Pratade med syrran i eftermiddags, om allt möjligt. Det är nästan alltid kul att prata med henne, vi är väldigt lika i t ex vår humor (okej, jag kanske har lite barnsligare humor än hon, haha!) och upptäckte för några månader sedan att till och med våra äggstockar är lika varandra. ;)
Hur som helst, vi började prata om dödsskjutningen på en skola i Tyskland, och hon undrade om det nu hade blivit mera prat och kanske oro om det där med sorg och krishantering på skolor. Tydligen hade lokalradion intervjuat en ung tjej som inte vågade gå till skolan, hon var orolig och rädd för vad som skulle kunna hända. Stackarna...
Syrran vet vad som hände i mitt liv, hon vet hur jag brinner för det där med krishantering på skolor och sorg hos barn. På årsdagen av min värsta dag om året brukar hon oftast komma ihåg att skicka ett sms för att säga att hon tänker lite extra på mig, och sånt värmer mycket (TACK, babe!)!
Så hon undrade om jag fortfarande ville föreläsa på bl.a. skolor (fick anordna ett seminarie i januari här i kommunen om just detta ämne, det var fantastiskt!), och skulle kolla om det fanns intresse i hennes kommun.
Det känns så konstigt och lite makabert att säga att jag brinner för kris och sorg, men så är det nog. Eller...framför allt så brinner jag för att sätta igång diskussionen om död och sorg, eftersom det är en sådan stor del av livet.
Jag brukar säga när diskussionen uppstår: ska vi i skolan förbereda barnen för livet, så MÅSTE vi kunna prata om döden också...
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst nu! M hade nog rätt, jag kanske borde skriva några artiklar eller börja på en bok... ;)
2 år sedan
1 kommentar:
Hej
Jag tycker du har rätt, man måste förbereda barnen för livet och döden.
Man kan inte sticka huvudet i sanden.
Ha en trevlig helg.
Glöm inte kudden och den hjärtliga saken.
Kram
Skicka en kommentar