...andas uuuuut....

Råkade skada ryggen häromdagen. Förskjuten disk i nedre delen. Härligt... ;)
Man hinner tänka en del när man inte kan göra så mycket annat.
Så. Det här har jag kommit fram till än så länge:

• Livet är inte lätt att förstå. Men jag utgår ifrån att livet samarbetar, inte motarbetar. Däremot ser vi tydligen lite olika på hur samarbetet ska gå till. :)
  
• Att vi har svårt för att få barn är ingens fel. Det är inte du som är gravid som får mig att bli ledsen. Jag är inte arg på dig, jag är väldigt glad för din skull! Din situation påminner mig bara om min, och det kanske är smärtsamt för mig men så är det bara. Jag överlever.
  
• Jag vet inte heller hur jag ska göra med mina dubbla känslor (tips, någon?).

Imorgon är en ny dag

Mina ögon svider efter dagens gråt. Det var rätt skönt att få ur sig alla tårar.
Det tog kanske så hård eftersom jag trodde att det växte något i min kropp med - många symtom men jag hann inte ens göra ett test...

Vi tar nya tag imorgon.

Fuck this!

Jag vet att det inte är något personligt och oftast tycker jag att jag hanterar det rätt bra - men idag går det inte.
Hur ska jag göra när varje mens blir en besvikelse, när kroppen börjar ge ett löfte för att sedan ta tillbaka det, när 'alla andra' omkring verkar lyckas? När två av mina näraste nu väntar smått, och jag försöker att bara vara glad för dem men när mina tårar till slut bara vill ut?
Jag orkar inte vänta längre! Den här längtan är den jävligaste! :-(

Snurra min jord

Det snurrar i huvudet. Jag tänker, tänker, känner, tänker, grubblar, tänker lite till.
Vad vill jag egentligen? Vart är jag på väg? Är jag nöjd som det är nu? Borde jag..? Vågar jag..? Varför..? Varför inte..?
Jag kännet mig arg, ledsen, uppgiven, frustrerad, glad emellanåt, lycklig med, nöjd, för att sedan vilja fräsa av folk.

Lite kommer utifrån. Mest kommer innifrån. Jag avskyr hur jag låter mig påverkas av andras känslor, skit och skitsnack. Jag behöver ändra det där.

Jag börjar med att rensa hemma... Det brukar rensa huvudet med.

Enough is enough

Allt stod mig upp i halsen denna helg. Bokstavligen. Så jag kräktes tills jag var 2kg lättare, slumrade mig igenom lördagen och försökte vila upp mig under söndagen.
Det skulle kunna vara en pisshelg. Men det var det inte, det var nog en vändpunkt.

Igår kväll när vi hade lagt oss pratade Älskling och jag lite. Jag berättade hur jag mådde, äntligen. Vi har levt om varandra lite den senaste veckan, olika arbetstider osv, och inte haft en chans att prata. Han har inte sett hur jag mådde, jag har inte sagt mycket.
Det har varit intensiva dagar. Det blev mycket övertid på jobbet, min stresstolerans är obefintlig, och även om vi hade fokus på hälsa och vikt blev jag jättebesviken över att mensen kom. Jag var (och är fortfarande) nästan säker på att jag var gravid men att det inte gick vägen.
Så det blev helt enkelt för mycket.

Sedan pratade vi om de positiva sakerna. Jag har gått ner 6kg på 1,5 månad. Mens och ägglossning har kommit tillbaka (i alla fall en gång). Vi har bokat en efterlängtad resa till New York om en månad. Jag kan när som helst bli moster igen (syrrans vatten gick idag). Jag har fina vänner omkring mig. Jag har min Älskling.

Så nu räcker det. Jag har kräkts färdigt och nu ska jag fokusera på de roliga sakerna som händer!

Men orka!

Nej, det gör jag inte. Jag orkar inte just nu.
Jag vet i huvudet att det bara är en uppförsbacke, att det kommer att bli bra, att det snart vänder. Men vad hjälper det när det känns så tungt just idag? Att fötterna knappt orkar ta ett steg till mot den där vändningen, att jag helst bara vill ligga i soffan och stirra ut i trädgården och gråta eller skrika åt allt och alla? Att hjärtat inte riktigt vill hänga med huvudet?

Och så blir jag så trött på mig själv. På mitt 'Ja jo nej men det är bra!' och låtsasleendet.
Fast jag orkar inte visa sanningen heller. Jag vet inte om det är en midlife crisis eller höstdepression eller stressymtom i allmänhet, I don't care. Det suger ändå.
Jag svär åt jobbet, mig själv, huset, katten, mannen, alla som lyckas bli gravida utan problem, hormonjävlarna, sköldkörteln, läkarna, världen och lite till. Inte blir det bättre för det...

