What's in a name?

Så svårt, så svårt...
Vad ska han heta? Sambon är inte jättesugen på att hjälpa till att hitta på ett namn, även om han kan säga vilka han INTE tycker vi ska ha.
Jag får väl helt enkelt testa vilket namn han vill lyssna på. :)

Men så här ser listan ut just nu:

- Felix
- Rasmus
- Charlie
- Något annat (haha)

Rösta, tack! :) Vad tycks?

Mjau #5!

Har precis kommit hem efter att ha hälsat på hos vår lilla katt!
Fyra röda och en svart fluffboll låg och myste när vi kom in, jättesöta och gosiga och små och alldeles, alldeles underbara! :D (Catwoman speaking)
Killen hade märkt de röda med en liten prick i öronen för att hålla isär dem, och vi fick gosa med vår pricklösa lilla röda vän. Än så länge är han namnlös. Men visst är han bedårande?

Det var en tuff natt för sambon, han var mycket orolig och nästintill rädd (säg inte att jag sa det!;)). Men han följde med i alla fall. Och erkände efteråt att det inte var så farligt...

På nyårsdagen flyttar han in. :)
Och efter att han har bott in sig några dagar här får ni naturligtvis komma förbi!

Mjau del 4

Pratade precis med killen som har kattungarna, för att bestämma besökstid.
Han berättade att mamman hade slutat dia katterna, så vi kunde ta hem katten när som helst. :)
Sambon såg ut som om han skulle svimma när jag sa det till honom... :(

Nackdel: han hade ställt in sig på den 20:e januari, så för honom känns det alltför plötsligt.
Fördel: jag är hemma i veckan, och har gott om tid för att låta killarna vänja sig vid varandra.

Nåja, vi ska ta en diskussion om det här alldeles strax.
To be continued!

God jul!

Syster och hennes kille på besök, snö ute, mycket skratt, god mat...
Underbart!

God jul!

Mjau del 3

Kolla!!

http://www.lokus.se/Exp_searchStart_all.asp?cgproductid=3533122

Gissa om jag är glad! :) Bästa julklappen i år!
Sambon och jag pratade lääänge i förrgår, och nu bestämde vi att vi ska prova. Skulle det verkligen bli jättefel (efter minst 2 månader!) får vi leta efter en annan lösning... Men jag är nästan helt säkert på att det kommer att gå bra!
:):):):):):):):):):):)

God Jul!!

Home alone

Sambon åkte iväg till jobbet för några timmar sedan. Ute blåser det som sjutton och härinne är det rätt behagligt. Jag är home alone, och det kan vara så skönt ibland. Men jag tycker att det är såååå tråkigt! Jag behöver något levande hos mig! Och så länge inte vi har några barn så finns det bara ett annat alternativ för mig. Mjau...

Jag har försökt övertala sambon om att skaffa en kattunge. Jag har haft katt sen jag var 5 år, jag älskar katter och tycker att det finns få saker som slår en mysig stund med en härlig gosig katt som spinner och får en att må bra. Att bara kunna få klappa ett djur gör att jag blir avstressad...
Men sambon är rädd för katter, och inte så lite heller. Han har aldrig haft husdjur men tycker att katter är oberäknerliga och lömska.

I höstas skulle vi få en kattunge, men han var så nervös att vi gjorde en deal: ingen katt då i utbyte mot att han skulle utsätta sig själv för katt en gång i veckan för att vänja sig lite.
Jag fixade så att vi kunde hälsa på en kompis med katt, vilket vi gjorde (och då var katten mest ute). Sen dess har inget hänt..

Nästa deal var att vi skulle försöka med en liten katt: lagom till jul, för då är vi båda hemma en längre period. Men nu är det nästan jul, och fortfarande har vi ingen katt. Häromdagen letade jag efter katter på nätet, och han låg på soffan (så långt bort som möjligt för att inte se bilderna) med kalla händer och mådde illa. :(

Det känns som om han säger det jag vill höra för stunden, så att jag lugnar ner mig och han med.
Och sedan händer det ingenting, tills jag inte står ut längre och börjar leta efter kattungar igen.

