Jag känner hornen i min panna...

Kix som bloggar om ofrivillig barnlöshet och adoption skrev för ett tag sedan följande:

"Läste på En mamma wannabes blogg om dessa underbara inlägg på Facebook som mammor stoltserar med, exempelvis:

"Jag har burit barn i magen, sovit med dem på bröstet. Jag har kysst små tår, torkat bort tårar. Jag har blivit spydd o kissad på, tillbringat sömnlösa nätter för å få dem till att sova... men jag vill inte byta för allt i världen! Jag har långt ifrån någon modellkropp, men när jag ser mig i spegeln ser jag en MAMMA, o det finns ingen större ära eller välsignelse! Stjäl gärna denna om du också är en STOLT MAMMA!"

Jag har ju också sååå många gånger irriterat mig på dessa typer av inlägg, men vad tror ni om jag kontrar med denna?

"Jag har tidsstyrt sex, går på kraftiga hormonbehandlingar, träffar orimligt många gynekologer. Jag letar ständigt ny energi och torkar otaliga tårar. Jag blir ofta ledsen och besviken och sover dåligt...och jag skulle kunna byta bort detta för allt i världen! Jag har uppenbarligen ingen perfekt kropp, och när jag ser mig i spegeln ser jag endast ett enda stort misslyckande. Det finns ingen större besvikelse än att inte få uppleva att vara MAMMA. Stjäl gärna denna om du också är en helt misslyckad ICKE-MAMMA! "

Kix"

Jag antog utmaningen, för det är precis det som min bittra sida skulle vilja vråla ut varenda gång jag läser sånt. Fick korta lite här och där för det var lite för många tecken, men jag gjorde det...
Yes, this baby just had a minor vulcano eruption!

IVF, PCO, TSH, WTF...

Jag har slukat en del bloggar om ofrivilligt barnlöshet de senaste tiden. Fantastiska människor (99% kvinnor) som bloggar öppet eller semi-öppet om den stora längtan efter barn och sina långa resor dit.

Alla har olika erfarenheter. Några lyckas, många är mitt i , några har börjat adoptionsresan och för några har det blivit stopp...
Själv vet jag inte ens var vi står. Jag tror ibland att vi står och stampar på nästan samma ställe som i början av fertilitetsundersökningarna. Det har snart gått 5 år och vi har inte ens kommit till IFV-behandlingen eftersom kroppen inte vill göra sig klar för en ägglossningsbehandling. Jävligt frustrerande!

Suck.

Det är snart april, jag har inte haft mens sedan i julas, jag har inga ägg som försöker bryta sig igenom, det står bara stilla. Jag har bara dåligt humör, en nyupptäckt cynisk sida och många osynliga och synliga tårar.

Och så har jag kunskapen om att jag inte är ensam. Och fina vänner. Och min älskling. ♥

Ska bara...

...visa vad jag pysslar med för tillfället. :)

Ett armband i spets och bomull, med lite pärlpynt. Very nöjd, om jag får säga det själv. :)


Hm. Jag måste verkligen träna lite på att ta bra bilder. Och fundera på en ny kamera... :P

Tid

Never mind me. Jag har hamnat i en fas där jag tänker, funderar, filosoferar, undrar och känner och så vidare.
Jag behöver ta tag i vissa saker för att komma vidare, men vet inte riktigt hur jag ska göra.
Jag skriver listor, försöker organisera upp mitt inre och det tar sin tid.
I'm fine, men jag tar det lite lugnt. Jag kanske inte uppdaterar bloggen mycket, även där måste jag tänka igenom hur jag vill göra.
Kram på er!

Dubbla känslor

Jag har varit rätt bra på att hålla upp en fasad. En glad mask som alltid visar ett leende, medan jag där bakom kanske försöker hålla tillbaka tårarna. En glad Ph. Så var det redan på högstadiet.
Samtidigt är jag en människa som har känslorna utanpå, så att säga. Men det gäller inte riktigt de allra djupaste känslor, de sitter långt inne och gömmer sig bakom den där fasaden...

Jag märker att jag får allt svårare att hålla den fasaden uppe. Jag har ett större behov av att fräsa ifrån, att släppa ut ångan då och då för att inte spricka. För att inte bli bitter.
Och mest jobbigt tycker jag är alla dubbla känslor. Jag vet inte hur jag ska hantera dem, vad jag ska göra av dem.

Ett exempel är det som hände för några veckor sedan, när jag tröttnade på smågnäll av gravida kollegor/vänner/systrar om hur jobbigt det var med alla graviditetskrämpor. Syrran fick ta smällen den här gången (bara för att jag vet att vi kan bråka massor och hon älskar mig i alla fall...) när jag fräste ifrån att hon skulle sluta klaga och att jag mer än gärna tar över hennes tillstånd. Det kändes lite skönt för stunden att bara slänga ur mig det, men det var ju samtidigt inte bra heller.

