Självbevarelsedrift

Häromdagen var det 6 år sedan min älskade morfar dog på en tågstation en kväll efter en heldag ute med mormor. Han skulle bara kolla vad det stod på skylten, sa han till henne. Vände sig om, föll framstupa - och det var det. Hjärtat stannade, han var redan död när han slog i marken.

Jag hade skickat ett meddelande till mamma och mormor, och traditionsenligt (min morfar älskade traditioner!) så tog jag en whisky kl20 och skålade på morfar. Sådana ritualer lugnar, tycker jag. Det bara ska vara så.

Mamma och jag pratade länge den kvällen, om dödsdagar. Hon tycker att det är svårt med morfars dödsdag, för det var så konstigt alltihop. Jag var i NL av en slump, skulle träffa morfar och mormor dagen efter för att umgås hela dagen. Morfar skulle visa mig militärmuseet som han jobbade på, och jag tror att vi såg båda framemot det.
Syrran och jag åt middag hos pappa när mamma ringde. Hon hade kommit hem efter ett yogapass och fått ett konstigt meddelande på sin telefonsvarare: din pappa har dött. Hon undrade om vi kunde komma hem.
Vi packade ihop några saker, körde till mormor och sedan bodde vi där tills efter begravningen.
Mamma är som jag: vi stänger av känslorna, slår på autopilot och gör det som krävs för att överleva - känslorna släpper vi fram då och då, när vi tillåter.

Samma avstängning hände när Andreas dog. Jag vet att jag ringde till mamma strax efter att ambulansen hade kört iväg med honom, när vi inte visste hur det var än. Och när vi fick dödsbeskedet ringde jag igen. Men då fanns det ingenting kvar i rösten längre, sa mamma. Jag var helt tom på känslor.

Självbevarelsedrift. Jag vet att jag gör så för att överleva, jag skulle inte klara av det annars tror jag. Men nackdelen är att kroppen minns, och att det måste ut på ett eller annat sätt. Det tog mig ett och ett halvt år intensivterapi för att kunna nå mina minnen så att smärtan skulle ut, för att kontrollera panikattackerna som kom så fort jag hörde en ambulans eller helikopter.
Den tuffaste tiden i mitt liv, men jag vet inte hur det hade blivit om jag inte hade försökt.

Oj, det blev lite tungt... Ni ser, det är en bergochdalbana. Men jag kan inte fastna i det djupa, inte stanna i det ytliga heller. Måste pendla lite för balansens skull.
Någon gång ska jag sätta mig ner och skriva upp allt jag minns från den kvällen då hjärtat brast. Men nu värker ärren lite. Ett brustet och ihopläkt hjärta måste vila lite då och då.