Tänk, att en sån liten sak kan orsaka ett sånt stort problem!
Han vill inte, jag vill. Moment 22. Hur ska vi lösa det? Vi kan ju inte ta en halv katt heller...

Som hemma

Igår var kompis F här. Vi bytte julklappar, pysslade, drack glögg och hade kul.
Till middag hade jag gjort holländsk 'boerenkool', färsk hackad grönkål blandat med potatis som tillsammans blir någon slags grönkålspotatismos (men inte flytande! utan rätt grov). Som tillbehör hade vi små baconbitar och korv (i brist på rökt korv blev det bratwurst). Supergott, med lite senap och syltlök. Mums!
Det kändes som hemma... :)

Grann gran

...granen står så grön och grann i stugan... :)
Sista resultatet efter en akut åktur till Maxi för att köpa mera julgransbelysning.
Strutarna innehåller godis nu -- något som egentligen inte är så bra. Sambon är en godisgris... Jag får nog fylla på innan jul.

Julgran!

Igår köpte vi äntligen en julgran! Vi valde en kungsgran igen, den barrar nästan ingenting.
Idag fick den flytta in (och soffan flyttas upp en bit, för det blev plötsligt väldigt trångt där i hörnet!).
När jag plockade fram alla julgranssaker visade det att ena strängen med ljus hade gått sönder, så det får jag fixa imorgon. Kanske köpa nytt. Men så här blev vår fina runda täta gran! Med mormors hemsydda stjärnan i toppen.

Ska slå in Sambons paket imorgon, när han är på jobbet. Och fylla strutarna med julgodis, innan kompis F kommer för att äta holländsk 'boerenkool' och ha mini-julafton här. :)

En lärares frustration

Tänk vad saker och ting inom skolvärlden har ändrats!

Förr hade lärare respekt från både barn och föräldrar. Nu får man stå ut med att bli utskälld, kritiserad, hånad och utarbetad. En lärare förväntas vara som en jonglör som får hålla en stor mångd bollar i luften. Helst en för varje barn, några för skolutvecklingen, en mängd för alla mål och delmål från regeringen/kommunen/skolan/arbetslaget och naturligtvis några för personliga mål . Tappa inte!

Arbetsbelastningen blir bara större och större med större barngrupper och mindre resurser. Rektorer som försöker behålla mindre barngrupper eller extra resurser för barn i behov av visst stöd hamnar i onåd bland barn- och ungdomsnämnden 'för att det kostar för mycket'. Nedskärningar och besparingskrav bidrar till oro bland lärare, föräldrar och rektorer.

Förra året ansökte nästan en tredjedel av Linköpings kommunala skolor att bli kommunal friskolor för att få en större frihet. I min värld visar det ett tydligt missnöje!

Vi får i uppdrag att spara pengar och utrymme, och förväntas desutom att själva komma med förslag om bemannings- eller besparingsplaner. Det är så mycket tid och energi som går åt att hitta lösningar för dessa saker, tid och energi som vi mycket hellre vill och borde lägga på elever och undervisning. Istället sitter vi och tänker på ombyggnation, bemanning, kortsiktiga vikarielösningar och var vi kan spara pengar.
Vi känner oss utnyttjade, lurade, trötta och frustrerade och vet inte hur vi ska förbättra situationen. Vårt egentliga uppdrag, att lära och undervisa barnen, är det som ger oss energi. Men det hamnar många gånger i kläm på grund av allt runt omkring.

Kommunen vill att vi ska känna oss stolta över våra skolor och vår verksamhet. Vi förväntas vara goda ambassadörer och bara tala om det som fungerar bra och är positivt. Men hur ska vi kunna göra det när det mest känns som ett spel för galleriet?

Och det allra viktigaste: hur mår barnen i allt det här? Mår dom bra av medelmåttig undervisning? Mår dom bra av stora barngrupper, mindre resurser, mindre lärartid?

A beautiful poem

Welcome to Holland

I am often asked to describe the experience of raising a child with a disability – to try to help people who have not shared that unique experience to understand it, to imagine how it would feel. It's like this…

When you're going to have a baby, it's like planning a fabulous vacation trip – to Italy. You buy a bunch of guidebooks and make your wonderful plans. The Coliseum, the Michelangelo David, the gondolas in Venice. You may learn some handy phrases in Italian. It's all very exciting.

