Tro, Hopp, Kärlek - och Sorg

Nyckelorden i mitt liv. I alla fall just nu.

Jag MÅSTE kunna tro att mirakel sker. Jag hoppas så innerligt att det kommer att bli bra. Och jag älskar min familj. Och hjärtat, kroppen sörjer.

Min morbror är officiellt slutbehandlad, som det heter. De kan inte göra något mer. Han får smärtstillande, och sjunker mer och mer i en dvala.

Jag har gråtit floder de senaste dagarna. För morbror, hans fru, min mamma, min mormor... Tårar av sorg och frustration. Det svider i hjärtat när jag tänker på hur svårt det måste vara för dem! Det gör ont bara jag tänker tanken att det skulle hända Älskling eller någon av systrarna något. Usch!

Nej mina vänner, man vänjer sig aldrig. Sorgen och jag, vi känner varandra väl. Men ändå blir jag lika överraskad när den dyker upp, river upp nya och gamla sår. Jag släpper gärna fram sorgestenarna lite då och då, men helst när jag får bestämma själv. Inte när den kastar sig över en som i den här tiden...