt i all jobbstress har jag suttit och pysslat för bröllopet. Inbjudningarna är ju klara och (nästan alla) utskickade, och listor har gjorts. Förra veckan var mamma, syrran och Sam och jag ute på stället för att kolla läget lite: dekorationstankar, borden, etc.
Sedan satte jag mig i helgen och gjorde klart alla ljuslyktor. Visst blev de fina?
Har använt mig av dessa två sorters spets, till båda storlekar. Jag är nöjd! ;)

Sol!

Whoohoo! :D