Idag är det åtta år sedan att Andreas dog. Tre år var han, när en dum hjärnhinneinflammation bara tog hans liv. Och efter åtta år vet jag fortfarande inte riktigt vad jag ska göra med den här dagen.
Jag kan längta tillbaka när den tiden direkt efter hans död, när smärtan var som vassast och det var okej att gråta precis när man ville. När alla fanns där för att stötta, när sorgen var färsk. Livet har gått vidare, men för oss som förlorat någon finns såret kvar, det kanske inte blöder längre men finns där och gör ont. Fortfarande. Fast det syns inte.
Ibland känns det som om idag är den enda dagen om året att jag får gråta, så jag samlar på mig allt under året och släpper ut det på den 7:e juni.
Jag vill inte sitta ensam hela dagen och gråta. Jag vill inte heller göra något 'roligt', eller vara social och umgås med en massa folk. Jag vet inte riktigt vad jag vill. Jag brukar ta fram fotoalbumet med alla bilder jag har på honom, från början till slutet, och bara vara. Komma ihåg hur han skrattade eller ropade, hur han kändes när han kastade sig i armarna på en, hur han låg på min mage kvällen innan han dog för att han ville vara nära och önskade att jag skulle sjunga 'sången', Idas sommarvisa. Får fortfarande en klump i halsen när vi sjunger den vid skolavslutningarna.
Helst skulle jag bara vilja visa bilder till folk och berätta om världens gladaste och busigaste treåring som jag älskade så mycket...
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
Inlägg
3 kommentarer:
Tänker på dig...
kram
Hej!
Tårarna bara rinner när jag läser ditt inlägg om Andreas dödsdag. Dels för att det du skriver om din sorg och dina minnen går rakt in i mig, dels för att så mycket påminde mig om min Tilda. Datumen är en sådan sak. De dog med bara tre dagars mellanrum. Och Idas sommarvisa... Jag kunde inte hålla tillbaka gråten när jag läste att han ville att du skulle sjunga den. Vi sjöng den som sista sång på Tildas begravning. Vi sjöng Björnen sover också, för den tyckte hon om att leka på dagis. Barnen som var med på begravningen tog i för fulla muggar där de satt tillsammans på första raden och sjöng snabbare än oss vuxna och solisten. Fina minnen som får mig att le, trots det sorgliga.
Jag har redan börjat undra hur vi ska fira hennes födelsedag i januari, när hon skulle fyllt två. Och vad ska vi ta oss till när den 6 juni närmar sig, då vi borde fira nationaldagen, men bara kommer att återuppleva morgonen då hon slutade andas. I fyra dagar kommer våra liv stå stilla, tror jag, tills den 10 juni passerat.
Åtta år... Det är lång tid på en del sätt, men jag kan tänka mig att ni kastas tillbaka till det som hände den dagen, att allt blir kristallklart igen. Det är så hemskt att deras liv blir så oerhört korta i jämförelse med tiden som vi kommer att sakna dem för resten av våra liv.
Till sist vill jag tacka så hemskt mycket för de värmande orden som du skrev om min och Victors mammas bloggar, och för att du skrev en så fin kommentar på min blogg. För varje gång någon kommenterar det jag skrivit, eller när jag läser andras bloggar, inser jag hur lika vi tänker och reagerar när något så ofattbart inträffar. Vi människor är olika, men ändå väldigt lika.
Kram, Tildas mamma
Skicka en kommentar