Kahlil Gibran (1883-1931), filosof
Jag håller med honom. Dessa två känslor har för mig alltid legat närmast varandra, hur motsägelsefullt det än låter. Båda rör mig djupast, båda känns liksom häftigast i kroppen och själen. Och ärligt talat skulle jag inte vilja välja bort någon av dem. De ska finnas där, helst sida vid sida.
För mig är det inget konstigt. Jag har haft dem där bredvid varandra länge, jag är van. Jag känner igen dem väl, de är som mina vänner: jag håller av dem, jag behöver dem, jag lär mig av dem. Hela tiden.
Som när min underbara syster ringer för att berätta att de väntar barn igen.
Klart att jag blir glad. Jätteglad för deras skull, för att jag älskar min syster och hennes blivande man, för att jag avgudar deras förstfödde unge ♥ och då blir det ju toppen med en liten till ju!
Klart att jag blir ledsen. Jätteledsen för min skull, för vår skull. Vi har ju fortfarande inte lyckats. Och vi längtar. JAG längtar enormt mycket.
Men det säger jag inte. Jag berättar hur roligt jag tycker att det är för dem, hur bra deras första kombination av gener blev och hur jag kan se framemot en ny kombination. Och jag menar allt!
Men medan jag pratar känner jag hur glädjen överrumplas av sorgen. Inte blir det lättare när hon sedan svarar något i stil med 'vad härligt att du reagerar så!'
Det är ett dilemma. Bästa vännerna och till och med Syrran drar sig för att berätta om deras graviditeter - för att de vet hur mycket jag längtar och hur jobbigt det känns att vi inte har lyckats än. Och fastän det insiktet gör ont så tror jag att jag förstår varför: de tycker själva att det är så svårt! Kanske för att de själva inte vet hur de ska säga det, kanske för att de vet att hur de än säger så kommer det att göra ont för min del. Deras glädje är även min sorg.
Men kära ni, var inte rädd. Det är min sorg, min smärta, jag kan hantera den. Jag delar den med er, och delad smärta är ju halva smärtan sägs det. Jag KAN glädjas med er, samtidigt som jag känner sorg för min egen del. Er glädje och lycka orsakar inte min sorg. På sin höjd påminner den mig om det som fattas mig, men det är aldrig antingen glädje eller sorg.
Det är båda. Och hur smärtsamt det än kan vara: jag är glad för det ändå. Det betyder att jag lever... och min tur kommer.
Som när min underbara syster ringer för att berätta att de väntar barn igen.
Klart att jag blir glad. Jätteglad för deras skull, för att jag älskar min syster och hennes blivande man, för att jag avgudar deras förstfödde unge ♥ och då blir det ju toppen med en liten till ju!
Klart att jag blir ledsen. Jätteledsen för min skull, för vår skull. Vi har ju fortfarande inte lyckats. Och vi längtar. JAG längtar enormt mycket.
Men det säger jag inte. Jag berättar hur roligt jag tycker att det är för dem, hur bra deras första kombination av gener blev och hur jag kan se framemot en ny kombination. Och jag menar allt!
Men medan jag pratar känner jag hur glädjen överrumplas av sorgen. Inte blir det lättare när hon sedan svarar något i stil med 'vad härligt att du reagerar så!'
Det är ett dilemma. Bästa vännerna och till och med Syrran drar sig för att berätta om deras graviditeter - för att de vet hur mycket jag längtar och hur jobbigt det känns att vi inte har lyckats än. Och fastän det insiktet gör ont så tror jag att jag förstår varför: de tycker själva att det är så svårt! Kanske för att de själva inte vet hur de ska säga det, kanske för att de vet att hur de än säger så kommer det att göra ont för min del. Deras glädje är även min sorg.
Men kära ni, var inte rädd. Det är min sorg, min smärta, jag kan hantera den. Jag delar den med er, och delad smärta är ju halva smärtan sägs det. Jag KAN glädjas med er, samtidigt som jag känner sorg för min egen del. Er glädje och lycka orsakar inte min sorg. På sin höjd påminner den mig om det som fattas mig, men det är aldrig antingen glädje eller sorg.
Det är båda. Och hur smärtsamt det än kan vara: jag är glad för det ändå. Det betyder att jag lever... och min tur kommer.
Inlägg
4 kommentarer:
Såklart jag drar(drog?) mig lite innan jag skulle berätta för dig..
Inte för att jag är rädd för hur du kommer att reagera mot mig; jag vet ju att, även om du är skitglad för oss, det gör ont för din del.
Jag/vi längtar ju också att du/ni ska få en liten plutt som blir en härlig blandning på dig och din make!
Älskar dig min stora syster! <3
Åh Ph, jag önskar så innerligt att det går vägen för er snart! Du är SÅ värd det! Och jag vet att du kommer bli den bästa mamman ett barn kan önska sig! Jag är säker på att din/eran tid kommer!
Kram Alexandra
Det är stort av dig att verkligen kunna glädjas åt andras barnlycka i den situationen du befinner dig i. Det kräver mycket styrka och klokhet.
Jag håller tummarna för er och önskar verkligen att det blir er tur snart!
Kram, Tildas mamma
KRAM, ja din tid kommer, precis som min tid kommer någon dag. Skam den som ger sig. Ta hand om dig. KRAM Johanna
Skicka en kommentar