Alzheimer-light

Min mamma har också sköldkörtelbesvär, något som heter Hashimoto. Så det där med att glömma bort och koncentrationssvårigheter har jag inte bara fått genom min älskade sköldkörtel, det ligger även i släkten. ;)

Vi skojar om det där med att glömma saker. Alzheimer-light heter det hos oss i familjen, och tydligen drabbar det alla från dag till dag.

Ibland ringer jag hem och säger att jag heter Sonja och ringer från Alzheimergruppen i hennes hemstad. Efter 2 meningar byter jag namn och heter Saskia och nej, hon måste ha hört fel och ja, det ingår i problematiken och att vi är på väg för att hämta henne till hemmet. Sedan är jag Sonja igen, eller Sara, eller Sandra, och ger ett annat besked.
Sen bryter hon ihop och jag är nöjd.
:)
Nejdå. Vi skrattar åt det båda två, för vi känner så väl igen det.
Och det känns skönt att kunna skratta åt det också. För ibland känns det tungt att så ofta komma på att man har glömt bort saker nu igen, eller inte minns vad någon har sagt, eller vad man skulle göra. Plötsligt verkar man ha blivit dummare, och det är ju ingen rolig känsla.

Som tur är har vi fått medicin mot det här. Så det finns hopp. :D

Extraknäck

Imorse kom vår skolsköterska in till mig. Hon var med på mitt seminarie om barn och sorg förra veckan, och hade berättat om studiedagen för rektorn på högstadiet.
Han bad henne att bjuda in mig till nästa veckans elevvårdsmöte för att prata om skolans krisplan osv.

Hurra! Jag har fått fler uppdrag! Spännande!
Nu börjar min nya karriär. :)

Hobby

Har sytt en del idag. Ingenting för mig själv, utan allt för spexets räkning.
Jag kunde variera lite: dels så sydda jag på en frack till den 'regerande' EkonomiChefen (tradition!), och dels så jobbar jag med en av skådisarnas kostym.
Jättekul! Jag gillar att sy.

Under tiden var kaFfekompisen här och lagade mat. Det är en annan hobby: matlagning. Underbart! Nästan så att det är terapi: mår jag dålig, då städar jag eller lagar mat. Helst riktigt kryddstark mat, indonesisk. Yummie!

Funderade på det under syandet: vad händer om jag skulle göra mitt arbete av min hobby?
Tänk om jag satsar på en karriär som amatörkock och startar en catering? Eller börjar sy barnkläder på heltid?
Tycker jag då fortfarande att det är så roligt?

Lite tveksamt...
Jag tror att jag bevarar syandet och matlagningen som hobby. Ingen tvång, bara kul. :)

Barn, sorg och död

Igår höll jag i ett seminarie om barn och sorg och skolans roll i bemötandet av dessa barn.
Jag hade 21 deltagare, och det blev så bra! Det var första gången jag var föreläsare istället för åhörare, och jag stortrivdes med det! Jag kunde -äntligen!- prata om något som jag verkligen brinner för, och det verkade som om det gick hem hos dom som var där. Så det ska jag försöka göra oftare.
Sötnos M mejlade om andra stora namn som snart ska föreläsa om samma ämne, och även om var jag skulle kunna söka ett bidrag till fortbildning. Kanon!

Jag tycker att det är så viktigt att vi som jobbar i skolan har ett beredskap inför dödsfall och bemötandet av barn i sorg. Jag vill att personal i skolan ska lära sig att prata mera om det, med varandra och framför allt med eleverna. Inte bara när det har hänt ett dödsfall, utan även innan. Förberedd barnen för livet - genom att prata öppnare om döden!

En av de sakerna som jag gjorde igår var att ge dem en gruppövning. Jag hade hittat på 4 olika scenarier där barn och/eller föräldrar hade dött. Uppdelade i grupper skulle deltagarna sedan prata om hur de skulle ha gjort i en sådan situation, vad de behövde tänka på mm. Jag tyckte själv att diskussionen var viktigast, och det funkade till och med bättre än jag hade tänkt.
En av de scenarier handlade om en pappa som hade mördat sina barn, något som en av deltagarna tyckte var lite väl extremt...

