Snyft... ♥

...och en djup SUCK! Mitt älskade Frölunda ♥ åkte ut ur slutspelet idag. Dumma, dumma LHC!

Nåja, jag får väl hänga upp min fina indiantröja i garderoben och tacka för den här säsongen.
Och sambon lär jag väl inte heller få träffa på ett tag, LHC ska möta Djurgården i semi så de kommande två veckorna är jag gräsänka. Igen.
Så: snyft!

(Fast matchen idag var den bästa jag har sett på länge. Hockey KAN faktiskt vara jätteroligt!) :)

Tuff brud

Vad sägs om dessa beauties under min brudklänning? :D

Med mitt namn, tjoho!

Jag har beställt ett par superfina skor som passar till klänningen, men nu har jag även fastnat för de här! Egen design via Converse, skitkul och jag tror att de skulle passa fantastiskt bra ihop med mina rosa pioner!
Jag gillar sådana här tokigheter, sambon är lite mer konservativ men kunde förstå om jag ville byta skor till festen... ;)

Påskpynt

Men.... vad skymtar där bland tulpanerna?

Måste vara en färgglad fågel som lagt sina ägg här! :)

Påskpynt på köpmansdisken...

...med de ljuvliga Green Gate-äggen som jag köpte i Köpenhamn!

Åh så roligt!

Grannen hade satt fast lila och rosa påskfjädrar i sitt lilla träd utanför huset.
Gissa vem som hittade dem direkt?...

Visst ser hon lite skyldig ut? :)

Med fjolårets fiasko i minnet, där en viss katt snodde fjädrar ur hela områdets fina påskträd, skyndade jag mig att fixa några i vårt träd med så att Tomi kanske skulle byta fokus...

Madicken 2

Den här godingen blev klar för lite mer än en månad sedan... Nästan ett helt år efter att jag lovade att den skulle bli klar... *skäms*

Men nu har T då äntligen sin egen klänning, och behöver inte låna storasysterns. Och när jag ändå - äntligen - var i farten sydde jag en till till jobbet. :) Men såhär ser Ts klänning ut:

Avundsjuk

Att vi har svårt att få barn hindrar mig inte från att vara glad åt andra vänner och bekanta som blir gravida. Som tur är, annars hade jag haft ett helvete! ;)

Nej, jag tycker att jag kan skilja på min längtan och andras lycka. Jag är uppriktigt glad åt alla blivande mammor, jag blir glad av att se deras fina magar växa och höra dem prata om det lilla livet som utvecklas därinne. Underbart ju!

Okej, när syrran berättade att hon var gravid kändes det lite tungt. Jag hade avslutat min andra hormonbehandling utan resultat, hon lyckades efter första. Vi hade försökt i över två år, dom (tror jag) i knappt ett år. Men jag tror att jag rätt snabbt lyckades vända det till glädje: jag skulle ju få en systerson! :)
(jag tror dock inte att syrran har varit helt ärligt mot mig om hur hon upplevde att jag har varit under hennes graviditet...eller vad säger du, Jules?)

Men nu, mina damer och herrar, har jag upptäckt avundsjukemonstret inuti mig. Det slår och nyper och sparkar inuti, i magen och halsen och bröstet. Det vill ut, det vill få mig att reagera, det får mig att må illa... Och jag tycker inte alls om det! Men vad ska jag göra?

För två år sedan fick jag fånga upp en bekant (dåvarande 'vän') efter uppbrottet med hennes psykopojkvän, som hon bara någon vecka innan skulle gifta sig med. Hon behövde bo någonstans, hon behövde prata. Hon kom på fötterna igen, hittade lägenhet och en massa (!) nya pojkvänner. Från att vara superreligiös gick hon till inga gränser. Hon verkade nöjd med sitt nyupptäckta singelliv...
I höstas berättade jag att vi skulle gifta oss. Kort efter hade hon träffat en kille, någon månad senare hade de bestämt sig för att gifta sig och drygt 2 månader senare var det bröllop. Där (dumma) jag ställde upp och hjälpte till, och fick en 'Nu hann jag före dig'. Och nyss läste jag att hon är gravid.

Nu kan jag inte tygla monstret längre. Här sitter jag, grön och arg och tycker synd om mig själv. Jag vill också!! När är det min tur? Varför ska hon få, men inte jag?? Så förbannande orättvist!! :'(


Näe Ph, ryck upp dig nu! Jag tycker inte om att ge monstret det utrymme. Det är inte värt det. Men just den här gången, hos just den här tjejen - då brast det. Klumpen i halsen är stor, gråten är nära och hoppet har sjunkit ner till markhöjd. Imorgon är det säkert mycket bättre, men ikväll ska jag sitta här och tycka synd om mig själv...

117 dagar kvar!

Hundrasjutton dagar kvar till vårt bröllop. Och jag längtar!
Älsklingen med, tror jag - även om han kanske inte visar det lika tydligt som jag.. ;)

Vi har äntligen bokat catering, vilket känns mycket skönt! Och vi är så nöjda med valet, det kommer att bli kanon och gott! Sedan har vi också bestämt vilka ringar vi vill ha, det blir jättefina titanringar HÄRifrån (men jag avslöjar inte än vilka, det får ni se om sisådär 117 dagar, haha!).

Klänningen hänger i mitt rum, blommorna är beställda, gästlistan är klar och inbjudningarna ska beställas i veckan. Syrran och semi-syrran aka kompis F har fått rollerna som kontaktpersoner/allt-i-allo/planeringshjälp, och jag pratade med vigselförrättare för några veckor sedan. Allt känns bra! :)

More memories!

