Lättare fötter och små tecken - djupa tankar

Det tunga börjar gå över. Som tur är. Livet börjar bli lite ljusare och lättare igen.

Jag måste säga att jag är förvånad över hur det kunde bli så tungt just den här gången. Det var som en smäll i ansiktet, i kroppen. Det lamslog mig. Så har det egentligen aldrig varit förut, så varför just nu? Har jag förträngt känslorna som nu bara skulle ut? Eller var det mycket annat som passade på att komma ut?
Jag vet ärligt talat inte. Jag lät det bara komma över mig, och nu när det börjar avta kan jag försöka kolla om det går att se vad som kommit upp. Mycket sorg över Andreas, den smärtan kände jag igen. Sorg över min tomma famn? Det tror jag säkert.
Vad det än var så behövde det komma ut. Och jag tror att jag fick en liten gåva på köpet, eller som tröst...

Jag tror på att det finns mer mellan himmel och jord än vi kan se, höra eller förklara. Det ger mig både styrka och tröst när det blir svårt. Ibland, när allt blir tungt, glömmer jag bort det. Men så händer det små saker som påminner mig om det.
I torsdags fick jag några udda påhälsningar av olika djur, däribland en liten sparv och en igelkott. Enligt vissa kulturer händer sådana saker inte utan anledning, så jag sökte på nätet efter symboliken för dessa djur.
Och jag hittade bland annat detta:

The Sparrow speaks of higher thoughts and ideals. She beckons us to keep our burdens as light as we can in order to avoid a heavy heart.

Kan det bli tydligare? Till saken hör att vi kallade Andreas ofta för 'sparvöga' på grund av hans stora bruna ögon. Och låten spelades på begravningen...
Så jag tar några djupa andetag, jag vänder ansiktet mot solen och låter hjärtat släppa lite på tyngden. Jag måste framåt, jag väljer att inte fastna.



Igelkotten står för övrigt bl.a. för fertilitet... Passande, eller hur? :)