Hela, halva, bara lite?

Har funderat en hel del kring bloggar och i synnerhet min egen blogg.
Vad vill jag med min blogg? Vill jag visa upp något, eller vill jag skriva av mig?
Ska det handla om något? Är det pyssel som är huvudtemat, eller barnlängtan, eller sorg?

Bloggarna jag följer kan nog delas upp i just dessa tre kategorier:
- pysselbloggarna
- barnlängtanbloggarna
- sorg/förlust/änglamammorbloggar

Vad skriver jag om? Var passar jag med min blogg? Ska jag röra om lite, dela upp, ändra upplägg?

Jag kanske bara ska skriva om hur tankarna och känslorna går kring vår resa i barnlöshetslandet, hur vi innerligt längtar efter en (två, många) unge att hålla om och pussa på och bråka med...
Eller visa upp alla mina pysselprojekt: papperspyssel, sömnad, lite inredning, vackra ting...
Eller tankar och känslor om sorg, om mina egna stora förluster och min sorg, om min dröm att få kunna jobba med barn och sorg och krishantering (fast jag krisar själv emellanåt), mitt mål att få föreläsa...

Men jag har kommit fram till att jag inte ändrar något. Den här bloggen speglar mig helt och hållet: här läser ni om det jag har i huvudet, i händerna och i hjärtat. Jag vill inte dela upp mig själv, jag behöver få utlopp för alla dessa delar. Det är hela Ph ni får, inga småbitar. :)


Bloggen är inte heller helt anonym, har jag insett. Har jag valt. En del av er som läser känner mig personligen, andra har helt enkelt hamnat här bland mina påhitt och stannat kvar. Det tänker jag inte heller ändra på, jag litar på att det jag skriver här inte utnyttjas på något sätt. Den dagen det händer får jag väl tänka om...

Road trip

Maken tog med mig på en liten road trip denna vecka: Västervik, Kosta glasbruk, över bron till Öland, Borgholm, Byxelkrok, Böda Sand och Kalmar. Mycket vackra saker att titta på, god mat, inga måsten och en hel del shopping. Underbart! Vi hade tur med vädret med, lite regn blev det men även sol - så Älskling passade på att bada vid Böda Beach...

Nej jag badade inte. Och inte för att det var för kallt för min del, utan NÅGON var ju tvungen att föreviga hans plaskande... ;)

Sägas måste att det faktiskt var han som köpte mest! Han är en shopaholic när det väl gäller. :)
Jag hittade också några pärlor till hemmet. Vad sägs om de här skatter från ljuvliga Green Gate?

Den här har jag suktat efter länge!

Och den fick sällskap av dessa fina burkar.

Jag är nöjd! Superskön resa, bra anordnad av herr reseledaren. Har kunnat slappna av, trots att vi båda två sov rätt illa de flesta nätter. Men inatt väntar vår egen sköna säng. Borta bra... ;)

Pyssel på hjärnan

Det är så många känslor och tankar som far runt i huvudet och hjärtat att jag inte ser skogen för alla träd, tror jag. Har inte det blekaste vad det är för känslor och var de kommer ifrån, hinner inte fånga upp tankarna. Det är dessutom intensivt på jobbet, och jag känner mig stressad. Att jag inte är i toppform gör nog saken inte bättre... men om några dagar väntar en hel veckas ledighet, det ska bli underbart.

För att klara mig har jag plockat fram lite pyssel. Älskling blev lite orolig när han såg att jag satte mig vid matsalsbordet, han har stört sig lite (mycket) på alla mina saker som ockuperat bordet under en lååång tid innan jag städade undan allt. Och visst muttrade han lite om att jag borde få ordning på mitt rum så att jag kan pyssla där. Men han ser också att jag behöver pysslet för att varva ner, så han säger inte mycket om det. :)

Just nu är det enkelt pyssel jag behöver. Papperspyssel, klipp-och-klistra-pyssel. Så jag gör kort efter kort, klipper ut saker, limmar och visar stolt upp mina alster för honom.
Avkoppling på högsta nivå! Just nu finns det inget så rogivande som att sitta med en pyteliten sax och klippa ut små figurer ur vackert papper. Hjärnan tom, händerna fulla. Me like. :)

Lättare fötter och små tecken - djupa tankar

Det tunga börjar gå över. Som tur är. Livet börjar bli lite ljusare och lättare igen.

Jag måste säga att jag är förvånad över hur det kunde bli så tungt just den här gången. Det var som en smäll i ansiktet, i kroppen. Det lamslog mig. Så har det egentligen aldrig varit förut, så varför just nu? Har jag förträngt känslorna som nu bara skulle ut? Eller var det mycket annat som passade på att komma ut?
Jag vet ärligt talat inte. Jag lät det bara komma över mig, och nu när det börjar avta kan jag försöka kolla om det går att se vad som kommit upp. Mycket sorg över Andreas, den smärtan kände jag igen. Sorg över min tomma famn? Det tror jag säkert.
Vad det än var så behövde det komma ut. Och jag tror att jag fick en liten gåva på köpet, eller som tröst...