Men idag... på nyheterna hör jag om en galning som har sprungit in i ett dagis i Belgien och mördat 2 små barn och en fröken, samt skadat många andra barn och vuxna svårt.

Helt sjukt! Helt extremt! Som tur är, för om sådant skulle höra till vanligheterna vet jag inte om jag vill tillhöra den mänskliga rasen längre...
Men det känns bra att läsa att polis, myndigheterna och stödgrupper fanns på plats väldigt snabbt. Jag tror inte att det finns ett beredskapsplan för just en sådan situation. Man får gå på känsla, och jobba med känsla.

Usch, vilken tragedi! Jag lider så med alla där i lilla Sint-Gillis...

TSH, T4, wtf :)

Har ringt både endokrinavdelingen på US och vårdcentralen idag.
Jag ville veta hur det nu låg till med mina värden och medicinen. Så för att förtydliga lite fakta:

Hypofysen producerar hormonet TSH, som ska stimulera sköldkörtelns funktion.

Samtidigt som TSH får sköldkörteln att tillverka hormoner som aktiverar och sätter fart på ämnesomsättningen, har sköldkörtelhormonerna i sin tur en bromsande effekt på produktionen av TSH i hypofysen. Ömsesidig kontroll alltså... :)

TSH-värdet ska ligga mellan 0,4-4,0 millienheter/liter. Är värdet för högt, tyder det på att sköldkörteln inte fungerar som det ska.

Sköldkörtelhormonet tyroxin finns i två former, T3 och T4, och de ökar kroppens ämnesomsättning. Hormonet är viktigt för att kroppen ska växa och utvecklas normalt. T4 är ett förstadium till T3, som är det aktiva hormonet.

T4 ska ligga mellan 11-24 millienheter/liter.

Och nu tillbaka till mina värden igen.
Mitt TSH låg i slutet av november (en månad efter påkörningen...) på 5,6, för högt.
Då gjordes det ytterligare ett test, på T4. Den var 11,8, för lågt.
Jag fick Levaxin, som är ett konstgjort sköldkörtelhormon, och efter ca 6 veckor var det dags för återbesök och blodprov.
Och nu, mina damer och herrar, ligger mina hormoner på följande nivåer:

TSH: 3,6

T4: 12,7

Och vad betyder allt det här då?
Jo, TSH:et har normaliserats igen och är bra. T4:an har blivit lite bättre den också, men är fortfarande rätt låg. Men jag fortsätter att ta 1 tablett i 6 veckor till. Har det inte höjts lite mer får jag höja. Och nu ska jag kolla lite på nätet hur andra Levaxin-ätare gör och har gjort.

Nya värden

Fick svar från blodprovet häromdagen. Det ena hormonvärdet hade normaliserats (det som var för högt förut), det andra har höjts lite men ligger fortfarande lite för lågt. Läkaren hade skrivit att hon tyckte att jag skulle höja doseringen på medicinering, från 25 till 50 mikrogram. Höja? Det är ju att fördubbla! Jag vet dessutom att det är svårt att förminska dosen senare, så jag vill inte gärna utsätta mig själv för mer läkemedel än som är högst nödvändigt...

Efter ett telefonsamtal fick jag besked att om jag mår bra just nu (dvs inte för vimsig och glömsk osv) kan jag fortsätta med mina 25 mikrogr, och är vid nästa blodprov om 6-8 veckor det ena värdet fortfarande för lågt så får vi ta ett snack om 50 igen.

Så vi får stå ut med vimsigheten lite till. ;)

Blod, svett och tårar...

Tycker egentligen att jag har fått min beskärda del av ovanstående. Men det är nog inte över än. Och det är väl det som kalles för livet...

Men ändå. Så här har mitt liv varit de 4 senaste månaderna:
Först blir jag påkörd av en billist, får riktigt ont i benet och hjärnskakning. Har svårt att koncentrera mig, får huvudvärk och minnesluckor, glömmer bort på tok för många saker och känner mig dum. Sköldkörteln verkar vara boven, så det blir medicinering.
Jag blir sjukskriven.
Sen hamnar vi i en ekonomisk kris på jobbet, och jag är övertalig. Igen. Fan också.
Och hemmasituationen... en katt, en skräckslagen sambo, ingen ägglossning och inga positiva graviditetstester än.