Så. A kick in the ass, det behöver jag. Jag har redan tagit en Facebook-paus, det var bara ångest. Ut och gå. Pyssla. Lyssna på musik. Upp för backen.

Pms och fullmåne

Idag har jag tänkt mörka tankar och haft svårt att hålla upp hoppet för mänskligheten.
Usch. Jag blev så illaberörd av massakern i Kenya, lite för att vi just nu kunde ha varit där i Nairobi (vår uppskjuten bröllopsresa kändes för en gångs skull skönt...) och naturligtvis för att det är fruktansvärt! Kom på mig själv att jag tänkte att jag kanske omedvetet inte vill sätta barn till denna hemska värld, att det är därför vi inte lyckats än. Ja, dumt. Jag vet. Men jag tänkte det ändå, en kort stund.
Sedan har jag varit lite labil, måste vara hormonerna. Pms och fullmåne.
Trodde ett litet tag att jag var gravid, kroppen signalerade en hel del och jag mådde illa och allt. Jo, det gick visserligen magsjuka på jobbet men då borde man väl inte ha superömma bröst. ;)
Men ett streck på testet igår och mens idag visar annat, så...

Nä, bläh! Jag går och lägger mig. Imorgon är en ny dag, hoppas jag.

Pepp!

Koll på maten, äntligen igång med motionen (varje dag!), stöd och peppning av vänner och familj runtomkring och dalande siffror på vågen. We're on, people! :)

Dessa förbaskade kilona..

..måste väck!! Vi var hos gyndoktorn idag och fick tydlig info om att det är bäst att jag (vi) jobbar bort en hel del kilo innan vi går vidare. Och att jag förmodligen då kan få tillbaka både mens och ägglossning. Let's hope so!
Så kvällen påbörjades med ett riktigt svettigt pass på löpbandet. Skönt, jobbigt och nöjd efteråt.

Annars längtar jag. Längtar till barn, till lugn och ro, till mer tid att få saker och ting gjorda här hemma, till lugnare hormoner... Har hamnat i några panikångestfyllda dagar och det är något som jag inte vill känna! Så jag andas...

Livet, ja...

People! Jag tog klivet in i mitt liv igen, om bara lite försiktigt. Men ändå.
Bråvalla var toppen! Världens energi, lyckorus, endorfiner, you name it! Loved it!

Motionen har varit lite sådär, men jag har faktiskt tagit tag i det med. Och nu har jag köpt en ny cykel, jag bara längtar efter att få ge mig ut på vägarna! Kilona sitter än så länge kvar där de sitter, men än är det inte hopplöst.

Och jobbet, ja. Jag avgudar barnen, jag gillar merparten av kollegorna... men jag vill vidareutveckla mina sorgplaner. Det pratade pappa och jag mycket om när han var här, och jag är glad för det. För jag tog fram böckerna, läste på nätet och uppfriskade minnet lite. Och i rätt tid, för livet tvingade mig att använda kunskaperna också... :( Ett litet barn på jobbet dog efter tre års tuffa leukemibehandlingar. Mycket tungt när barn dör! Jag önskar innerligt att jag aldrig skulle behöva min kunskap - men jag är glad att jag har det.
Det fick mig att inse att jag måste lära mig att skärma av mina känslor lite, hur tufft det än låter. Ska jag vara professionell måste jag lära mig det, annars tar min energi slut alldeles för fort... Men det är så svårt att inte vara berörd, framför allt när det händer människor man tycker om. Blä...

Dagens tanke

Jag har haft en tanke i huvudet, under en längre tid.

Dags att kliva in i mitt liv, istället för att leva bredvid.

Har haft känslan ett tag att jag har varit åskådare istället för den som lever mitt liv. Det är ju inte så det ska vara. Så in i 't igen! :)

Så första steget var att boka biljetter till Bråvalla och ta med mig F♥ och dansa loss på Armin van Buuren. Det där är livet, people! :)
Nästa steg är att ta mig själv i kragen och motionera mera. Steg tre har jag börjat tänka ut när min pappa var här på besök, det gäller yrkeslivet. Och efter det får vi väl se vad steget blir. :)

Längtan, väntan...

Idag är det den 7:e juni, och ni som har läst bloggen ett tag kanske vet att det är en speciell och jobbig dag. Andreas dödsdag. Fast idag, av någon anledning, har det varit en fin och stilla dag. Sol, vind, lite trädgårdspyssel, fina minnen - en tung men bra dag.
Kanske har det börjat landa lite. Kanske har jag bara stoppat undan känslorna. Men idag var det okej. Saknaden hugger inte, i alla fall inte idag...

Jag fick prata länge med en nyfunnen vän, sambo till en gammal vän. Hon hade nyligen fått besked om sin infertilitet och jag fick frågan om hon fick prata lite med mig om det, eftersom jag verkade veta en del efter våra sju år av längtan.
Det var skönt att få prata med någon som hade samma funderingar, sorg, kämpaglöd och motstridiga känslor, även om våra bakomliggande 'problem' är olika.