After months of eager anticipation, the day finally arrives. You pack your bags and off you go. Several hours later, the plane lands. The stewardess comes in and says, "Welcome to Holland."

"Holland?!" you say. "What do you mean, Holland?" I signed up for Italy! I'm supposed to be in Italy. All my life I've dreamed of going to Italy.

But there's been a change in the flight plan. They've landed in Holland and there you must stay.

The important thing is that they haven't taken you to some horrible, disgusting, filthy place, full of pestilence, famine and disease. It's just a different place.

So you must go out and buy a new guidebook. And you must learn a whole new language. And you will meet a whole new group of people you would never have met.

It's just a different place. It's slower paced than Italy, less flashy than Italy. But after you've been there for a while and you catch your breath, you look around, and you begin to notice that Holland has windmills, Holland has tulips, Holland even has Rembrandts.

But everyone you know is busy coming and going from Italy, and they're all bragging about what a wonderful time they had there. And for the rest of your life you will say, "Yes, that's where I was supposed to go. That's what I had planned."

The pain of that will never, ever, go away, because the loss of that dream is a very significant loss.

But if you spend your life mourning the fact that you didn't get to Italy, you may never be free to enjoy the very special, the very lovely things about Holland.

Emily Perl Kingsley

Dumma jag...

Ringde till superkompis S i landets huvudstad, för att gratta på födelsedagen.
Pratade lite om sköldkörtelbesvär (hon har samma problem), och vi kom fram till att jag tar samma medicin som min käre gudson. Stackars oss... ;)

Hon kände igen det jag berättade, jag kände igen det hon berättade.

• Tappa ord och sluddra (både på svenska och på modersmål)
• Inte komma ihåg saker (heja närminnet!)
• Att vara dödstrött mitt på dagen
• Migränliknande huvudvärk (åååååh)

Och lite till.

Skönt att få en bekräftelse att jag inte ÄR dum eller bara inbillar mig, utan att det är sköldkörtelns fel! Och att medicinen faktiskt gör besvären mindre -- även om det kan ta upp till ett halvt år innan man kan märka skillnaden. Men det kan jag stå ut med...

Hjältar

Sitter och tittar på Svenska Hjältars-galan 2008, och blir så berörd av alla underbara historier..

Vad härligt att få höra om människor som visar civilkurage!
Någon som räddar främmande människor ur ett brinnande hus med fara för eget liv, eller en ung pojke som räddar en man från att drunkna... Killen som blir överkörd av ett tåg men kämpar för att få vara med på handikapp-OS, åklagaren som fick sitt hus förstörd av ett bombattentat men som vägrar ge sig... Underbart!

Vid sådana här stunder får jag lite mera hopp för mänskligheten...

Huvud del 2

Huvudvärken tillbaka, bara sådär. Skit också...
Dessutom är jag tjock i halsen och låter som om jag sjungit karaoke i en alldeles för rökig bar...

En vecka kvar till jullov. Dags att bli sjuk?
Typiskt... :(

Julklapp!

Jag fick en fin julklapp igår av AK! :)

Ett säsongs-träd. Det juliga gröna med röda bär och stjärnan kan man ta bort efter jul, då har jag ett träd i metall med små glaspärlor.

Till påsk kan jag hänga små påskägg på det, till exempel. Och pynta med fjädrar.

Snyggt, va?

Tack, vännen!

Julpyssel

I veckan var jag på Ikea och köpte några meter av deras härliga juliga tyger (rutigt och randigt), och jag hade tänkt sy strutar och spratteltomtar och tygkorgar. Strutarna hade jag tjuvstartat med förra veckan, men jag ville göra fler.
Dessutom hade jag köpt ett pysselpaket med filtäpplen på Panduro, som jag tänkte hänga i julgranen sen. Redo för att vara kreativ!

Igår hade jag ett härligt gäng kompisar på besök, laddade för lite julpyssel och glöggdrickande.

Vi var 6 st som satt runt bordet och gjorde julkort, tygsaker, kransar och klappar för kung och fosterland (nja, snarare till oss själva och vår familj..).
Symaskinen stod framme, och användes flitigt av både mig och kompis AK (som skulle prova att göra en sak och blev besatt sen, haha!).

