F is for Friend!

F is for Fantastic Friends. Och F is for min härliga kompis F♥. Det här inlägget är för dig!

TACK för att du finns för mig, för att du kommer förbi och piffar upp min vardag, för att du släpar mig ur träsket om det behövs, för att du vet att det räcker med lite kaffe och pepparkakor för att allt ska bli bra... 

...för att du tänker med mig, för att du får mig att skratta och gråta, för alla kloka och galna ord, för uppåtpuffarna, för tips och idéer och roliga påhitt, för shoppingstunder...

 
för att du är DU!!!!

In the deep

Nåja, inte jämt. Jag mår faktiskt bra emellanåt, jag skrattar ibland och har kul. Mitt jobb (när det är som idag: rätt lugnt, mycket avslappnat och mycket roligt) är oftast det bästa som finns och barnen är så oerhört generösa med sina kramar och sin uppmärksamhet, det gör vardagen mycket lättare. Underbara ungar! Och underbara kollegor! ♥

Det är när jag kommit hem som leendet försvinner sakta och tankarna kommer fram. Känslorna. Jag känner mig vilsen, jag vet inte vad jag ska göra eller vad jag vill göra. Jag är arg, ledsen, glad, lugn, besviken, frustrerad, likgiltig, allt på samma gång. Tur att det inte är avtrubbad, tomt. Alltid något... Just nu är det bara att bära masken med leendet och 'jag mår bra'-minen. Ja, jag vet att det kommer att bli bra. Ja, jag vet att det kommer att kännas bättre. Fast det känns skit för tillfället.

Tur att jag har min katt. Och min man. Och mina härliga vänner. Mitt skyddsnät.
I'll be back, men först ska jag vara lite här i träsket.

Låt mig vara en stund!

Surfade lite på Facebook och läste vad alla vänner och bekanta hade för sig under dagen.
Läste ett inlägg som fick mig att bryta ihop. Inget konstigt egentligen: en person som för femtielfte gången skrev hur lycklig hon var med lilla barnet. Det är bara det att sådana inlägg kommer flera gånger om dagen, med/utan bilder, med/utan hjärtan (dessa jävla hjärtan!), så gott som alla dagar i veckan. Och hon är inte ensam om det.
Oftast kan jag rycka på axlarna och tänka 'Jaja, hon har väl ett enormt bekräftelsebehov, kul för henne' och sedan gå vidare med mitt eget liv.

Men idag var det bara för mycket. Tusende slaget i ansiktet, liksom. Just nu tycker jag att det är skitjobbigt att försöka hålla huvudet ovanför livets vattenyta, den där 'jag måg bra'-gränsen. Kroppen fungerar inte, hjärnan vill inte hänga med, en viss oro över bröstgrejen finns där - när ska det fungera för mig? När är det MIN tur då?

Något kan väl bli bra nu. Låt den där förbaskade mensen komma, jag frågar inte ens om att bli gravid nu utan det skulle vara trevligt om vissa delar av hormonsystemet kan göra som de bör...

Jag behöver en kram. Jag behöver många kramar. Jag orkar inte vara den som ger och ger just nu. Jag behöver bli ompysslad, utan att jag ska be om det. Jag orkar inte vara glad och positiv och pigg, låt någon annan vara det. Jag vill bara vila en stund från hela skiten. :(

Mera kärlek!

Igår ville syrran ha ett samtal med mig. Hon och blivande maken hade pratat om oss och hon ville veta hur vi ligger till när det gäller behandlingar och barn och så. Och så sa hon såhär (på ett ungefär): 'Vad kan vi göra för att hjälpa er att bli gravid? Vad kan jag göra för att ni ska kunna få barn? Donera ägg?'

♥♥♥♥♥ Det där är min härliga syster. Det där är Kärlek! ♥♥♥♥♥

Laddning pågår

Syrran+familj in da house! Behöver jag säga mer? ;)
Massor av bus, skratt, mys, roliga saker och andra härliga stunder. Som en utflykt till Valla för att klappa djuren, eller fika i Gamla Linköping. Gött mos, folk!
Nu är det soffhäng med en snorig bebis och fyra trötta vuxna. Sam är klokast, han har redan lagt sig. Men så har han ju också haft det sååå kul idag! ♥

Mycket att tänka på!

Igår var jag hos min ordinarie läkare på vårdcentralen. Hon tog god tid på sig, lyssnade, kollade igenom hela rubbet, kände, klämde och frågade. När jag gick ut därifrån fick jag en remiss till mammografi, en till punktion och ett blodprov för alla olika värden.
Det känns rätt lugnt, faktiskt. :)

Idag ringde hon och berättade att mina sköldkörtelvärden var fortfarande för höga (23), dock lägre än sist (58), och att hon tyckte att jag skulle börja äta Levaxin igen (för att komma till 1,5...). Bajs också!!
Det där känns faktiskt jobbigare. Nu ska jag fundera massor, för jag vill inte äta Levaxin. Men jag vill inte heller riskera min hälsa...

Kryptiskt?