Hon tyckte att sju år av längtan var lång. Det är det nog, fast för mig känns det som om jag har längtat hela mitt liv. De senaste sju åren har jag dock längtat tillsammans med Någon.
Ja, det är en lång väntan det. Vi är fortfarande hoppfulla. Vi är fortfarande bara på ruta 1, eller kanske på 2:an. Vi har en väg att gå, med flera valmöjligheter. Vi får väl se.

Det slog mig precis att den här dagen handlade mycket om Längtan. Längtan till någon som fanns och togs bort alldeles för tidigt, och Längtan till någon som inte finns än (om än bara i våra drömmar)... ♥

Grattis på födelsedagen, lille plutt. Du skulle ha fyllt 15 år idag. För oss är du för alltid 3 år. <3

Hello Earth!

Inte mycket nytt att skriva om, ingen större skrivlust de senaste veckorna. Men med vårsolen och försommarvädret kommer även energin tillbaka! :)

Just nu ligger mycket fokus på att få saker gjorda: bygga altantak, göra i ordning trädgården, boka bröllopsresa...  Jaaaaa resa!! Vet ni vart vi ska? (Fast det inte är bokad än - men snart!)
Africa, baby! :) Kenya, Tanzania, safari, Ngorongoro, Serengeti, you name it!

Det börjar kännas roligare och roligare. I början var jag lite...avvaktande, men jag vet själv inte ens varför. Jag ÄLSKAR ju elefanter, och drömmer om att få se sådana här på riktigt!

Rakt in i hjärtat...

Jag missade henne i programmet, men via en annan blogg (Tack Carolina!) fick jag reda på att Sarah Dawn Finer hade sjungit en alldeles underbar vacker sång i Tv4:s Nyhetsmorgon imorse. När jag läste texten blev jag tårögd, när jag sedan hörde sången kom gråten.
Rakt in i hjärtat gick det...

Till Dig

(Written by Mauro Scocco)

Till dig
som ännu inte har nåt namn
du är bara en dröm
jag hoppas ska bli sann

Till dig
med all den kärlek jag vill ge
jag har väntat länge nu
känns som en evighet

Till dig
som jag hoppas jag får känna
ditt lilla huvud mot min arm
lilla stjärna utan namn

Innan åren springer bort
innan det är försent
jag är bara en bland
miljoner som längtar
jag vet tro mig jag vet

Till dig
som jag vill se växa upp
torka tårar från din kind
få dig att skratta
att vara still

Till dig
ett löfte som du får
jag lovar att älska dig
så mycket som det bara går

It's all about the eggs

Passande va, nu när det är Påsk? :-)

Men det stämmer.  Mycket hänger på mina ägg. Vi vet inte riktigt om jag har fått ägglossning (det syntes inget på ultraljudet), så nästa vecka blir det blodprov för att mäta hormonnivå.
Annars har vi valt att ligga lite lågt och se vad kroppen gör.Vi har fått klarhet i vad vi kan göra och fru Doktor är så underbart positiv! Allt som jag hittills har sett som ett hinder har hon lyckats vända till något positivt, och det gör att allt känns så mycket lättare. Det känns bra! I augusti har vi en ny tid, då tar vi nästa steg och beslut.
Jag trodde att jag skulle vara för otålig och velat börja med någon hormonbehandling - men icke. Inte heller Älskling, som för övrigt har varit med mig varje gång. Det här är teamwork på riktigt!

Jag är så imponerad av kroppens självläkande förmåga, nu vill jag se vad som händer. :-)

Så glad påsk på er! Jag och mina äggstockar ska ta oss en långpromenad i solskenet!

Heja heja!

Jag är så stolt över kroppen min! Idag hos fru doktor såg vi att kroppen håller på att få ägglossning - alldeles själv, utan hjälp av några extrahormoner. Hurra! :)

Annars har kroppen fått lite stöd i form av tabletter för att få fart på hormonlivet. Blodigt värre.. ;) Och sköldkörtel verkar må helt okej den med. Ja, det känns nästan som en vanlig fungerande kropp! ❤

What's up?

Under denna långa frånvaron har jag: 

 

...skaffat mig en tatuering...

 

...njutit av vackert vinterväder...

... bakat en och annan tårta...

... blivit bonusfaster till bästa kompisens lilla dotter med det underbara namnet Nimue...

... hälsat på henne och hennes stolta föräldrar i Bristol (samt haft några dagar i härliga London med min Älskling)...

