Ring, ring!

Idag hämtade vi ett värdefullt paket!
Inuti paketet låg en ask...


...och inuti asken låg en till ask...


...och inuti DEN asken låg dessa underbara fina skapelser!


Våra titanringar! Vi är så nöjda, de blev så personliga och fina och underbara!

Säg till

Jag har länge haft svårt för att säga till när jag kommit till en gräns. Eller att be om hjälp.
Jag tror att jag väldigt gärna vill att saker och ting går bra, men säger till lite för sent när det inte går så bra. Då har jag redan nått botten. Jag vill för mycket och bromsar för sent. Jag ler ett tag till när jag egentligen tycker att det roliga är slut. Jag försöker lite till för att vara snäll - men för vem?

De senaste åren har jag blivit mycket bättre på att be om hjälp.
Det som hjälpte var när jag jobbade på min första arbetsplats som lärare.
Jag hamnade i en tuff sits där jag fick vara klasslärare åt två klasser (den ena själv, den andra delat med en guldvän). Det blev en del spring mellan årskurserna, och jag hade svårt att göra allt på samma sätt som min föregångaren hade gjort. Därmed försvann en del planering med en annan kollega, som istället för att prata med mig sprang till rektorn - som i sin tur kallade mig till sig för att kolla hur jag klarade mitt jobb egentligen. Det blev så dumt, med för många mellanpersoner och infoomvägar! Dessutom gjorde det hela att vi (kollegan och jag) slutade umgås privat.
Efter sommaren fick jag en halvny klass (sammanslagning) och jobbade tillsammans med samma kollegan. Vi pratade väl hyfsat ut och försökte reparera några sprickor.
När jag sedan på hösten behövde hjälp av rektorn (för något hon själv hade orsakat) fick jag som svar: 'Du jobbar ju bara fyra veckor kvar. Försök att hålla ut.' (Då visste jag att jag skulle bli övertalig efter jul)

Det var nog droppen för mig. De där fyra veckorna har jag sagt precis det jag tyckte och kände att jag behövde säga. Jag blev den i arbetslaget som tog de där jobbiga samtalen som ingen annan vågade ta (för tänk om man plötsligt inte skulle vara lika omtyckt...), jag struntade i det för jag skulle ändå sluta. Lustigt nog verkade det som om rektorn uppskattade ärligheten. Och jag fick lära mig att det inte är något farligt att säga till att man behöver hjälp.

Jag tror att jag har kommit i en likadan period just nu. Vi har haft lite strul på jobbet, där chefen har lyssnat på de kollegorna som skrikit högst och inte på de andra. Men faran där är att hon får en sned bild av det hela... Så kommande veckan ska jag säga till. Och jag vet redan nu att det kommer att kännas så skönt när jag har gjort det. För då bubblar det inte inuti längre. :)

:)

Fick en liten present från yngsta systern, som hon hade skickat med mamma.
En absolut onödvändig pryl, som ändå får mig att smyg-le varje gång jag ser den. :)



(Den rör sig med hjälp av solenergi.)

Dom är HÄR!!!

Är de inte helt underbara? Och unika: det är det enda paret i hela världen! :)

:(

Älsklings mormor blev akut sämre igår. Svärmor och hennes syster sitter vid hennes säng och lämnar inte henne. Mormor fyller 90 år i år, och det är inte oväntat - alla har ju vetat att det skulle ske någon gång. Men ändå blir man överraskad, på ett otrevligt sätt...

Hon får smärtstillande för att hon har ont och är orolig, hon sover mest och har börjat andas mycket oregelbundet (så var det också för min morbror, när han bara hade någon dag kvar. Och enligt läkarna är det rätt klassiskt...). Hoppet är det sista som överger människan, heter det. Det är inte konstigt att man fortsätter hoppas på ett mirakel, men faktum är att jag egentligen vet.
Egentligen hoppas jag att hon får dö på ett lugnt och fridfullt sätt, i sömnen.

Älskling är i Tyskland och kommer inte hem förrän på måndag. Jag hoppas hoppas hoppas att mormor klarar sig tills då. Även om han inte kan göra något för henne så tror jag att det skulle vara bra, för det är inte lätt att vara 'ensam' i ett annat land när man drabbas av dödsfall av nära och kära. Tro mig, jag vet...

Countdown

Bara 59 dagar kvar nu...