Äpplena blev jag jättenöjd med! Även tygkorgen blev fin (till slut). Kolla själv:

Och såhär blev spratteltomtarna, som jag gjorde klart imorse:

Ska nog göra några till, till svärföräldrarna... :) Och några tygkorgar. Har ju mycket tyg kvar!

huvudvärk SUCKS

Haft ont i huvudet i flera dagar nu. Igår kom jag hem strax efter kl16, la mig på soffan med dunderhuvudvärk och tvingades sedan av sambon till sovrummet, där jag låg i mörkret och mådde pyton. Efter att ha kräkts några gånger kände jag mig lite bättre, men kom inte upp förrän imorse.
Några timmar på jobbet idag och värken var tillbaka.
Har precis sovit några timmar, huvudvärken är nästan borta men huvudet känns tungt. Såg stjärnor... :(

Usch! Jag hostar hellre, eller snörvlar eller fryser. Men låt bli mitt huvud!

Mormor

Imorse pratade sambon med sina föräldrar, vi ville bjuda hem dem till oss senare idag.
Då berättade hans mamma att mormor, som hade varit sjuk ett bra tag, var sämre och att hon skulle åka upp till henne.

Mormor fick en infektion i kroppen för några månader sedan, och fick penicillin för det. Men penicillinet har gjort att även de goda bakterier dog, och när hon sedan fick en ny bakterie i kroppen kunde inte kroppens eget självförsvar göra något.
Nu är hon tydligen helt isolerat på det ålderdomshemmet hon bor på, personalen måste ha munskydd och någon form av skyddsdräkt (tänk sjukhusskydd, inte kärnkraftverkskydd...) när de kommer för att hjälpa henne eller ge henne mat. Usch!

Hon är en mycket positiv och envis person, och det är nog tur. För det kan hon behöva.
Innan jag kom in i sambons liv hade mormor fått en rejäl stroke, blev förlamad på ena sidan och fick höra från läkarna att hon förmodligen aldrig mer skulle kunna gå.
Men hon kämpade och jobbade hårt för att visa att de hade fel. Visst, nu har hon rullator och det tar tid att gå, men hon går. Först i våras bestämde hon att det vore bättre att flytta till ett hem, för hon kände att hon behövde 'lite mera hjälp' med det mesta. :)

En varmare och snällare mormor har jag nog aldrig träffat! Jag tycker jättemycket om henne, det går inte att göra annat. Inte ens min egen mormor är så rar som hon...

(Min mormor är -- som min syster sa en gång -- vår alldeles egen mormorbitch... fast det är klart att jag älskar henne med!).

Så nu är sambon, som har sin mormor som sin stora idol, lite ledsen och nedstämd. Jag förstår honom... Men jag håller tummarna för att det blir bra snart!

Grönt är skönt!

Förra veckan var kollegakompis M och jag på inspirationskväll på Systrarna Grön (där de har så otroligt fina saker!), för att få lite blommiga idéer såhär före jul. Och ikväll har jag pysslat ihop lite egna kreationer,med mossa och band. Visst blev dom fina?

Här två vanliga vita hyacinter. Kan knappast vänta tills de börjar blomma och dofta!

Till vänster hyacintarten 'Multiflora', som ger liksom en buske med rätt små fina vita blommor. Och till höger en mini-amaryllis i rött, än så länge dold under mossan.
Fastnade för det fina spetsbandet, det blev rätt fint tycker jag själv.

Kvar är två underbara 'Helleborus Niger', superfina julrosor. De tillhör mina favoritblommor, och jag blev så lycklig när jag fick tag i två stycken till samma pris som en! :)

Enligt sambon har jag nog aldrig pyntat så mycket som nu. Men nu har vi ju ett helt hus att smycka med julpynt.
I love jul!

Underbar helg!

I helgen var jag på besök hos min syster.
Hon och sambo M bygger hus en bit utanför Östhammar, och jag hade lovat att jag skulle komma för att hjälpa till.

