Vilket äventyr...

Måndag eftermiddag, jag cyklar hem efter jobbet. Jag började tidigt, så jag slutade rätt tidigt med. Skönt. :)
Under dagen har jag känt mig lite yr, men skyller på att jag glömt Levaxinet och är lite trött.
När jag är ca 5 min hemifrån kommer yrseln tillbaka, och jag kommer ihåg att jag funderade på att stanna till och vänta tills det gick över.

Nästa minnet är när jag är hemma och sitter i badrummet och gråter, medan huvudet och nacken gör ont och sambon undrar vad som är fel.

Vad hände? Jag vet fortfarande inte riktigt. Förmodligen svimmade jag när jag cyklade, på något sätt tog jag mig hem, låste cykeln och hängde upp hjälmen (ja, jag har hjälm när jag cyklar!), kom hem och tvättade bort blod från hakan. Sambon berättade att han frågade hur det var, jag svarade 'Jag mår bra' och sedan satte jag mig i badrummet och sa att jag inte riktigt visste vad som hade hänt. Läskigt värre...

Jag lägger mig på soffan, han ringer sjukvårdsrådgivningen och snart står två ambulanskillar i vårt vardagsrum som frågar en massa och spänner fast mig på en bår. Halskrage och allt. Blåljus och påslagna sirener. Syrgas, dropp, akuten. Många frågor, minns du vad som hänt? Vet du var du är? Nej, ja. Sköterskan Gunnel vaktar och ser till att jag får en varm filt, för jag fryser något förfärligt (chock, tror jag - brukar inte frysa).
Efter 8 timmar på akuten har jag genomgått datortomografi av hela överkroppen (en sådan tunnelröntgen som skivar kroppen i bilder) samt en väldigt grundlig undersökning av doktor Lars (pinsamt!) och fått kissa i en flaska (pinsamt för mig OCH väldigt jobbigt att kissa när man ligger fastspänd...). Zorina, som avlöser Gunnel, fixar fram röntgensvaren så att jag äntligen blir befriad från båren och kan gå på toa själv, och jag får en mjukare säng. Men jag får inte sova... Utan bara vänta, vänta, vänta.

(Måndagar är tydligen värst på akuten, det fanns stundtals bara en enda läkare, sköterskorna var hur trevliga som helst men hade jättemycket att göra... Jag har fått förnyad respekt för alla där!
Nedskärningarna borde inte drabba vården, lika lite som jag tycker att man ska spara in på skola och barnomsorg!)

Strax före kl01 är vi hemma igen. Sambon får väcka mig varje 4:e timme, men sen sover vi båda riktigt gott och länge.
Idag känns huvudet tungt och nacken stelt, och jag är trött. Men I'm fine. ;)