Maj...

Då är vi här igen. Vackra, soliga, underbara, skitjobbiga maj månaden är på gång.
För min del kan vi gärna snabbspola vidare till typ mitten av juni. Halva maj är ångestfylld, för jag vet ju att de där dagarna kommer igen.

Ja, jag vet att det har gått hela 11 år i år. Det spelar ingen roll. Tiden läker faktiskt inte sår. Tiden ger oss bara tid, så vi lär oss att hantera (och kanske acceptera) såret.

Det är nog tur att jag har så mycket att göra inför syrrans bröllop. Men syrendoften väcker säkert känslor och tankar som jag försöker så väl att styra undan...

Faktum är att för elva år sedan planerades det treårsfirande, letades det Toy Story-presenter och smygskrattades det över skitiga små handavtryck på alla fönster. En månad senare planerades det begravning och skrevs det avskedsbrev. Det glömmer varken jag, min kropp eller mitt hjärta.