Jag har länge haft svårt för att säga till när jag kommit till en gräns. Eller att be om hjälp.
Jag tror att jag väldigt gärna vill att saker och ting går bra, men säger till lite för sent när det inte går så bra. Då har jag redan nått botten. Jag vill för mycket och bromsar för sent. Jag ler ett tag till när jag egentligen tycker att det roliga är slut. Jag försöker lite till för att vara snäll - men för vem?
De senaste åren har jag blivit mycket bättre på att be om hjälp.
Det som hjälpte var när jag jobbade på min första arbetsplats som lärare.
Jag hamnade i en tuff sits där jag fick vara klasslärare åt två klasser (den ena själv, den andra delat med en guldvän). Det blev en del spring mellan årskurserna, och jag hade svårt att göra allt på samma sätt som min föregångaren hade gjort. Därmed försvann en del planering med en annan kollega, som istället för att prata med mig sprang till rektorn - som i sin tur kallade mig till sig för att kolla hur jag klarade mitt jobb egentligen. Det blev så dumt, med för många mellanpersoner och infoomvägar! Dessutom gjorde det hela att vi (kollegan och jag) slutade umgås privat.
Efter sommaren fick jag en halvny klass (sammanslagning) och jobbade tillsammans med samma kollegan. Vi pratade väl hyfsat ut och försökte reparera några sprickor.
När jag sedan på hösten behövde hjälp av rektorn (för något hon själv hade orsakat) fick jag som svar: 'Du jobbar ju bara fyra veckor kvar. Försök att hålla ut.' (Då visste jag att jag skulle bli övertalig efter jul)
Det var nog droppen för mig. De där fyra veckorna har jag sagt precis det jag tyckte och kände att jag behövde säga. Jag blev den i arbetslaget som tog de där jobbiga samtalen som ingen annan vågade ta (för tänk om man plötsligt inte skulle vara lika omtyckt...), jag struntade i det för jag skulle ändå sluta. Lustigt nog verkade det som om rektorn uppskattade ärligheten. Och jag fick lära mig att det inte är något farligt att säga till att man behöver hjälp.
Jag tror att jag har kommit i en likadan period just nu. Vi har haft lite strul på jobbet, där chefen har lyssnat på de kollegorna som skrikit högst och inte på de andra. Men faran där är att hon får en sned bild av det hela... Så kommande veckan ska jag säga till. Och jag vet redan nu att det kommer att kännas så skönt när jag har gjort det. För då bubblar det inte inuti längre. :)
2 år sedan
2 kommentarer:
Fattar inte att du orkade då och önskar dig all styrka och kraft inför veckan som kommer. Förstod nog inte hur tungt det egentligen var då, än mindre hur det är nu.
Stor kram till min guldvän
Det som gjorde det lätt var du! :)
Jag förstod inte heller hur tungt det var då förrän efteråt. Men det var lärorikt, även om jag glömmer det emellanåt. ;)
Så nu ska jag öppna munnen i tid!
Skicka en kommentar