Jag ber om ursäkt för mitt kryptiska inlägg häromdagen. :)
Såhär var det: mina bröst har varit lite...konstiga. Eller ena bröstet, snarare sagt. Det kändes som en mentholkänsla på insidan, som om det är tigerbalsam liksom. Det kliar inuti.
Det behöver inte vara något, men senare i duschen kände jag något knöligt som inte hade funnits där innan. Och sånt är lite läskigt...

Idag tyckte jag att andra bröstet också kändes sådär menthol-aktigt. Nu läste jag att det där med kliandet kan bero på hormonförändringar i kroppen. Graviditet, menstruation. Nej jag är inte gravid så jag hoppas att det är mensen som -äntligen- kan vara på väg. Eller kanske en ägglossning?

Det där med knölen... vi snackar om en liiiten knöl, men ändå. Det kan vara en körtel eller så.
Hur som helst så ska jag ändå kolla upp det. Men jag är inte så orolig.

Kärlek!

Det här är kärlek! :)

Vill inte

Hittade något konstigt på/i kroppen imorse. Det i samband med några andra symptom gjorde att jag googlade lite. Man kan bli rätt konstig av att kolla upp saker på nätet, kan jag säga... ;)
Enligt the world wide web finns det tre alternativ: ett positivt, ett rätt positivt och ett negativt.
Jag utgår ifrån att det är det första eller andra. Men för att utesluta det sista är jag tvungen att söka vård ändå, fast jag inte vill...

Pyssel

I brist på egna barn syr jag åt andras. Helt okej lösning för tillfället. :)
Det här är Mayas nya klänning!

♥

Och så en sak till. Jag blev alldeles rörd när vännen berättade att hon även hade funderat på att erbjuda sin fysiska hjälp för oss som hade svårt att få barn (innan hon slutade få mens) - det är nog en av de finaste saker jag har hört!!

Förstår ni vilka guldklimpar jag har omkring mig?? Jag bara älskar dem! ♥

Där kom det!

Hade en fantastisk kväll! Bästa kvällen sedan länge, faktiskt.
Jag blev bjuden på hockeymatch av min härliga vän I, dubbel lycka för förutom skön tjejhäng så spelade mitt favoritlag mot ortens pöjkar (hehehe, Frölunda mot LHC alltså). Yes, jag var laddad!
Men det allra bästa var att jag plötsligt insåg något där under kvällen.

Såhär var det nämligen: för några dagar sedan undrade jag plötsligt vad jag skulle göra om det visade sig att vi verkligen inte kan få barn, vad ska jag då göra? Vad ska jag då drömma om?
Ja, det var en del sorg i den tanken. Men det var även en 'vanlig' fråga. Om livet inte alls blir som man tänkte och drömde om sedan typ fjorton års ålder, vad gör man då? Hur går man vidare?
Vad ska jag då hitta på, vill jag jobba kvar inom barnomsorg eller blir det för konfronterande? Ja, vad gör vi då?

Och idag, när vi stod och pratade lite under pausen, kom svaret. Jag vet vad jag vill göra, och det vill jag oavsett om vi får bli föräldrar eller inte. Jag vill bli som min vän! Nu går det inte att beskriva här varför och vad hon gör - det kommer inte att göra henne rättvisa! Men om jag säger såhär då: Jag brinner precis som hon gör för de barnen som behöver det, de barnen som behöver stöd och råd och en himla massa kärlek. Jag vill kunna öppna mitt hem för dem, bara finnas till när de behöver det. Ungefär.

Nåja, jag vet i alla fall vad jag menar. ;)
Så där kom det: insikten. Mitt liv tar inte slut om det inte blir som jag tänkt. Mitt liv har en mening oavsett om det blir som jag tänkt eller inte. Det handlar om vilken mening jag ger mitt liv! Och idag har jag insett att mitt liv är skitbra ändå. :)

Stjärnorna

Python.
Monty Python alltså. De hade så rätt när de sjöng 'Always look on the bright side of life'. :)
Fast det kan kännas becksvart ibland...

Mitt liv just nu är inte svart. Inte bright heller kanske, men definitivt inte svart. Det är... som morgonen. På väg att bli ljust. Med några rosaröda solstrålar som försöker att bryta igenom. Ja, så är det nog just nu. Och mycket beror på att jag har så många underbara vänner!
Makalösa vänner som drar upp mig ur vattnet när jag tror att jag drunknar, som påminner om att andas när jag glömmer bort det, som blåser på såren när jag har slagit mig och som finns till när jag behöver dem. Som säger det jag vill och inte vill (men måste) höra, som kramar om och lyssnar och pratar och peppar och lugnar och delar glädje och sorg med mig.

Ni är guldkanten på min vardag, vet ni det? Ni är mina livbojor, ni är stjärnorna på min himmel!

Så är det ju!

Bajslivet...

Ibland suger livet verkligen! Som när Annas lilla snöflinga i magen inte verkar leva... Och de som skulle behöva lite hopp och glädje! :(

Lite holländsk prägel på huset :)

Lite holländsk prägel på huset :)