Så i lördags åkte vi - jag och två holländska kompisar. Laddade med lite godis, cd-skivor med holländska hits och ett riktigt gott humör kördevi bil upp till Roslagens fina område.

Det var mycket kallare och mer vinter däruppe, men vad fint det var!

Väl framme fick vi jobba direkt, så vi tejpade och spacklade och städade undan för fullt. Ett tag, i alla fall. :)
På kvällen var det dags för taklagsfest, så vi plockade fram mat och dryck och hade riktigt kul med deras vänner. Det är svårt att återberätta varför vi hade så kul, men vi skrattade tills vi fick ont i magen! :D

Dagen efter skulle syrran jobba, det var julskyltning i lilla Östhammar, och efter några timmars jobb i huset åkte vi in till byn för att titta lite. En väldigt mysig stad!

Och idag var det dags för vår återresa. Vi stannade till hos W (även hon från NL, haha!) i Norrköping, och nu är jag äntligen hemma igen. Skönt, även om vi hade kul på vår roadtrip!


All heder till vår 'chaufför' F, som körde jättebra! Det var inte lätt på de små vägarna däruppe, med snön och slasket och två tokfior som sjöng fel på låtarna så att hon fick spela dem från början igen (om och om och om igen...). :)
Nu kan jag i alla fall låtarna utantill nästa gång vi åker...

Sköldkörteln igen

Fick ett brev från vårdcentralen igår, med resultat från förra veckans ämnesomsättningsprov.

Trummor, tack! *öppnar kuvertet*
Och vinnaren är........

Jag!
(Mitt pris: ett nytt medicin)

Läkaren konstaterade att jag har en nedsatt sköldkörtelfunktion. Nu ska jag ta medicinen i 4-6 veckor, sedan är det dags för ett nytt blodprov för justering (J Ä T T E kul...).

Hämtade ut min nya medicin idag, Levaxin (25µg). Den ska se till att balansen i sköldkörtelhormonerna återställs. Det lär ta ett tag innan man märker skillnaden. Och har jag otur behöver jag en högre dos, men det lär vi se om 4-6 veckor. :)

A som i adoption

Igår pratade vi lite om vårt försök att få barn, och jag frågade sambon vad han tyckte om adoption. Han sa att han inte hade tänkt så mycket på det innan, för honom är adoption en sista utväg om det inte vill sig med hormonbehandlingar och IVF.

För mig behöver det ena inte utesluta det andra. Jag har alltid tänkt på adoption som ett 'extra' sätt att få barn, inte 'istället för'... Men jag har ju haft flera år på mig att fundera kring ämnet, jag kom ihåg att jag som 16-åring i en uppsats om framtiden skrev att jag absolut kunde tänka mig att adoptera flera barn. Jag vet att jag tyckte att det vore egoistiskt av mig att föda barn, om det finns så många andra barn som behöver kärlek.

Ibland känns det fortfarande så. Jag har så mycket kärlek att ge, jag kan tänka mig adoptera flera barn oavsett om jag själv kan få barn eller inte. Jag skulle vilja bli fosterfamilj för barn som har det tufft, eller behöver ett tryggt hem och två armar som kramar om en.
Jag blir så illa berörd när jag läser om upphittade babylik i en sopsäck eller föräldrar som misshandlade sina barn till döds för att de var trötta på dem. Jag skulle vilja skrika: 'Ge dem till mig! Om du inte vill ha ditt barn, skada det inte! Jag kan ta hand om dem!'

Jag vet att jag är ung, och att jag har flera år av möjligheter framför mig.
Men jag längtar så att det värker...

Drömmar

Tänk, vad annorlunda livet kan bli mot vad man förväntade sig!
När jag var tjugo år trodde jag att jag skulle få många barn, som mest hade jag åtta barn på önskelistan. (Jag tror att jag blev lite påverkad av musikalen 'Kristina från Duvemåla', haha!)
Sedan sänkte jag kravet till sex stycken. Okej, fyra kanske, men absolut inte mindre!
Nu är jag glad om jag får ett barn...

Det är som Arja sjöng: 'Vad du än trodde så trodde du fel'.

