Kroppen minns...

Jag läste nyss Tildas mammas blogg, om sorgen och livet efter att ha förlorat lilla dottern.
Hon skriver så fint! Idag är det ett år sedan flickan dog. Jag känner igen så mycket av det hon skriver, och det gör så ont i hjärtat att veta att hon och hennes familj behöver uppleva en sådan smärta! (Barnsligt nog önskar jag att jag kunde bara trolla bort allt det onda för dem...)

Men det lustiga var att jag kände det hon skrev. Kände igen känslorna, KÄNDE känslorna.
Jag minns vissa stunder, händelser, i detalj. Minut för minut. Andra saker minns jag på ett ungefär, eller nästan inte alls.
Men nu mindes min kropp plötsligt saker som hänt för 9 långa år sedan, efter att Andreas dog. Jag kom ihåg känslan av den fysiska saknade efter Andreas. Jag saknade hans små klibbiga händer i mina händer, hans armar runt min hals, hans mjuka kropp i min famn när han blev för trött och ville bli buren.

Jag kommer plötsligt ihåg hur det kändes timmarna innan han dog. Vi låg på soffan, han låg på min mage, febrig och slö. Han ville att jag skulle sjunga 'sången' (Idas sommarvisa, som jag alltid sjöng för honom. Än kan jag inte sjunga den utan att känna klumpen i halsen...), och det gjorde jag.
Det är nästan som att jag känner hur tung hans lilla kropp känns, hur jag leker med hans mjuka hår, ja till och med hur han luktar...

Och med den känslan väller saknaden upp. Saknad och längtan efter just den kroppen, den lukten, den pojken. Hans röst som frågar vad jag gör. Hans skratt. Allt.

Det har gått 9 år och 4 dagar sedan jag höll honom för sista gången. Länge trodde jag att jag skulle dö jag med, att hjärtat hade gått sönder i tusen bitar, att jag inte skulle klara det.
Nu vet jag ju att jag klarade mig. Det tog mycket tid, många timmars terapi och många, MÅNGA tårar. Ärren på hjärtat syns inte men känns.
På något lustigt sätt känns det bra att kroppen minns bättre än minnet gör. Och trots smärtan skulle jag inte vilja vara utan dessa minnen heller...