Tufft

Det är tufft hemma. Trots katten...

Sambon har inte sovitt bra sen katten flyttat in, han oroar sig - men det som oroar mig mest är att han inte själv kommer på något som han skulle kunna göra för att förbättra situationen. Ja, förutom att få ut katten. Men det skulle inte lösa vårt problem, då sitter han med dåligt samvete och jag med frustration och irritation.

Jag avskyr att han ser sig själv som ett offer (för övrigt så var det HAN som kom med idén att satsa på en kattunge, för den skulle inte vara lika läskig som en stor katt...), och finner sig i det! Jag hade gjort något åt det för länge sedan: sökt hjälp att få bort min rädsla, försökt lära känna monstret, vad som helst. DÄR ligger min frustration (och ja, lite av min ilska).

Idag jämförde jag situationen med en promenad i skogen. Plötsligt ligger där en sten på vår väg. Jag tycker att stenen är liten och jättefin och att den ska vara där, Sambon tycker att stenen är stor och hemsk och väldigt otäck...
Han skulle kunna kolla om stenen gick att få bort, eller om det fanns en annan väg -- till och med om det gick att klättra över den. Men han har valt att stå kvar och vara rädd och orolig över att stenen ligger där.

Efter mycket om och men kollade han på nätet vad det fanns för hjälp, och vi hamnade på en sida som hade enkla övningar. Det enda problemet var att det inte gick att beställa hem övningarna, så jag skickade ett mejl till ägaren. Hoppas han svarar snart, för jag behöver en ändring. VI behöver en ändring här...

Det handlar ju inte ens om katten för min del... Men han förstår inte det.

Någon som har ett tips?

:(