Är det konstigt att jag emellanåt tycker att livet är skit och att jag helst skulle vilja gömma mig med katten i en liten stuga mitt i skogen uppe i Norrland?

Klart att det löser sig, det gör det ju alltid. Men det kostar en del blod, svett och framför allt en del tårar...

Filmtajm!

Inget nytt!

Kaffekompis F på besök. Men hon kommer mest för kattens skull. ;)

Vi diskuterar bloggandet. Hon påstår att jag inte skriver varje dag. Det stämmer nog..
Så här har ni dagens inlägg. Inget nytt! Men vi har det trevligt, det är värt ett blogginlägg.

Prosit!

Ojdå...

AAATCHOOO! (eller på holländska: hatsjoe!)

Jag måste...ATCHO!...nysa...ATCHO...Näsduk tack!...ATCHO!

Hoppas att det inte är allergin. Nejdå. Jag var ju lite förkyld innan. Eller? Och kattsanden gör luften i köket så torr, så det kan ju vara det...

ATCHO!
Prosit...

Eller vänta lite... jag åt ju hasselnötter. Kan det ha varit det? Usch, nu kliar det i halsen också.
Näe, jag ska dricka en massa vatten och lägga mig...

Klokt av Gloria

Gloria Gaynor är en klok kvinna.

' I will survive
as long as I know how to love I know I will stay alive'

Laaaaalala lalaaaaalalalalalalaaaaa lala... :)

Äsch. Vi får väl se vad som händer. Just nu känns saker och ting ok här hemma.
Viljan finns, that's a start. Jag gillar min lilla fluffboll, som just nu ligger i värmen bakom skärmen och tvättar sig. Jag gillar min sambo, trots att han inte är världens modigaste man.
Jag gillar även mig själv, för att jag vet att jag klarar mig. I will survive!

Dags att sova. Ska dansa uppför trappan med schyssta discomoves. Goodnight, people!

Absurd?

Måndagmorgon.

Jag sitter i soffan.
Sambon har stängt in sig i köket.
Katten springer runt.

Verkar det lite absurd?

Tid för avgång?

Strulet här hemma har mig fått inse att vår relation inte riktigt är klar för barn, hur jobbigt jag än tycker att det är. Så nu ska vi se till att relationen blir bra igen, och sedan tar vi nya tag i barnprojektet.

Hoppas att sambon är med på tåget. Annars får jag åka utan honom - att låta tåget vänta tills han klivet på fungerar inte. Då står vi och stampar på samma ställe i all evighet.

Tack och lov finns det bra hjälp här i landet. Annars kan jag alltid ta singeltåget till Danmark, där finns det en bra klinik. ;)

Dags för kontroll

Imorgon ska jag ta ett nytt blodprov, för att se om Levaxinet har fungerat.
Förhoppningsvis har sköldkörteln fått en wakeup-call och klarar sig själv nu...

Vi får väl se hur det går. Antingen så fungerar det, eller så får vi höja dosen. Bara det hjälper. :)

Fluffboll becomes model

Hjärtevännen M var här, med sin härliga familj för att umgås och leka med min lilla kattbebis.
Och kolla vilka fina bilder det blev!

http://bilder-i-svart-vitt.blogspot.com/

Ja du, är man modell så är man. ;)

Tack sötnosar, för en underbar eftermiddag! Leksakerna har sett varenda litet hörn av nedervåningen även idag...

En handfull...

Tack F för att vi fick låna din hand! ;)

Suck...

Sambon har hittat något hjälpprogram på nätet, men hittills har det inte gått att köpa det. Han har kontaktat sidansvarig, så nu väntar vi på att den killen ska lösa IT-problemet.
Dessutom ska vi till en bra terapeut på måndag, någon som kan hjälpa oss att komma någonstans och dessutom vet hur sambon känner sig; hon har också haft kattfobi.