Fast bara för det tänker jag inte ge upp drömmarna! Jag drömmer om mitt lilla barn. Jag fantiserar om hur det måste kännas att vara gravid, jag funderar på hur sambon kommer att reagera när jag berättar - eller hur vi ska berätta för vår släkt och vänner.
Och det är faktiskt skönt att drömma och fantisera så där. Det känns liksom...förväntansfullt. Skönt. Positivt.
Om jag ger upp mina drömmar, vad har jag kvar då?

Hiroshima, Hashimoto, whatever.. :)

En fredageftermiddag hos läkaren... Det kan inte vara den bästa tiden på veckan.
Klockan 15.30 skulle jag vara på plats på vårdcentralen. Och det var jag. Men jag var inte ensam.

Min läkare hade 4 patienter på gång samtidigt: jag och tre andra. Medan den ene låg i ett vilorum, satt den andre hos sjuksköterska för att ta ett prov, och nummer tre (jag) satt hos läkaren. När jag satt där ringde det i telefonen, och hon hade ett långt samtal om en annan patient (nr 4). En kvinna med simultanförmåga!
Men det blev lite stökigt också. Jag blev utskickad direkt för att ta ett ämnesomsättningsprov, och gick till labbet.
Sköterskan var jättetrevligt och pratade på för att distrahera mig, men ont gjorde det i alla fall. Usch, jag hatar verkligen nålar! Men det är nog bäst att jag vänjer mig, det lär bli ett antal stickprov till...

Tillbaka hos läkaren, som försökte skriva in allt i min journal.

'Har du någon i din släkt med sköldkörtelbesvär?' Mitt svar: 'Min mamma har Hiroshima.' Goddag yxskaft! Hashimoto heter det (info på eng finns här)...

Men vi fick oss ett gott skratt i alla fall!

Det konstiga var att hon skrev upp utredningen av sköldkörteln i min sjukskrivning, som jag hade fått pga olyckan... När jag försökte påpeka att dessa två utredningarna inte hade med varandra att göra ryckte hon på axlarna och sa att det inte spelar någon roll egentligen.
När vi gick därifrån uttryckte sambon sin förvåning, och visst kan jag hålla med honom om att det var lite konstigt att det gick så lätt att få sjukskrivningen förlängd med en vecka till (vilket jag inte ens ville! ska nog jobba på måndag i alla fall). Men samtidigt är jag glad att vi håller på med hormonutredningen.

Läste lite på nätet kring sköldkörtelns funktion, och det är nog inte så konstigt att anta att jag har något fel där med - allt det där hormonella hänger ihop. Bra att de utreder, alltså. Även om det innebär fler undersökningar, prov och nålar...

Läget?

En liten update om livet här.

Kompis W, som förut hade fått besked att hon ansågs vara för gammal för IVF, ska få göra ett IUI ( för info om IUI kolla här ).
Jag är så glad för hennes skull! Håll tummarna för att det ska gå bra... :)

Hos oss har saker och ting kring barn hamnat i vänteläge.
Inga hormonbehandlingar eller gynundersökningar just nu, och det är rätt så skönt. Min mens har kommit igång igen, min stackars ansikte har blivit attackerad av stora röda prickar så man kan väl säga att jag fungerar hyfsat normalt hormonellt. ;)
Jag har varit sjukskriven i 2 veckor för skador som jag fick efter att ha blivit påkörd av en bil, och jag har haft mycket tid att bara 'vara' och känna efter hur jag mår egentligen. Och jag mår ju rätt bra, tror jag. Det behövdes nog en paus.
Eller som min kloka lillasyster sa igår: 'Det behövdes en hel bil för att få dig att stanna upp en stund.'

Det enda som väntar är en träff med läkaren för att kolla upp sköldkörteln.
Sist jag tog ett blodprov hos gynekologen hade ett av sköldkörtelvärdena varit lite för högt, och en remiss skickades till sjukhuset för att få tolkningshjälp. Där bedömde de att jag inte behöver träffa en specialist, utan att min läkare skulle kolla upp det. Dit ska jag imorgon, är lite nyfiken på vad hon ska säga.