...och lite till. Till exempel ett besök hos läkare 1 på vårdcentralen, där vi upptäckte att min sköldkörtel än en gång kämpar emot min vilja, och besök hos läkare 2 på specialistklinik för att diskutera barnplaner. Kroppen gör sig redo för ännu en mens (whoohoo! Tredje på raken!) och jag har precis tagit sista tabletten för att hjälpa kroppen lite på traven. Om några veckor ska äggledarna sköljas (ajajaj...) och veckan efter väntar samtal igen om val av behandling.

Under tiden ser jag över min kost, försöker jag röra mycket på mig och jobbar på att släppa stress och kontrollbehov. :) Ska beställa nya medicinen som bajsEndokrin inte vågade hjälpa mig med (Läkemedelsindustrin har ALLDELES för mycket makt, säger jag bara!!) och får stöd i form av extra blodprov av min vc-läkare.

Annars rullar livet på. Jobb tar mycket tid och kraft, men jag har fått några nya härliga vänner och barnen är underbara. Mina 'gamla' härliga vänner är toppen, även när man själv inte känner sig som en toppenvän...

Nu längtar jag efter vår! Jag behöver gräva med händerna i jorden och plantera. :)

:(

Fick tråkiga nyheter om att en gammal kollega, fina vaktmästaren, på min förra arbetsplats hade avlidit. Har känt mig lite gråtmild hela dagen, trots att jag inte har träffat honom på några år nu. Men han var mycket omtyckt (i alla fall av mig) och jag har en hel del fina minnen av honom. Mest minns jag hans humor och hans kärlek för hockey (vi hade båda ett annat favoritlag än stadens club, och det blev mycket hockeysnack emellanåt. Jag kom ihåg att han fick en Brynästandborste av mig). :)
Jag är ledsen för familjens skull, jag känner flera av hans barn och har haft barnbarn i mina klasser.
Samtidigt känner jag att jag vill berätta för personer i mitt liv vad de betyder eller har betytt för mig - inte när de inte finns här längre utan medan de lever. ♥ Så det får bli mitt nyårslöfte!

... och framåtblick!

 Och nu det här året, ja! :)

Vi går in i det här året med öppna armar och stora förväntningar, min man och jag. Av någon anledning känns det här året som vårt år, och jag vet ju redan att vi kommer att ta nya tag i vår barnlängtan. Jag känner att kroppen och jag står på samma sida och det finns bara möjligheter, inga hinder (har jag bestämt mig för). Det känns tryggt och bra! Dessutom är Älskling och jag mer på samma nivå, det är nog det viktigaste. Vi gör det här tillsammans, vad som än händer. ❤

Gott nytt år och tillbakablick...

Tänkte att det är lika bra att skriva ett inlägg på årets första dag. :) Jag skulle inte alls skriva något om förra året, men innan jag kan blicka framåt måste jag blicka tillbaka lite. 2012 bjöd på många skratt och många tårar för många av oss, och för min del har det varit en intensiv bergochdalbana...

* Många nära och kära kämpade med jobb och/eller relationer under året. Som tur är har det löst sig för de flesta på ett eller annat sätt..
* Fina syrran gifte sig med sin Michiel och bjöd på en underbar dag i maj! Efter sommaren fick vi nyheter om att det skulle komma ett tredje systerbarn, men tyvärr ville den lilla plutten inte stanna i mammas mage och valde att lämna på hösten..
* Lilla mormor fyllde 85 och Älskling och jag överraskade henne med ett helt oväntat men mycket uppskattat besök.
* Hela året har det varit ett riktigt Babyboom-år i vänkretsen. Inte mer än logiskt och mycket roligt dessutom, men fasiken vad dyrt det var för oss! ;)
* Lillasyster blev riktigt sjuk (och då ordentligt dåligt...) och jobbar fortfarande för att bli lite bättre, men med mycket humor kämpar hon vidare. ❤
* Min egen hälsa har varit svajig, men verkar vara jämnare nu. Har tagit det lite mer seriöst.
* Jobbet har varit ett helvete i början av året, gått genom några riktigt krisiga månader där strax före och definitivt efter sommaren och har nu i slutet av hösten fått sig ett underbart lyft. Vi är inte där än men med vår nya biträdande chef har i alla fall jag fått nytt hopp om framtiden. :)
* Under hösten har även jag själv krisat och tagit tag i saker kring stress och hur jag hanterar mitt liv och mig själv. Det har varit by far det svåraste jag har gjort i utvecklingsväg, och jag är inte där än. Men att söka hjälp är banne mig det bästa beslutet jag har tagit på många år, och jag är så stolt över mig själv att jag vågar göra det här!

Hm. När jag nu skriver det här känner jag mig egentligen rätt nöjd över det gångna året, fast det har varit så tufft. Det har varit nyttigt för mig. :)

Och så avslutades 2012 på ett bra sätt: efter två års frånvaro har jag ÄNTLIGEN fått mens igen! :) (ursäkta! men jag var bara tvungen att skriva, det visar att kroppen och jag mår bra!)