Avundsjuk

Att vi har svårt att få barn hindrar mig inte från att vara glad åt andra vänner och bekanta som blir gravida. Som tur är, annars hade jag haft ett helvete! ;)

Nej, jag tycker att jag kan skilja på min längtan och andras lycka. Jag är uppriktigt glad åt alla blivande mammor, jag blir glad av att se deras fina magar växa och höra dem prata om det lilla livet som utvecklas därinne. Underbart ju!

Okej, när syrran berättade att hon var gravid kändes det lite tungt. Jag hade avslutat min andra hormonbehandling utan resultat, hon lyckades efter första. Vi hade försökt i över två år, dom (tror jag) i knappt ett år. Men jag tror att jag rätt snabbt lyckades vända det till glädje: jag skulle ju få en systerson! :)
(jag tror dock inte att syrran har varit helt ärligt mot mig om hur hon upplevde att jag har varit under hennes graviditet...eller vad säger du, Jules?)

Men nu, mina damer och herrar, har jag upptäckt avundsjukemonstret inuti mig. Det slår och nyper och sparkar inuti, i magen och halsen och bröstet. Det vill ut, det vill få mig att reagera, det får mig att må illa... Och jag tycker inte alls om det! Men vad ska jag göra?

För två år sedan fick jag fånga upp en bekant (dåvarande 'vän') efter uppbrottet med hennes psykopojkvän, som hon bara någon vecka innan skulle gifta sig med. Hon behövde bo någonstans, hon behövde prata. Hon kom på fötterna igen, hittade lägenhet och en massa (!) nya pojkvänner. Från att vara superreligiös gick hon till inga gränser. Hon verkade nöjd med sitt nyupptäckta singelliv...
I höstas berättade jag att vi skulle gifta oss. Kort efter hade hon träffat en kille, någon månad senare hade de bestämt sig för att gifta sig och drygt 2 månader senare var det bröllop. Där (dumma) jag ställde upp och hjälpte till, och fick en 'Nu hann jag före dig'. Och nyss läste jag att hon är gravid.

Nu kan jag inte tygla monstret längre. Här sitter jag, grön och arg och tycker synd om mig själv. Jag vill också!! När är det min tur? Varför ska hon få, men inte jag?? Så förbannande orättvist!! :'(


Näe Ph, ryck upp dig nu! Jag tycker inte om att ge monstret det utrymme. Det är inte värt det. Men just den här gången, hos just den här tjejen - då brast det. Klumpen i halsen är stor, gråten är nära och hoppet har sjunkit ner till markhöjd. Imorgon är det säkert mycket bättre, men ikväll ska jag sitta här och tycka synd om mig själv...