Förtroende och tacksamhet

Oj, inlägg #100! Bäst att göra något bra av det... ;)

I början av denna månaden bytte jag från lågstadiet till ännu-lägre-stadiet: förskolan.
Jag ångrar ingenting. Jag älskar att få jobba med barn, och efter två veckor tycker jag fortfarande att jag valde helt rätt. Jag har lekt tiger, gungat, byggt sandslott och kakor i sandlådan och sjungit Imse Vimse Spindel minst 3 gånger om dagen. Underbart!

Eftersom vår förskola är sprillans ny var det många barn som skulle skolas in samtidigt. Vi valde föräldraraktiv inskolning, där föräldrarna är med sina barn på förskolan i 3 dagar, 4 timmar om dagen. Vår roll under den tiden är att lära oss från föräldrarna hur de vill att vi ska ta hand om deras barn. Efter dessa tre dagar (beroende på barn/föräldrar, naturligtvist) är tanken att ordinarie schemat ska gälla, dvs att föräldrar vinkar hejdå till sina barn och går.
Och det har fungerat jättebra hos dem som är inskolade! Jättekul att se att barnen trivs och att föräldrarna känner att barnen är trygga hos oss.

Och DÄR kommer mina djupa tankar. Ungefär hälften av barnen är förstfödda och under två år, så föräldrarna hade många frågor om hur vi tänker jobba och vad vi kan erbjuda deras barn osv.

Tyvärr har jag inga egna barn än, men jag har samlat på mig tillräckligt många erfarenheter för att förstå hur det måste kännas för föräldrarna att lämna sitt barn till förskola för första gången.

Efter ett sådant samtal med en mamma funderade jag mycket kring min roll som pedagog.

Och jag kände plötsligt hur tacksam jag är för förtroendet som föräldrarna ger oss som tar hand om det käraste dom har: deras barn!

Det känns stort!

Jag vill göra mitt bästa för att deras barn ska ha det så bra som möjligt. Jag skulle vilja ha det så för mina egna barn med!