Det är vi ändå

Igår fick vi för oss att hälsa på sambons föräldrar. Väl där var det mörkt i huset, och efter ett telefonsamtal fick vi veta att de var barnvakt hos sambons systers barn. Så vi ändrade planerna och bestämde oss för att hälsa på sambons syster+familj istället. :)

Av de tre barnen var ettan på simning med pappan och tvåan på gympa med morfar. Men den yngsta var hemma, tillsammans med mormor.
Vi lekte lite med minstingen, som är nitton månader. Hon hoppade, läste, skrattade och hoppade lite till och blev sen jättetrött. Medan mormor gjorde välling satt minstingen i sambons knä och tittade på Bollibompa. Det såg ut som om båda trivdes bra...

När hon hade somnat åkte vi hem igen. När vi gick till bilen sa sambon: 'Hoppas att vi snart får sitta så där med en egen.'

Han längtar mycket, han med.

Det känns bra att veta att vi är två om det här.

Ring, ring

Sambon åkte iväg för tio minuter sedan för att medverka i ett sportprogram på tidningens lokala tv-satsning.
Fem minuter senare kom han tillbaka, gick in till badrummet och kom ut med något i handen.
'Jag glömde ringen. Jag kan inte vara med på tv utan vår ring.'
I love him.



Våra fina sambo-ringar i silver, designad efter mina önskemål av F. Hon är inte bara min vän, hon är guldsmed också. ;)

Kompisstöd

'Vad fint du skrev på din blogg', sa F nyss när hon ringde.
Tack! :)

Tänk vad bra det är med vänner som stödjer en.

Vänner gör livet så mycket lättare - och roligare!

Förtroende

Idag var F och jag i Norrköping, där vi träffade W. Vi fikade lite, shoppade lite och pratade mycket. Om Nederländerna, Sverige, kulturchock, viss hemlängtan och ofrivillig barnlöshet.

W har också genomgått flera undersökningar och hormonbehandlingar. Många fler, till och med.
Nästa steg för henne skulle bli IVF - men hon anses 'för gammal' i sin kommun för att genomgå den behandlingen, och kostnaderna för en privatbehandling är för höga. Det är hårda besked när man så gärna vill ha barn.

Vem har egentligen rätt att bestämma om man är 'för gammal' för att få barn? Vem har rätt att förneka en kvinna, som genomgått flera år av smärta och längtan, ett barn att älska?
Det gör så ont att behöva inse att kroppen inte gör som den borde göra, att fortplantningsorganen inte fungerar som de ska. Det är så svart att acceptera att man behöver hjälp med sådant som hos andra kvinnor verkar så naturligt, så enkelt. Och att sedan få höra från någon annan, en myndighet, att de anser att man inte passar i deras ramar för 'lämpliga mödrar' på grund av ens ålder... Det får mig att tappa förtroende i dessa myndigheterna!

Och jag tycker redan det är svårt att fortsätta ha förtroende för att det ska bli bra, att fortsätta ha förtroende för min egen kropp som behöver hjälp för att få igång dessa hormonfunktioner.
Jag tyckte ett tag att min kropp svek mig, svek mina drömmar och förhoppningar.

Men jag måste ha förtroende! Jag måste lita på att jag kommer att få hålla mitt högt önskade barn. Jag måste lita på min kropp, det är ändå vi som måste samarbeta och få det här att fungera.
Och naturligtvis ska jag inte sluta att hoppas och drömma. Det finns ett barn för oss, och det barnet kommer att hitta hem till oss. Det kommer att gå bra!

Längtan är stor!

Jag trodde alltid att jag skulle bli mamma rätt ung, och att jag skulle få många barn...
Nu är jag trettioett, har just genomgått två hormonbehandlingar utan resultat och känner hur min längtan bara växer mer och mer. Mina äggstockar prydas av pärlband av äggblåsar, det låter finare än det egentligen är eftersom mängden betyder en sämre ägglossningsprognos.
Min sköldkörtel ska kollas upp och jag måste försöka gå ner i vikt för att äggblåsarna spontant ska släppa några ägg. Jag försöker inte sjunka ner i negativa tankar, jag försöker hålla modet och humöret uppe men ibland måste jag släppa fram mina tårar också...

Jag väntar på mitt lilla lingon. Jag längtar efter att få hålla mitt eget barn i mina armar.