Home alone

Sambon åkte iväg till jobbet för några timmar sedan. Ute blåser det som sjutton och härinne är det rätt behagligt. Jag är home alone, och det kan vara så skönt ibland. Men jag tycker att det är såååå tråkigt! Jag behöver något levande hos mig! Och så länge inte vi har några barn så finns det bara ett annat alternativ för mig. Mjau...

Jag har försökt övertala sambon om att skaffa en kattunge. Jag har haft katt sen jag var 5 år, jag älskar katter och tycker att det finns få saker som slår en mysig stund med en härlig gosig katt som spinner och får en att må bra. Att bara kunna få klappa ett djur gör att jag blir avstressad...
Men sambon är rädd för katter, och inte så lite heller. Han har aldrig haft husdjur men tycker att katter är oberäknerliga och lömska.

I höstas skulle vi få en kattunge, men han var så nervös att vi gjorde en deal: ingen katt då i utbyte mot att han skulle utsätta sig själv för katt en gång i veckan för att vänja sig lite.
Jag fixade så att vi kunde hälsa på en kompis med katt, vilket vi gjorde (och då var katten mest ute). Sen dess har inget hänt..

Nästa deal var att vi skulle försöka med en liten katt: lagom till jul, för då är vi båda hemma en längre period. Men nu är det nästan jul, och fortfarande har vi ingen katt. Häromdagen letade jag efter katter på nätet, och han låg på soffan (så långt bort som möjligt för att inte se bilderna) med kalla händer och mådde illa. :(

Det känns som om han säger det jag vill höra för stunden, så att jag lugnar ner mig och han med.
Och sedan händer det ingenting, tills jag inte står ut längre och börjar leta efter kattungar igen.

Tänk, att en sån liten sak kan orsaka ett sånt stort problem!
Han vill inte, jag vill. Moment 22. Hur ska vi lösa det? Vi kan ju inte ta en halv katt heller...