Tycker egentligen att jag har fått min beskärda del av ovanstående. Men det är nog inte över än. Och det är väl det som kalles för livet...
Men ändå. Så här har mitt liv varit de 4 senaste månaderna:
Först blir jag påkörd av en billist, får riktigt ont i benet och hjärnskakning. Har svårt att koncentrera mig, får huvudvärk och minnesluckor, glömmer bort på tok för många saker och känner mig dum. Sköldkörteln verkar vara boven, så det blir medicinering.
Jag blir sjukskriven.
Sen hamnar vi i en ekonomisk kris på jobbet, och jag är övertalig. Igen. Fan också.
Och hemmasituationen... en katt, en skräckslagen sambo, ingen ägglossning och inga positiva graviditetstester än.
Är det konstigt att jag emellanåt tycker att livet är skit och att jag helst skulle vilja gömma mig med katten i en liten stuga mitt i skogen uppe i Norrland?
Klart att det löser sig, det gör det ju alltid. Men det kostar en del blod, svett och framför allt en del tårar...
2 år sedan
Inlägg
3 kommentarer:
Inte så långt bort, snälla. Då kan jag ju inte komma och trösta dig och ge dig en kram.
M
Jag lovar. :)
Typiskt! Det är faktiskt dags att det händer någonting kul..
You don't get more shit than you can handle. Även om detta gäller är det alltid skönt att få en liten solstråle ibland..
Du vet, Östhammar ligger redan mera norrut så om du vill komma till min lilla stuga och njuta.. (och kanske ha lite arbetsterapi? :)) då är du mer än välkommen!
Puss på dig!
Skicka en kommentar