Hur ska jag göra? Är det bara att bita ihop och se glad ut? Eller kan jag förklara för mina vänner att jag ibland måste släppa ut ångan, men att de inte behöver ta illa upp? (Lätt att säga till gravida, hormonfyllda vänner...)
Det är så svårt att försöka hitta en gyllene väg där! Håller jag tyst så känns det inuti, då sårar jag mig själv. Det är ju inte rättvist mot mig själv, jag måste ju också få kunna säga hur jag känner.
Men släpper jag ut det sårar jag andra. Det är inte heller rättvist mot dem, de har ju inte gjort något fel. Jag skulle förmodligen gjort samma sak i deras plats...

Börjar känna mig lätt schizofren. Dr Jekyll & Mrs Hyde...

Under behandling

Jag får hjälp med mig själv av två underbara människor: min medicinman och min medicinkvinna.
Medicinmannen, det är Tho som jag är under behandling hos sedan november förra året. Han behandlar min kropp, mina hormoner, mina organ.
Kristina, min medicinkvinna, har jag varit hos i några år nu. Hon ger mig reiki, eller healing om ni hellre vill kalla det. Jag ser det som en energibehandling. Hon behandlar min energi, mina känslor, kaoset som jag har i mitt huvud ibland.
Hos båda får jag energi , laddar jag mina batterier, får jag nytt hopp. Den ene träffar jag varje vecka, den andre när behovet finns. Båda är lika värdefulla för mig, de har hjälpt mig mer än jag någonsin fått av den 'vanliga' läkemedelsvärlden. Jag tror starkt på att kropp och själ hänger ihop, och jag har valt behandlingar för båda. Och efter att ha varit hos min medicinman/kvinna säger både kropp och själ att det var rätt beslut. :)

Under snötäcket...

...finns det hopp om våren! (Trots att det kom 10cm ny snö i helgen...)

Här tittar mina fina blivande tulpaner upp. Och jag har sett pärlhyacinterna och snödropparna bryta sig fram med. Jag älskar våren, när allt får nytt liv! :)

Samtal från fjärran

Pratade länge med min bästa kompis, som bor med sin fru i London.
Han och jag har känt varandra sedan 8:an, vi delar samma kärlek till Sverige (fast jag flyttade hit och han till Storbrittanien, haha) och vi har varit varandras stöd i relationsdippar. Vi gjorde en 'My Best Friends Wedding'- deal. Sedan var jag hans 'Best Woman' på deras bröllop och han var min VIP-gäst på vårt bröllop. :)

Vi pratas vid ungefär en gång varannan månad. Vi mejlar och skickar sms, följer varandra via Facebook och varje gång vi ringer känns det ändå som om vi pratade med varandra igår. Sådana vänner är härliga! ♥

Hm. Jag tror att jag ska övertala Älskling att följa med på en långhelg i London... ;)

Medicinmannen

Har varit hos min medicinman imorse. Behandlingen (akupressur, idag rygg och ansikte) kändes extra mycket - hoppas att det är ett tecken på att det verkligen behövdes.
Hälsan känns bra (bortsett från lite magsjuka som jag förmodligen fick genom syrran, hehe), humöret inte lika bra. Har varit rätt nere igen, fast jag har roligt emellanåt.
Men efter dagens behandling så känns det liksom lite lättare i huvudet. Lite mer 'det ordnar sig', som jag brukar tänka. :)

Idag pratade vi också om hormoner och mens. Mensen har varit frånvarande i två månader nu, och han undrade om jag hade tagit ett graviditetstest för att se om jag är gravid. Jag tror verkligen inte det, men jag får väl göra det. Jag vill ju inte få upp hoppet för att sedan bli besviken - men som min kloka medicinman sa: Det spelar egentligen ingen roll vad testet visar. Är du gravid, så ska jag behandla dig (och barnet) så att du kan behandla barnet. Och är du inte gravid så kan jag fortsätta behandla dig för att göra det så bra som möjligt när du bli gravid.
Han är klok han. Så är det ju. :)

Sol och Sabon

Har åkt ner till moderlandet för att hälsa på just modern, som fyller 60 år imorgon. :)
Tog ledigt så att jag kunde vara här en långhelg, och det känns som ett mycket bra beslut!

Vädret har varit fantastiskt, solen värmde och det var verkligen vår! Mamma (som var ledig) och jag hann med både shopping och lunch med lill'syrran (som inte var ledig). Vi kunde till och med sitta ute och äta...

Sedan hittade vi en underbar butik: Sabon. Tvål, scrub, body lotion, dofter - ljuvliga!
Så nu har jag skämt bort mig själv med dessa två underbara produkter:

Provade lite när vi var där, och mina händer har aldrig varit mjukare! Lyx, lyx, lyx! :)

Idag ska lill'syrran och jag hämta mammas födelsedagspresent från alla oss: en större tv. Ni vet, 60 år, hon ser ju inte lika bra... ;)