Dubbla känslor

Jag har varit rätt bra på att hålla upp en fasad. En glad mask som alltid visar ett leende, medan jag där bakom kanske försöker hålla tillbaka tårarna. En glad Ph. Så var det redan på högstadiet.
Samtidigt är jag en människa som har känslorna utanpå, så att säga. Men det gäller inte riktigt de allra djupaste känslor, de sitter långt inne och gömmer sig bakom den där fasaden...

Jag märker att jag får allt svårare att hålla den fasaden uppe. Jag har ett större behov av att fräsa ifrån, att släppa ut ångan då och då för att inte spricka. För att inte bli bitter.
Och mest jobbigt tycker jag är alla dubbla känslor. Jag vet inte hur jag ska hantera dem, vad jag ska göra av dem.

Ett exempel är det som hände för några veckor sedan, när jag tröttnade på smågnäll av gravida kollegor/vänner/systrar om hur jobbigt det var med alla graviditetskrämpor. Syrran fick ta smällen den här gången (bara för att jag vet att vi kan bråka massor och hon älskar mig i alla fall...) när jag fräste ifrån att hon skulle sluta klaga och att jag mer än gärna tar över hennes tillstånd. Det kändes lite skönt för stunden att bara slänga ur mig det, men det var ju samtidigt inte bra heller.

Hur ska jag göra? Är det bara att bita ihop och se glad ut? Eller kan jag förklara för mina vänner att jag ibland måste släppa ut ångan, men att de inte behöver ta illa upp? (Lätt att säga till gravida, hormonfyllda vänner...)
Det är så svårt att försöka hitta en gyllene väg där! Håller jag tyst så känns det inuti, då sårar jag mig själv. Det är ju inte rättvist mot mig själv, jag måste ju också få kunna säga hur jag känner.
Men släpper jag ut det sårar jag andra. Det är inte heller rättvist mot dem, de har ju inte gjort något fel. Jag skulle förmodligen gjort samma sak i deras plats...

Börjar känna mig lätt schizofren. Dr Jekyll & Mrs Hyde...