Många tårar för andra

I flera månader har jag följt några personer som bloggade om deras kamp mot cancer.
En av dem skrevs av och handlade om Linda, som hade bröstcancer. Linda var lika gammal som jag, vilket på något sätt kändes extra konfronterande. Drygt 33 år och veta att man ska dö, det måste vara en mardröm. Jag hoppades och bad och önskade att det skulle gå bra för henne och hennes familj- och när hon till slut fick ge upp kampen grät jag, det kändes nästan som att man förlorat en vän för att man läste om hennes liv varje dag.

Sedan följde jag Tindras kamp mot cancer. Tindra, som nyss fyllt 4 år, somnade in imorse efter en hård och orättvis kamp mot sin levercancer. Tårarna kom även där, det kändes som om man kände familjen (jag har till och med kollat upp om inte man kunde bli levande donator för att hjälpa dem... ).

Det hugger i hjärtat för dessa familjer. Så orättvist, så sorgligt och så smärtsamt!
Jag kan bara sända dem varma styrketankar, fast jag önskar att jag kunde ta bort deras smärta...