Man kan ju inte le jämt...

Jag känner som om jag fastnat i pessimisternas hamsterhjul. Jag klagar, jag suckar, jag svär och jag gnäller.
Inte så öppet (nåja, kanske klagandet och gnällandet), mest inombords. Om allt möjligt, fastän jag vet att det kanske inte är just det jag är sur för. Ingenting känns särskilt roligt, ingenting känns riktigt bra - du vet, en sådan känsla som om man inte trivs i sina kläder. Det kliar, skavar, sitter för trångt/löst/fel. Så känns mitt liv just nu. Och jag vet inte hur jag ska rycka upp mig.

På jobbet är det stundtals kul. För tillfället. Samtidigt känns det tungt och jobbigt, med alldeles för lite tålamod blandad med stök i ledningen och barngruppen (eller vissa barn). Hemma är det en hel del 'måsten' som väntar, utan att jag orkar ta tag i dem.

Och jag har blivit en sådan bitterfitta som bara gnäller (tyst för mig själv) om andras lycka. Kompis S har precis fått en lite flicka. Kompis M är gravid. Jättekul för dem. Men vad f*n, hon har bara varit ihop med sin kille i drygt två år, vi har försökt i snart 5 år och det händer ingenting och hela j*vla världen verkar vänta barn förutom vi!!
Sådana tankar.

Okej, man kan inte le jämt. Det vet jag väl. Men leendet sitter lååångt inne just nu, och käkarna verkar ha rostat fast i en sammanbiten min. Någon som har husmorstips för att få bort DEN sortens rost?