Livets väsentligheter

Våra grannar är underbara människor. Båda har gått i pension nu, han en kriminalare, hon en förskollärare. Sköna, roliga, trevliga människor. Sådana drömgrannar, det känns bara rätt. :)

De har en hund, en svart dvärgschnauzer vid namnet Tyson. Historien bakom namnvalet är att när de skulle välja ut en valp var det just den här som drog sig till dem, och nafsade dem i örat. Och så är han ju svart... ;)

Vi gillar våra grannar. Såpass att vi gärna ville ha med dem på vårt bröllop, något som de blev jätteglada för.

Sedan började grannfrun få domningar i armen och händerna. Kan inte hålla fast bestick, kan inte handarbeta (som hon älskar), kan knappast borsta sitt hår. De var hos vårdcentralen, som skickade remiss till magnetröntgen. Men som det tyvärr har blivit allt vanligare inom vården så var väntlistan lång. Hennes man ringde många gånger, för det blev allt sämre med händerna och armen och smärtan. Och till slut fick de en tid.

Två veckor senare, den här veckan, fick de besked: en tumör i vävnaden.
Vikarierande läkaren, som tyvärr inte talade så tydlig svenska så att grannarna bara tagit del av hälften av informationen, har i alla fall sagt att hon tänker ta hand om dem, att de kommer att få komma till sjukhuset inom kort för att ta flera prov och röntgen. Allt för att veta exakt vad de har att göra med.

Medan hon berättade nyss vad svaret på röntgen var blev hon ledsen, och la till att de tyvärr måste avstå från att komma till bröllopet. Som hon så mycket hade sett framemot.

Där var livet igen. Livet och dess väsentligheter.
Jag struntar i servetter som ska bli stämplade med monogram. Jag bryr mig inte om om tårtan är fint dekorerat. Det är inte viktigt.
Jag ber för att det kommer att gå bra för grannen, att tumören kan tas bort utan problem och att hon kan njuta och leva som vanligt igen. DET är viktigt.