Måste bara visa ett av mina finaste minnen ...

Mina elefanter!

Elefant nummer ett till höger fick jag när jag var 4 eller 5 år och skulle opereras akut pga problem att andas genom näsan. Eftersom det var så akut hann vi aldrig hem för att hämta gosedjur + pyamas, så det köpte vi i sjukhusbutiken. Jag satt på pappas axlar och fick välja ut ett gosedjur, och där högst upp fanns Olifant. Den var MIN!
Jag sög på vänstertum när jag var liten, upp till 11 eller 12 (!) år... I tumhanden hade jag då elefantens öra som snutte. Det hände ju då och då att örat gick av (drama!), och mamma fick snabbt som sjutton sy fast det igen innan jag hade brutit ihop totalt. :)
När det var mest trådar kvar av öronen sydde jag själv två stycken nya. Snyggt, va?
Den här pärlan har varit starten till min enorma elefantsamling. Nu är det ganska lugnt, men jag fick elefantsaker väääldigt länge! (okej, det är inte över än: köpte faktiskt två stycken elefantlyktor när jag var hemma...)

Nummer två fick jag när jag fyllde 8, eftersom nummer 1 var så sliten. Den har nog varit med om flest operationer: huvud, öron, snabel, armar... Jag minns hur grannen fick sy fast huvudet en gång eftersom min mamma inte var hemma när stackars Fant blev huvudlös.
Fant var nog favoriten. Den följde med överallt. I årskurs tre finns den till och med med på klassfoto...

Nummer tre till vänster hittade jag i Skottland, när vi följde med pappa på jobbresa. Pappa var ubåtskapten. Tufft va? Fast den här gången åkte vi bil, inte ubåt ;)
Han är den enda av mina elefanter som fick ett riktigt namn: Kyle, efter stället vi var just då. Kyle var liksom min 'fina' elefant, jag hade nästan slutat suga på tumme så jag lekte nog mer med honom. Men några skönhetsoperationer har han aldrig behövt genomgå!

Jag tog en del kort på dem. Sedan fick de varsin begravningsritual innan de försvann i säckarna...

Trip to Memory Lane!

Nyligen hemkommen efter några dagar i mitt kära hemland Nederländerna. Det var nästan exakt ett år sen sist, så det var dags! Och eftersom min kära far ska flytta (från trevliga Nijmegen till intensiva Rotterdam...) önskade han att jag skulle komma och gå igenom alla lådor som fortfarande stod på hans vind, för att se vad jag verkligen ville spara.
Så jag bokade resan. Det var bra timing dessutom, för syrran+familj var också där så då kunde vi ses allihopa (det händer som ni kanske förstår inte så ofta att alla systrar är i samma land!).

Det tog nästan en och en halv dag, men det var skitkul att gå igenom alla mina lådor! Vilka minnen!
Gamla leksaker och gosedjur, brev, kort, spel, dagböcker (ojojoj! Mest från högstadiet. Jag var kär i stort sett hela tiden!) - a trip to Memory Lane!
Bland mina lådor hittade vi (jag fick sällskap av pappas fru Bonnie, som tog en massa kort och hade jätteroligt åt mig!) 6 par konståkningsskridskor och 3 par långfärdsskridskor! Det var faktiskt inte min låda... :)

(Hihi! Den här bjuder jag på!)

Så nu är jag hemma igen, med två väskor fyllda med minnen. Mitt gamla Fisher Price-hus, min docka, mina skridskor (japp, ett par långfärdsskridskor var faktiskt mina - och inte särskilt gamla), brev, dagböcker... Det jag ville spara finns kvar i några lådor hos pappa, och massor hamnade i sopsäckar. Jag har varit sträng mot mig själv: varför vill jag spara? På grund av good memories? Ta kort och släng!

Älskling hoppas att det humöret sitter kvar ett tag till och att jag använder samma system i mitt pysselrum... ;)

Lite gråt rensar...

...i alla fall tårkanalerna... :P

Usch, jag har en riktig gråtkväll idag...
Igår kväll fick vi ett mejl från min morbror, som har flyttat till Brasilien där han hade träffat sin stora kärlek. De gifte sig för något år sedan, och äntligen skulle han få ett lugnt och lyckligt liv.
Sen fick han en hjärntumör, storlek citron...
Operation, massor av stöd av hans fru och hela hennes kompiskrets, behandlingar - allt såg rätt bra ut, även om de inte fick ut hela tumören.
Och nu har tumören börjat växa igen, liksom ett täcke den här gången, och därmed svårare att komma åt. Jag vill inte säga omöjligt, jag tror på mirakel. Men jag blev ledsen ändå.

Sedan har jag suttit och väntat tills läkaren hör av sig angående min sköldkörtelbehandling. Jag är inte där än, värdena måste bli ännu bättre så jag vill ha fler kontroller och eventuellt medicinhöjning. Sedan kanske vi kan börja med hormonbehandling...
Slängde iväg ett mejl till thyroid-maillistan som jag är med på, om just sköldkörtel och graviditet. Och fick en del info som inte gjorde mig så glad, men gav mig bekräftelse på vad jag redan misstänkte: mina TSH-värden MÅSTE ner till ungefär 1,5 (och i mitt fall är det superviktigt eftersom jag har vissa antikroppar), annars riskerar barnet fosterskador eller så blir jag inte gravid.

Som sagd, jag tror på mirakel. Jag tror på att saker och ting sker av en anledning. Men jag blir så trött på att vänta. Trött och ledsen. Men att gråta är rätt skönt ibland...

(fast jag kommer att vara såååå snygg imorgon... :)