...tills vi står här och bli herr+fru! :)

Bröllopspyssel

Mitt i all jobbstress har jag suttit och pysslat för bröllopet. Inbjudningarna är ju klara och (nästan alla) utskickade, och listor har gjorts. Förra veckan var mamma, syrran och Sam och jag ute på stället för att kolla läget lite: dekorationstankar, borden, etc.
Sedan satte jag mig i helgen och gjorde klart alla ljuslyktor. Visst blev de fina?
Har använt mig av dessa två sorters spets, till båda storlekar. Jag är nöjd! ;)

Sol!

Whoohoo! :D

Ojojoj... :)

Måste bara visa detta... :D


Mamma hade med sig lite holländsk pynt. Så jag är redo för fotbolls-VM!! Heja Holland!!
Just det, måste leta fram mina orangea flaggor att pynta huset med...

Bra vecka

Har haft min mamma här sedan i söndags, och i onsdags anslöt syrran och lille Sam.
Härligt! Bara snacka holländska (sambon är i Tyskland på hockey-VM), mysa med gullungen som ler nästan jämt, skratta, babbla, planera lite inför bröllopet - underbart! Det var nog precis det som behövdes. :)
Imorgon åker de hem igen. Och jag har lite saker att fixa...

Och i veckan har jag äntligen börjat skicka ut inbjudningskorten! Det tog sin tid, men med lite hjälp av syskonen lyckades vi översätta sista biten på bästa möjliga sätt och göra klart de sista korten. Jag hade ingen ro att vänta tills sambon kom hem igen, de där förbaskade korten skulle ut! Nu!
Så jag har suttit och pysslat, klippt, klistrat och skrivit - och nu är nästan alla utskickade! Hurra!

The crime scene...

Och ikväll har vi redan fått in lite svar, snabba ryck! ;)
Idag var vi också i Vårdnäs för att titta lite närmare på stället, räkna ut antal bord osv. Jag längtar! Och jag längtar också till sambon kommer hem igen - för nu tycker jag att HAN får ta tag i lite bröllopssaker. Jag behöver en kaffepaus från allt bestyr!

Läkare

Var hos läkaren i tisdags, för att diskutera hur vi ska gå vidare med alla mina fina värden och min kära sköldkörtel. Medicinhöjning, så jag blir nog lite vimsig i några veckor framöver... ('blir'?? hehe)
Läkaren påpekar att jag måste vara observant, får jag hjärtklappningar eller andra obehagliga symtom ska jag kontakta henne direkt. Och precis innan jag ska gå säger hon att hon vet, för att hon själv äter Levaxin för att hon har opererat bort sin sköldkörtel.

Hoppsan! :)

Då förstår jag varför hon tar sin tid när jag är där, och varför hon inte - som så många andra läkare gör - avfärdar mina symtom som psykiska. Vad skönt!

Tänk vad man kan lära sig. Och hon var inte ens min ordinarie läkare, jag fick en tid hos henne när jag hade blivit påkörd och läget var rätt akut. Det var alltså ingen slump att jag hamnade hos henne! :)

Hjälte

Imorse kl9.30 fick min modiga morbror ge upp den orättvisa striden mot cancern.
Efter en lång kamp mot en otrolig elak hjärntumör, där han på grund av sin fantastiska humor och positiva inställning fick ett år mer än vad läkarna hade gett honom, somnade han in och vaknade inte mer.
Som han kämpade... För mig är han en hjälte! ♥

Tro, Hopp, Kärlek - och Sorg

Nyckelorden i mitt liv. I alla fall just nu.

Jag MÅSTE kunna tro att mirakel sker. Jag hoppas så innerligt att det kommer att bli bra. Och jag älskar min familj. Och hjärtat, kroppen sörjer.

Min morbror är officiellt slutbehandlad, som det heter. De kan inte göra något mer. Han får smärtstillande, och sjunker mer och mer i en dvala.

Jag har gråtit floder de senaste dagarna. För morbror, hans fru, min mamma, min mormor... Tårar av sorg och frustration. Det svider i hjärtat när jag tänker på hur svårt det måste vara för dem! Det gör ont bara jag tänker tanken att det skulle hända Älskling eller någon av systrarna något. Usch!

Nej mina vänner, man vänjer sig aldrig. Sorgen och jag, vi känner varandra väl. Men ändå blir jag lika överraskad när den dyker upp, river upp nya och gamla sår. Jag släpper gärna fram sorgestenarna lite då och då, men helst när jag får bestämma själv. Inte när den kastar sig över en som i den här tiden...