Jag tror på att det finns mer mellan himmel och jord än vi kan se, höra eller förklara. Det ger mig både styrka och tröst när det blir svårt. Ibland, när allt blir tungt, glömmer jag bort det. Men så händer det små saker som påminner mig om det.
I torsdags fick jag några udda påhälsningar av olika djur, däribland en liten sparv och en igelkott. Enligt vissa kulturer händer sådana saker inte utan anledning, så jag sökte på nätet efter symboliken för dessa djur.
Och jag hittade bland annat detta:

The Sparrow speaks of higher thoughts and ideals. She beckons us to keep our burdens as light as we can in order to avoid a heavy heart.

Kan det bli tydligare? Till saken hör att vi kallade Andreas ofta för 'sparvöga' på grund av hans stora bruna ögon. Och låten spelades på begravningen...
Så jag tar några djupa andetag, jag vänder ansiktet mot solen och låter hjärtat släppa lite på tyngden. Jag måste framåt, jag väljer att inte fastna.



Igelkotten står för övrigt bl.a. för fertilitet... Passande, eller hur? :)

Vattenkrig mot sorg

Igår kväll, när vi hade lagt oss, berättade jag för Älskling om hur jag upplevde dagarna kring Andreas död. Det bara kom, jag behövde berätta. Alla tankar, som till exempel att jag försökte köpslå med Gud: 'Snälla låt honom få leva, då lovar jag att...' osv. Jag fattar ju att det inte fungerar så, men då var det ungefär det enda jag kunde göra - förutom vänta och be innerligt att allt skulle gå bra. Jag grät. Han grät med mig. ♥

Jag somnade med ett tungt hjärta, jag vaknade med ett tungt hjärta.
Jag kom inte riktigt igång, inte heller på jobbet. Inget sug, ingen glädje, ingen ork eller lust att leka. Ville helst sova, blunda, inte finnas där. Stenarna vägde bly.

Det går som det går när man jobbar med barn. Det gick liksom inte att inte dras med i deras härliga vardag. Så efter lunch, när vi tog fram vattenleken (en 'båtbana' med båtar och slussar och en pump) och alla barnen plaskade och skrattade och lekte, lossnade det tunga. Bit för bit.
Och när plaskandet förvandlades till vattenkrig hade molnen i mitt huvud försvunnit och log jag.

Och jagade den där busungen som hade mage att hälla en kanna vatten över mig. ;)

Imorgon tar jag med mig ett ombyte till jobbet...

Tunga stenar

Mitt lilla hjärta!

Idag var tungt. Jag har gråtit flera gånger. Det bara kom.
Det är aldrig lätt att försöka ta sig igenom din dödsdag, men på något sätt verkade den här 10-årsdagen större än föregående åren. Jag tror att det var mest i mitt huvud, JAG gjorde den till en tyngre dag - jag gav den mer tyngd 'bara för att det har gått 10 år'. Men samtidigt handlade det om insikten att det faktiskt har gått 10 år sedan jag var med om dig. Tio långa, korta, lätta, tunga år utan dig. Tio år där du bara var 3 år gammal, aldrig åldrades. Tio år sedan jag hörde, kände, rörde vid dig. I tio år har burit mina sorgstenar. I början öppet, jag kunde inte annat. Sedan mest tyst för mig själv och osynlig för andra. Bara synligt den här tiden om året.

Jag sov så dåligt inatt. Och det konstiga var att jag vaknade vid flera speciella klockslag.
När du slutade andas. När ambulansen kom. När du dödförklarades.

Jag vill inte minnas hur du dog. Jag vill minnas ditt liv. Men din död har orsakat stora viktiga sår i hjärtat och själen, och de har jag med mig resten av mitt liv. De blöder inte längre, men är aldrig borta. Inte heller efter tio år.

Rose Kennedy hade så rätt:

"It has been said, 'time heals all wounds.' I do not agree. The wounds remain. In time, the mind, protecting its sanity, covers them with scar tissue and the pain lessens. But it is never gone."

Saknar!

Tio år har gått sedan den natten livet vändes upp och ner. Tänk att man kan sakna någon så det gör fysiskt ont... Lilla gubben! Den dagen du dog gick hjärtat sönder. Det har läkt nu, men ärren finns för alltid kvar. Jag tänker ofta på dig. ♥

Nähä..

Mensen har varit frånvarande sedan december. Jag har genomgått två akupunkturbehandlingar för att stimulera hormonflödet, men inget hände. Jag har inte känt något speciellt i kroppen, men det var väl bäst att kolla upp så att vi kunde 'utesluta' att jag eventuellt skulle kunna vara gravid.

Nu vet vi. Inte den här gången heller.
Bra egentligen, då kan jag fokusera på att få igång rubbet. Och få bort några (många) kilo, för det behövs med.

(Men självklart hade jag liiiiite hopp om att det kanske skulle visa plus då...)