Jag måste erkänna att jag är lite lättad nu när det börjar hända saker.
För annars är det bara suck och stön här hemma: häromdagen hade det lilla monstret på något sätt tagit sig förbi vårt hinder, och skrämt livet ur sambon. Som sen hade flera sömnlösa nätter och ett hjärta som slog fortare än som är hälsosamt...

Jag känner att jag inte riktigt kan njuta av min lilla bebis heller (som har fått namn! Han heter Tomi Kallio), men med lite tur så blir det lite bättre kommande vecka.

Monstret tycker för övrigt att jag skriver för mycket och ger honom för lite uppmärksamhet, han har attackerat mina skrivande fingrar flera gånger (så att jag fått skriva om) och nyss hängde det plötsligt en katt över bildskärmen. :)

Nu står han vid tv-skärmen och hoppar upp mot juryn i Let's Dance.
Jag tror att jag ska leka lite. :)

Tufft

Det är tufft hemma. Trots katten...

Sambon har inte sovitt bra sen katten flyttat in, han oroar sig - men det som oroar mig mest är att han inte själv kommer på något som han skulle kunna göra för att förbättra situationen. Ja, förutom att få ut katten. Men det skulle inte lösa vårt problem, då sitter han med dåligt samvete och jag med frustration och irritation.

Jag avskyr att han ser sig själv som ett offer (för övrigt så var det HAN som kom med idén att satsa på en kattunge, för den skulle inte vara lika läskig som en stor katt...), och finner sig i det! Jag hade gjort något åt det för länge sedan: sökt hjälp att få bort min rädsla, försökt lära känna monstret, vad som helst. DÄR ligger min frustration (och ja, lite av min ilska).

Idag jämförde jag situationen med en promenad i skogen. Plötsligt ligger där en sten på vår väg. Jag tycker att stenen är liten och jättefin och att den ska vara där, Sambon tycker att stenen är stor och hemsk och väldigt otäck...
Han skulle kunna kolla om stenen gick att få bort, eller om det fanns en annan väg -- till och med om det gick att klättra över den. Men han har valt att stå kvar och vara rädd och orolig över att stenen ligger där.

Efter mycket om och men kollade han på nätet vad det fanns för hjälp, och vi hamnade på en sida som hade enkla övningar. Det enda problemet var att det inte gick att beställa hem övningarna, så jag skickade ett mejl till ägaren. Hoppas han svarar snart, för jag behöver en ändring. VI behöver en ändring här...

Det handlar ju inte ens om katten för min del... Men han förstår inte det.

Någon som har ett tips?

:(

Purrrrr

Sitter på soffan, tittar på 'Nu är det jul - igen' med Tim Allen (har inte bestämt mig än om den är skitdålig eller skitrolig, men avkopplande är det!) och har en liten katt som ligger på min högeraxel. Tydligen gillar han läget, för han spinner så högt att jag har fått höja volymen på tv:n.
Härligt!

Han gillar att ligga nära, somnar gärna i mitt famn eller under hakan (eller som nu: på axeln). Och jag gillar att ha honom nära. :)

Vad sambon tycker? Han har svårt för vår lille vän. Han är på helspänn, på sin vakt, sover dåligt - och verkar inte vilja göra något åt det. Försöker inte. Jag är frustrerad! Men jag hoppas verkligen att det löser sig!

Men for now: hejdå från två som spinnerrrrrr!

Leka lite...

Ny kille!

Ni får ursäkta, men det kommer att bli en hel del kattprat nu på bloggen.
Jag är helt galen i min nya kille! Han är fortfarande namnlös, men snart tror jag att vi kan upptäcka vilket namn han ska ha.

Men nu har han flyttat in! F och jag hämtade honom i eftermiddags.

Efter en stor undersökning av husets nedervåning somnade han på soffan, sov igenom besöket av kompis C och hennes nya kille, och vaknade först när de skulle gå en timme senare.
Han har upptäckt såväl kattlådan som matskålen, det är bra. Och medan jag skriver detta leker han med en fjäderleksak under bordet. Då och då jamar han till, det verkar vara en pratare. Och han stannar upp ibland för att stryka sig mot mina ben. Härligt! :D

Och han spinner! Jag är lycklig...
(hoppas att sambon snart kommer att upptäcka hur härlig vår nya huskompis är!)